Händelsen på gatan gör mig förbannad – var har empatin tagit vägen?

Har vi mindre empati för våra medmänniskor i Sverige i dag undrar skribenten Angelica Jaako Billenman.
Foto: Privat, Shutterstock/TT
Har vi mindre empati för våra medmänniskor i dag undrar Allas redaktör Angelica Jaako Billenman. Är vi för obekväma för att hjälpa okända som ramlat och slagit sig?
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto

8 tecken som kan tyda på att din vän är psykopat

Brand logo
8 tecken som kan tyda på att din vän är psykopat

Det går på en sekund. Plötsligt ligger jag på asfalten mitt på Östermalm i Stockholm. Jag har snubblat på mina vida byxben men tog emot mig med min mobiltelefon i ena handen vilket resulterat i en krossad skärm. Med mig gick det bra, lite skrubbsår på fingrarna bara. Jag reser mig upp, skäms lite och borstar av de smutsiga byxbenen och noterar att folk tittar på mig, men ingen stannar och frågar hur det gick.

Efteråt är jag irriterad. Var har empatin tagit vägen?

Ingen erbjuder mig en arm från det smutsiga golvet

Vi spolar fram ett halvår.

Jag har precis klivit på bussen på Södermalm i Stockholm. Bussen är överfull och jag får inte ett ordentligt tag om en stång att hålla mig i. Bussen börjar köra men plötsligt tvärbromsar den. Nödbromsassistansen som de nya bussarna är utrustade med verkar fungera prima, men jag ligger plötsligt på rygg på ett snöslaskigt bussgolv.

Endast en kvinna förbarmar sig över mig och frågar hur det gick, andra tittar ut som om ingenting har hänt. Ingen erbjuder mig en arm upp från det smutsiga golvet.

Jag är arg. Var har empatin tagit vägen?

En annan dag går jag mot min busshållplats när jag hör ett högt skrik. En kvinna ligger halvvägs ut från en buss och skriker ”AJ AJ AJ!”. Folk inne på bussen står som förblindade, vissa kliver över kvinnan för att de ska gå av. Jag tänker: Händer det här på riktigt?

Jag och en man stannar och frågar hur det gick. Vi drar ut hennes kropp från bussen så att den kan stänga och åka därifrån. Hon har jätteont i en arm och det visar sig att hon ramlat ut från bussen när hon skulle gå av, men ingen på bussen hjälpte henne.

Jag är förbannad. Var har empatin tagit vägen?

En empatisk kvinna stannar och hjälper en annan kvinna som ramlat och slagit sig.
Är du den som stannar till nästa gång och frågar hur det gick?Foto: Shuttertsock/TT

Bara veckor senare ser jag en annan olycka på håll vid samma ställe. Jag hör ljudet av grus som dras längs med asfalt och tittar upp. En kvinna ligger på mage på asfalten. Troligtvis har hon försökt springa till bussen men trottoarens rullgrus har gjort att det tagit stopp. Det ser otäckt ut. Ett hårt fall.

Bredvid henne står en kvinna passivt. Hon tittar på människan som ligger på mage bara två meter ifrån henne men hjälper henne inte upp eller ens frågar hur hon mår.

Nu är jag rasande. Var har empatin tagit vägen?

När slutade vi bry oss om våra medmänniskor?

Är det här ett Stockholmssyndrom undrar jag, är vi lobotomerade robotar som rör oss genom staden? Har folk tappat det totalt? När slutade vi bry oss om våra medmänniskor? Är det av rädsla, är vi för obekväma för att hjälpa okända?

Det säger forskningen om empati

Forskning från amerikanska University of Michigan (publicerad 2010) visar att empatin för andra människor minskat, särskilt i västvärlden. Forskningen sträcker sig över 30 år, mellan 1979 och 2009 och att den största nedgången skedde efter år 2000.

Vad det beror på är inte självklart, men det har diskuterats om det har med den ökade individualismen i dag. Vi rår om våra egna hus. Det kan också ha att göra med skärmtid och att vi har mindre och mindre interaktion ansikte mot ansikte, eller stress.

Empati

Faktaruta: Empati

  • Definition: Förmågan att förstå och dela andras känslor, samt ibland agera utifrån detta.

  • Det finns olika typer av empati:

    • Kognitiv empati: Förstå någon annans perspektiv.

    • Emotionell empati: Känna med någon annan.

    • Medkänsla: En kombination av kognitiv och emotionell empati, där man förstår och känner med någon, men också vidtar åtgärder för att hjälpa till.

  • Påverkas av: Kultur, uppfostran, miljö, stress, sociala medier.

  • Fördelar: Stärker relationer, samarbete och social förståelse.

  • Kan tränas genom: Aktivt lyssnande, perspektivtagande och samarbetsövningar.

I Sverige finns inga sådana studier över tid, men forskning från Linköpings universitet visar att vi tenderar att känna mer empati för grupper än för enskilda individer.

– Människor var mer villiga att känna empati med en grupp än med en individ, även om empatin bedömdes som mer ansträngande och mer plågsamt jämfört med att förbli objektiv – både för individen och för gruppen, säger Dr Hajdi Moche vid Linköpings universitet, enligt en artikel i brittiska The Standard.

Empati är också ett val

Kanske är det just där problemet ligger. Att det är lättare att känna empati med en grupp – något abstrakt, något på avstånd – än med en människa som just nu ligger framför oss på marken. Gruppen kräver inget av oss i stunden, den behöver ingen arm att hålla i, inget bussgolv att böja sig ner på. Den stör inte vår tidsplan.

Men den enskilda människan gör det.

En empatisk man erbjuder en hjälpande hand.
Visst, det kanske är obekvämt att erbjuda en främling en hjälpande hand, men hade inte du velat ha det i hans eller hennes situation?Foto: Shuttertsock/TT

Medkänsla är också ett val. Ett aktivt beslut att reagera på känslan, att stanna upp, att riskera en sekunds obekvämhet.

Kanske är det inte så att empatin har försvunnit? Kanske är det så att tempot har ökat, blicken har sänkts och vi känner att någon annan säkert hjälper till.

Frågan är kanske inte var medkänslan har tagit vägen utan vem som stannar till nästa gång och frågar hur någon mår?

Är det du?

Allas tycker till

Allas tycker till är personliga och kommenterande texter där våra skribenter tar till orda om ämnen som berör och engagerar oss. Åsikterna är skribentens egna.