Heidi Andersson, armbryterskan från Ensamheten: ”Vi måste jobba med naturen”

För några år sedan hittade Heidi sin gamla Mina vänner-bok där inte bara barndomsvännerna hade skrivit, utan också hon själv. På raden om sina högsta drömmar för framtiden har den elvaåriga Heidi skrivit: Bli armbrytarproffs och miljöaktivist. Bo i ett ekohus.

Heidi hade börjat träna armbrytning med sin pappa Kent hemma i ladugården samma år. I byn Ensamheten i Lappland bryter nämligen ”alla” arm. Hon hade som första mål att vinna en match – det tog tre år, men efter det gick det desto fortare. 1999 tog hon sitt första VM-guld.

Det året gick VM i Tokyo, Heidi var 18 år gammal och hade knappt varit utanför kommungränsen tidigare. Nu reste hon till Tokyo med sin pappa – och vann.

Världsmästare i armbrytning elva gånger om

I dag är hon 43 och kan sätta en bock efter alla sina tre högsta drömmar. Världsmästare blev hon elva gånger om. Nu tävlar hon inte längre, det sätter förslitningsskador i armbåge och axel stopp för och hon har istället ordinerat själv livslång träning. Ekohuset är klart och hela familjen kan bo över där. Och miljöaktivist – ja, det är ett på-gående livsprojekt.

Heidi har redan kollat menyn när vi ses på restaurangen och väljer dagens vegetariska, tagliatelle med svamp.

– Jag äter allt och tål allt, säger hon med ett skratt.

Men det är förstås inte helt sant. Heidi väljer sin mat med omsorg. Hemma är hon självförsörjande på kött, potatis (som förvaras i jordkällaren), svamp och bär. Köttet är vilt – mest älg – som de jagar, och lamm från fåren som går i en hage intill skogstorpet i Lerberg i närheten av byn Ensamheten under sommartid.

– Men om vänner har restfest så äter jag vad som helst, så att det inte ska slängas. Det ska vara hållbart och klimatsmart.

Växte upp i Ensamheten – en by med 18 invånare

Därifrån är Heidi snabbt inne på det nya greppet från bland andra Jordbruksverket och SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) som ska promota vildsvinskött.

– Trafikdöda djur och vildsvin kan jag äta utan problem. Det kan nog tänkas att vi ska äta vildsvin en tid framöver, om vi nu ska få ner vildsvinsstammen.

Och det är sådan hon är ska det visa sig; glasklart tydlig i sin övertygelse, snabb i både tanke och handling – och prestigelös om och när hon inser att hon haft fel och behöver backa.

Vi lärde först känna henne som Armbryterskan från Ensamheten, en film från 2004 och en ort med ett namn som väcker känslor även hos den som aldrig satt sin fot där. När Heidi växte upp var de 18 personer som bodde i byn. Tio av dem – hon räknar snabbt på fingrarna – var barn och två av dem hennes bröder. Alla är släkt.

Heidi var familjens duktiga storasyster – och just det var lite av en hake när hon träffade Björn Ferry, skidskyttekungen, som hon nu levt mer än halva sitt liv tillsammans med.

– Jag hade så många fördomar, säger hon och skrattar stort igen. Han var den bortskämde och bortklemade tandläkarsonen från Strandvägen i Storuman – en superlillebror.

Björn och Heidi smusslade med sin kärlek i ett halvår

Björn är tre år äldre än Heidi och de hade gått i samma skola. I en ort som Storuman med bara 2000 invånare, där Björn är uppvuxen och Heidi gick i skolan, känner man till varandra. Men det var först när båda flyttat till Umeå för att plugga på universitetet som de träffades.

– Jag skulle intervjua Björn på torget i Storuman på nyårsaftonen, berättar Heidi, som då redan hade tagit sina första VM i armbrytning och gjort sig ett namn.

– Jag visste inte hur jag skulle få tag i honom, men jag hade sett honom på hemvändarfesten på hotellet året innan, så jag gick dit med tanken att han säkert skulle vara där igen.

nöjeJonas Karlsson om frun Hanna – så får de relationen att fungera: ”Förstående”

Det var han – och Björn hade i sin tur sett Heidi och tänkt att om den där tjejen är intresserad av mig, så…

Heidi är ingenting om inte rättfram, så hon gick rakt på och ställde frågor inför uppdraget hon skulle göra.

Dagen därpå ringde Björn på hemnumret till Ensamheten och undrade om han kunde få hennes mobilnummer.

– Jag var stenhård, jag ville verkligen själv lära känna honom och vara helt säker på min sak. För det var ju inte bara jag som hade fördomar om honom, utan också mina närmaste, släktingar och syskon.

De smusslade i ett halvår – en bedrift på en så liten ort – och relationen utvecklades genom sms, och när de hade mer att säga än de kunde knappa fram på sina mobiltelefoner, övergick de till mejl – långa mejl, varje dag.

– Då insåg jag att här finns det potential! Han ville tänka och analysera och kommunicera, för mig är det ett måste att man har de förmågorna. Finns det inget djup, inget tänkande, filosoferande och diskuterande och en vilja att utvecklas och bli en bättre människa, då finns det inget att bygga på. Då spelar allt det andra som man attraheras av ingen roll.

Men det fanns. Och när Heidi var 21 blev de ett par. Under samma period som Björn blev en del av hennes liv blev en annan viktig person allt sjukare och gick till sist bort i cancer, bara 72 år gammal.

– Min farfar är den som jag fått miljötänket ifrån, berättar Heidi, och vördnaden och respekten hörs i rösten.

Farfar Tore väckte miljötänket hos Heidi

Farfar Tore jobbade på skogsföretaget som då hette Domänverket (numera Svea Skog) och pratade med Heidi om hållbarhet, som om han pratade med en annan vuxen.

– Han sa från det att jag var väldigt liten, att vi måste jobba med naturen, inte emot den, att allt i världen som fungerar långsiktigt och är hållbart är uppbyggt i cirklar, cykler och kretslopp och jag minns hur jag lyssnade och bara var… Åh, att han pratade med mig på det sättet, som en vuxen.

– Det är lite fint att när en viktig person försvann ur mitt liv kom en annan in, säger hon eftertänksamt.

nöjeBjörn Ferrys bror gick bort i cancer: Tacksam för tiden vi fick

Farfar var viktig inte bara för den unga Heidi, utan för hela den lilla byn Ensamheten. Det var han som, tillsammans med sin bror, som inte hade några egna barn, skapade den ekonomiska föreningen Arbetskooperativet Ensamheten. Målet var att slippa dela upp ägorna mellan de tre sönerna.

Medlemskap i föreningen kostar 100 kronor, för en livstid, och kräver att man väljs in. Det förutsätter förstås också att man är beredd att hugga i och jobba med allt som rör skogen, jorden och sågverket som föreningen äger. Det gör naturligtvis Heidi.

Ett hållbart vardagstänk med återvinning och återbruk är så självklart att Heidi inte ens tar upp det när vi pratar om det som driver henne nu; miljöfrågorna.

– Det är som att säga att kvinnor har rätt att rösta!

Heidi ärvde kläder av sina kusiner – de coolaste jeansen hon hade på högstadiet hade hon ärvt av farbror Lars, som är 15 år äldre.

– Jag var oerhört stolt, för det var bara jag som hade sådana. Det var ett par Levi’s, men inte den modell som var inne då, utan utsvängda.

Satte hållbarhetsmål med projektet Fossilfri 2025

Hennes och Björns egna barn, Dante, som är tolv år och lille Simon, som bara är två, ärver med samma självklarhet från sina kusiner – och det händer att Dantes kläder kommer tillbaka till hans tio år yngre bror, efter några vändor bland kusinerna.

Heidi tar återvinningen till nästa nivå – hon vet också vart exempelvis det återvunna glaset som inte kan bli nytt glas tar vägen; det blir isoleringsmaterialet skumglas som kan användas i husbyggen och vägar. Heidi har varit på plats och sett hur tillverkningen går till.

2015 drog hon och Björn igång projektet Fossilfri 2025, med visionen att utesluta olja, kol och fossilgas ur sina liv inom tio års tid.

Det var samma år som världens länder under klimatmötet i Paris satte målet att hålla den globala temperaturökningen under två grader, allra helst 1,5 grader. EU satte 2035 som mål för fossilfria bilar, men Heidi och Björn satte alltså sitt slutdatum med en tio år snävare marginal.

– Vi tänkte nog inte mer än att tio år, det känns lagom, säger Heidi.

De började med en fossil invägning.

– Ska man tävla i armbrytning så måste man veta vilken viktklass man ska tävla i, säger Heidi. På samma sätt måste man tänka om man vill sänka sina fossila utsläpp. Man behöver ta reda på vilka som är ens största utsläpp.

För Heidi stod transporter för 77 procent av utsläppen.

– Så det var inget snack om var vi har mest att vinna på att försöka sänka våra utsläpp!

Redan året därpå, 2016, köpte de en elbil, en Tesla.

Varvar elbil och lastcykel med dubbdäck

Pappa Kent var en av dem som reagerade mest på kostnaden för bilen, berättar Heidi.

– Björn räknade ut att bilen kostar som en livsförbrukning av hans snus – den tog bra. Pappa har inga planer på att sluta snusa, men har inte ”hummat” mer om bilen.

– Folk tyckte att vi var galna och att det aldrig skulle fungera med elbil i Västerbottens inland, med 25 mil till närmaste snabbladdare, men det har funkat hur bra som helst. Och elbilen startar även i minus 32 grader!

Bilen laddas mest hemma – de numera 20 snabbladdarna som finns används mest av passerande.

Vi ses mitt i den infekterade debatten om Tesla och fackets krav på kollektivavtal.

– Många har åsikter om Tesla och framför allt om VD:n Elon Musk, säger Heidi. Men ingen kan ta ifrån företaget målsättningen att påskynda världens övergång till hållbar energi. Tesla tror att ju snabbare världen slutar förlita sig på fossila bränslen och går mot en framtid med nollutsläpp desto bättre, och har släppt alla sina patent fria och delar tekniklösningar till den som med gott uppsåt vill samarbeta för att främja teknikutvecklingen och omställningen till hållbar energi.

Men elbilen får ofta stå, för Heidi åker tåg och buss och cyklar året om.

– Jag har en lastcykel med dubbdäck där man kan lasta både barn och armbrytarbord.

Flyger gör hon däremot inte. Inte längre. Men hon hymlar inte heller med att hon gjorde det, under världsmästaråren.

– Ja! Och helt oreflekterat!

– Jag säger inte att jag aldrig kommer att flyga igen – men jag kommer inte att flyga med ett fossilt flygplan, säger hon och berättar om det eldrivna flygplanet som landade i Storuman förra våren, och om den nya flygplansskolan med elflygplan i Skellefteå.

Semesterresor med flyg för nöjes skull är däremot helt uteslutna.

– Jag tänker att semesterresor med flyg bara för att ”jag vill” eller för att ”jag tycker att jag är värd det”, är något som folk kommer att titta snett på mycket snart – eller det gör man redan!

– Det blir lite som förr i tiden när man hade slavar, och tyckte att ”ja, men jag har slavar, du kanske också ska ha ett par?”

– Vi ändrar ju värderingar – förr röktes det i bilar och man hade inga säkerhetsbälten.

Nu är det bara ett år kvar till 2025 – har ni nått målet?

– Vi vill vara en del av det här fantastiska landet Sverige, och i och med det så kommer vi inte att kunna bli fossilfria till 2025, eftersom många av våra viktiga samhällsfunktioner som polis, sjukvård och brandkår till största delen är fossilbaserade.

– Men även om vi inte kommer att nå exakt den där målsättningen, så har vi ju allt att vinna på att försöka, så vi gör vad vi kan utan att bli sådär extremt nördiga så att folk bara tar avstånd, säger Heidi.

Motsatsen tilltalar inte henne:

– Skulle vi helt ta avstånd och vara en egen liten värld i Sverige, klippa elkablarna till huset, producera vår egen el och vår egen mat, så skulle barnen ju inte gå i skolan… Då är det bättre att vi gör vad vi kan och engagerar oss i projekt som är med och accelererar omställningen.

Ekohuset, som var en av drömmarna, och som nu står klart mellan Tärnaby och Hemavan, är en sådan inspiration som hejar på utvecklingen och driver den framåt.

Heidi fick ett avsomnat fjällstugeprojekt av Björns föräldrar för att förverkliga sin dröm. Det som en gång skulle ha blivit en fjällstuga för familjen Ferry var då en igenvuxen betongplatta med en gammal timmerstomme som stått övergiven i 35 år, berättar Heidi. Eller, Björn och Heidi fick förstås projektet tillsammans:

– Men de förstod väl att det var jag som var den entusiastiska – och att Björn skulle komma och dricka te när det var färdigt, säger hon och ler stort.

Heidi röjde fram den gamla gjutna betongplattan där både vatten, avlopp och elledningar var indragna. Bygglov fanns redan och med hjälp av proffs undersökte hon vad som gick att använda av det som redan fanns. Timmerstommen kompletterades med prefabricerade trästommar och byggdes in med lösvirke från den egna skogen. Heidi har sågat den själv, tillsammans med sin pappa på sågverket i Ensamheten – som drivs på HVO100, en förnybar diesel som görs på slaktavfall i Finland. Huset är isolerat med lösull gjort av träfiber och skumglas från returglas.

Hon hyllar ekohusarkitekten Maria Block som har hjälpt henne att förverkliga drömmen om ett hus som är så klimatsmart och hållbart som det kan.

– Jag blir lika glad och fascinerad varje gång jag är där – att jag kan klappa på det, vet så mycket om det och har följt vartenda steg i bygget. Allt som jag med mina kunskaper klarar av har jag gjort och det är häftigt.

Till vardags bor familjen i ett radhus i centrala Storuman, där Dante går i skolan.

Hur miljövänligt är ert vanliga hus?

– Väldigt. Uppvärmningen är fjärrvärme som drivs av pellets av spån och restmaterial, och så har man en fossil inblandning för de riktiga kalla dagarna när det behövs en extra skjuts i systemet.

Heidi kontaktar ansvariga för fjärrvärmens fossila inblandning varje år för att kolla hur det går med avvecklingen, berättar hon.

– Nästa år hoppas jag de svarar att den fossila iblandningen är noll – för det är ju målet.

Hon inte bara driver på, hon presenterar lösningen också, för researchern är en okänd men välutvecklad sida hos Heidi.

– Man kan tanka pannan med HVO100 istället för att använda vanlig diesel.

Bara i Storuman finns numera 20 snabbladdare för elbilar – att jämföras med noll 2016. Men mest spännande just nu tycker hon ändå att utvecklingen av vätgas är.

– Jag har varit med och lobbat fram så att vi har tankstationer med HVO100 i Storuman, och nu till våren får vi en vätgasstation.

Då kan målet fossilfri komma närmare menar hon:

– Nu kommer ju polisbilar att kunna köras på vätgas och biogas och el – och jag hörde om ambulanser i Norge som de testade som var eldrivna. Det händer massor! Vi har alla förutsättningar i världen att bli den första fossilfria välfärdsnationen.

Om du skulle skriva i mina vänner-boken idag, var är din högsta önskan nu?

– Att vi människor som lever i demokratiska länder känner evig tacksamhet och står upp för demokratin för evigt, för den är långt ifrån en självklarhet.

Efter reklamen: Lena Salmi, 66, bytte cykel mot skateboard