Läsarberättelse: Vårt livsval gick ut över grannsämjan
Vi har fyra pojkar tillsammans min man Oskar och jag. Alla bor fortfarande hemma och är mellan 9 och 16 år. Vi har trivts med att ha så många barn. Det har alltid varit liv och stoj hemma hos oss, som det blir med glada äventyrslystna pojkar. Nåja, vi är också ganska livfulla personer Oskar och jag.
När det nu gått så bra för våra egna barn och vi har trivts så bra med många barn så beslöt vi oss för att ändra vår livsstil. Jag slutade jobba helt och Oskar gick ner i tid för att i stället ägna oss åt att bli ett familjehem. Vi skulle ta emot fyra pojkar som hade det besvärligt i sina hemförhållanden. Fyra trasiga pojkar som upplevt mycket våld, missbruk och kriminalitet. Vi skulle ge dem kärlek och trygghet.
Huset var så pass stort att alla barnen fick ett eget rum, det var viktigt att de kunde gå dit och få vara själva när de var ledsna eller arga eller kanske bara ville ha lugn en stund. Rummen var små, men gav ändå viktig enskildhet. De gemensamma ytorna som kök och allrum var stora. Alla fick plats också för aktiviteter. I källaren fanns ett hobbyrum där barnen själva fixade olika lekar, som t ex tågbanor, pingis och boxningsringar.
Vi insåg naturligtvis att det inte skulle bli så lätt, men vi ville göra en insats, en insats inte bara för barnen utan också för hela samhället. Alla tjänar ju på att så många människor som möjligt mår bra och kan delta i samhället. Det minskar den psykiska ohälsan, missbruket, utanförskapet och kriminaliteten. Vi trodde verkligen på att vi gjorde en insats för barnen.
Grannarna ville ha lugn och ro
Vi bodde i ett villaområde och hade bra kontakt med våra grannar, inte så att vi direkt umgicks så mycket men vi småpratade när vi möttes på gatan och det förekom en fika då och då åtminstone ute på sommaren. Men det blev sämre när våra barn utökades med fyra till. Det sågs inte med blida ögon av grannarna. Det hade vi inte alls förutsett. Vi var naiva och trodde att de också skulle tycka att det var bra att vi tog hand om vilsekomna barn och gav dem ett tryggt hem. Men så var det inte. De var inte alls elaka på något sätt, men de förstod inte.
Jag kan förstå dem, absolut. De ville ha lugn och ro i sina hem och trädgårdar. De ansade sina rabatter och gräsmattor och satt en ära i att ha allt välordnat och fint.
På vår tomt blev det stökigt, där låg det cyklar slängda och leksaker av alla de slag. Gräsmattan tenderade att bli sämre och sämre. Pojkarna tyckte om att spela fotboll och hade ett fotbollsmål uppsatt på gräsmattan. Det spelades högljutt förstås. Inga pojkar spelar väl fotboll tyst, men våra pojkar tog ut mycket av sin energi och aggressivitet när de spelade. De hade så mycket ilska och frustration inom sig som de tog ut i spelet. Jag tror att det var nyttigt för dem att göra av med så mycket ilska på ett konstruktivt sätt.
Se också: Birgitta har tolv barn – "Det finns alltid någon att dela glädjen med"
Vi hade förberett genom att sätta upp ett plank mot den närmaste grannen. Men vi var ändå medvetna om att bollen dunkade i planket och det hördes förstås. Grannarna tog tydligt avstånd från oss, alla grannar. De tog en annan väg om de hade möjlighet, för att undvika att möta oss. Vi såg att de stod och pratade och tittade mot vårt hus. Vi var inte längre accepterade. De förstod inte att barnen var svårt traumatiserade och mådde dåligt. De var inte vana vid sånt. I deras värld förekom det inte att någon mådde dåligt, åtminstone visade de utåt att allt var bara bra.
Våra egna barn lärde sig mycket av sina nya kamrater. De tyckte om dem och accepterade dem precis som de var. Naturligtvis blev det bråk ibland, ibland högljudda och ganska elaka bråk, men de försonades alltid. Oskar eller jag fick gå emellan ibland och medla. De knuffades, men gjorde inte illa varann på allvar. Det märktes att alla pojkarna i grunden respekterade varann även om de hade olika uppfattningar om det mesta.
Så hände det som inte fick hända
En dag hände det som inte fick hända. En mycket bagatellartad händelse i våra ögon, men som blev väldigt stor och dramatisk. Fotbollen hamnade över planket och in på grannens gård. En fullständig katastrof. Grannen blev ursinnig. Bollen hade träffat en rosenbuske och brutit av en ros. Han kom frustande av ilska och skrek otidigheter och svordomar åt barnen.
Jag kan förstå att han blev arg, men inte att han tillät sig själv att säga så sårande saker
Jag kan förstå att han blev arg, men inte att han tillät sig själv att säga så sårande saker som han sa till barnen. Det var ju ändå bara en ros och betydde ju inte att barnen var alla de saker han skrek åt dem. Det var ytterst kränkande. Barnen kunde ju inte hjälpa att de kom från trasiga familjer och hade varit med om så mycket misär och otrygghet. Att någon vuxen kunde bete sig så illa mot dem var oförlåtligt.
Efter grannens utbrott var barnen både upprivna och tillintetgjorda. Vi fick sitta länge och försöka lugna ner dem och framförallt få dem att komma ut från sina rum så att vi fick prata om vad som hänt.
Dagen därpå gick jag in till grannen. Ja det tog ett tag innan jag lyckades få honom att släppa in mig. Det slutade dock med att jag berättade för honom hur illa barnen farit innan de kom till oss och hur dåligt de mådde av hans hemska uttalande om dem. De var ju bara pojkar.
Vi insåg att vi måste flytta
Efter lång tid mjuknande grannen upp och berättade till och med att han själv i ungdomen sparkat en fotboll genom fönsterrutan på ett hus. Han förstod barnens utsatthet och vi kom överens om försoning. En ros är ju trots allt bara en ros. En redan utsatt pojke behöver kärlek och trygghet och veta att han betyder något, att han är värdefull och inte kan rå för vad de vuxna gjort mot honom.
Det hela slutade ju ändå lyckligt, men vi insåg att det inte passade oss att bo i ett villaområde. Vi flyttade till ett stort gammalt hus i skogen, inte alltför ensligt. Där kan barnen stoja omkring så mycket de orkar utan att ta hänsyn till grannar. Men de har ändå inte så långt till skolan och samhället och alla aktiviteter där. Långsamt börjar det alltmer hända att barnen har med sig kompisar hem. Det är viktigt, mycket viktigt. Det betyder att de blir accepterade.
/Matilda