Humairas syster är kvar i Afghanistan: ”Oroar mig för det värsta”
– Rädslan finns i varje stund – kommer jag att få ett dåligt besked? säger Humaira.
Hemma i lägenheten i Staffanstorp har Humaira Ahmedzai Tahir en vägg full av fotografier. På en av bilderna syns en man och en kvinna i svartvitt. Det är Humairas föräldrar – hennes älskade pappa som gick bort i cancer när Humaira bara var i tonåren och hennes handlingskraftiga mamma som hon nu inte har träffat på många år. Här finns bilder på alla hennes sju syskon och på Humaira själv som barn hemma i Afghanistan.
– Här syns det att mina föräldrar klädde mig i pojkkläder som liten. Jag fick inte ha långt hår och de gav mig till och med ett nytt pojknamn. Eftersom jag var andra barnet och flicka så blev jag utklädd till pojke, men senare kom två pojkar, säger hon och ler.
Oron gör det svårt att sova
Humaira har bott i Sverige sedan mitten av 1990-talet. En stor del av hennes familj bor numera i Australien, men hon har en yngre syster, morföräldrar och andra släktingar kvar i Afghanistan. Den senaste tidens utveckling i landet och talibanernas nästan ofattbart snabba maktövertagande skrämmer henne. Hon säger att hon känner en stor sorg för hela det afghanska folket, men det är oron för hennes syster och de sju syskonbarnen som gör att hon numera har svårt att sova om natten.
– Just nu är det väldigt oroväckande med allt som händer, och speciellt situationen för kvinnor och flickor. Det är oroväckande för mig och för alla afghaner. Mina tankar är hela tiden hos min familj och hur de ska klara det här. Rädslan finns i varje stund – kommer jag att få ett dåligt besked?
Oron är där hela tiden, tankarna är där hela tiden
Kan gå dygn innan hon får kontakt
Humaira och hennes syster, som bara är ett år yngre, har en nära relation. De försöker att höras så ofta som möjligt, men efter talibanernas intåg i Kabul har det blivit svårare. Ibland kan det gå ett helt dygn, eller till och med två, innan Humaira får tag på sin syster. Många tankar hinner gå genom hennes huvud under de timmarna.
– Självklart är min oro stor för alla afghaner och för mitt land. Men min mardröm och det värsta jag kan tänka mig är att jag inte kan få tag på mina familjemedlemmar. Och att jag ska få det värsta beskedet, att någonting har hänt dem. Oron är där hela tiden, tankarna är där hela tiden. Och väntan på vad som ska hända, från timme till timme.
Att talibanerna ska strypa tillgången till internet i landet är också ett orosmoln. Humaira berättar att internet i nuläget verkar fungera, men att det ofta är svårt att få tag på korten som man köper och sedan sätter in i mobiltelefonen för att få tillgång till det. Emellanåt försvinner också elektriciteten.
Förväntas bli sämre för kvinnor och flickor
Talibanernas framfart oroar också omvärldsanalytiker som befarar att situationen för landets flickor och kvinnor nu ska försämras radikalt. Humaira delar den rädslan.
– Det kommer att bli ännu tuffare för flickor och kvinnor. Familjer kommer säkert att fortsätta gifta bort sina döttrar med äldre män, för att de kan ge dem ett bättre skydd så att flickorna inte ska bli bortrövade och våldtagna av talibanerna. Då har de en man som skyddar dem. Så situationen kommer helt säkert att bli värre än den varit de senaste 20 åren, det är vad jag tror.
Humairas syster driver ett eget företag i Kabul och hennes barn har alla fått gå i skola. Nu är Humaira rädd för att alla de framsteg som gjorts de senaste åren ska raseras.
– Vi ser ju dag för dag, timme för timme att talibanerna ändrar sina planer jämfört med vad de hade lovat från början. I början sa de att kvinnliga läkare ska få gå tillbaka till jobbet och att flickor ska gå tillbaka till skolan. Men man ser nu att det inte stämmer. Jag hoppas att min känsla inte är rätt, men jag tror tyvärr att det kommer att bli ännu värre.
Vill inte oroa sin syster
Humairas syster har berättat att hon och familjen, hennes man och deras sju barn, håller sig inomhus. De går inte ut och försöker hålla en låg profil. Humaira är övertygad om att de kommer att försöka fly landet om de får chansen, men exakt hur rädd hennes syster egentligen är vet hon inte.
Jag blev bortgift till en man som jag inte kände och ett land som jag inte visste något om
– Hon har varit väldigt lugn och tålmodig. Samtidigt som vi här tänker det värsta hela tiden. Hon försöker lugna oss andra och säger ”det är lugnt, vi är inne och går inte ut så var inte orolig”. Hon försöker få mig lugn för hon vet att jag är ensam här i Sverige och hon vill inte att jag ska vara orolig för henne.
Humaira blev bortgift som 16-åring
Själv flydde Humaira från Afghanistan tillsammans med sin mamma och sina syskon i början av 90-talet i takt med att inbördeskriget i landet trappades upp. Hennes pappa, som Humaira beskriver som både sin bästa vän och styrka i livet, hade gått bort i cancer en kort tid innan dess.
Familjen tog sig till Pakistan och där bodde Humaira i två år innan hon, blott 16 år gammal, giftes bort med en tio år äldre man. Humaira säger att själva giftermålet inte var någon stor sak – hon var van vid att flickor i hennes omgivning giftes bort av sin familj. Hennes ett år äldre syster hade blivit bortgift med en man bara något år tidigare, och levde lyckligt tillsammans med honom. Humaira förväntade sig att det skulle bli likadant för henne.
– Men jag var bara 16 år och fortfarande ett barn, och nu förväntades jag bete mig som en fru, en svärdotter, en kvinna. Även om flickor i den afghanska kulturen tränas i att uppföra sig på ett visst sätt, var jag otroligt blyg. Och jag blev bortgift till en man som jag inte kände och ett land som jag inte visste något om.
Stannade inomhus i flera månader
En kall januaridag 1995 steg den då 16-åriga Humaira av flyget i Sverige. Snart fann hon sig i en tvårumslägenhet i utkanterna av Kalmar. Möblerna i bostaden såg ut som om de hämtats på en återvinningscentral och det fanns ingen sovplats åt Humaira. De första månaderna satt hon instängd i lägenheten med persiennerna neddragna. Hon tittade på tv, men förstod inte ett ord av det som sades. Hon grät och skrev långa brev till sin familj, brev som aldrig kom fram. Ensamheten plågade henne. Humaira började också inse att hennes man hade ekonomiska problem och att livet inte skulle bli som hon hade hoppats på.
– Han var ingen snäll person. Han misshandlade mig både psykiskt och fysiskt i 18 års tid.
Tvingades stå på egna ben
Ändå säger hon att hon på ett sätt känner en tacksamhet för att det blev som det blev. Hon förstod snabbt att hon inte kunde räkna med att bli omhändertagen, utan att hon tvärtom var tvungen att stå på egna ben.
– Han lät mig gå och plugga SFI och sedan fick jag till exempel boka läkartider själv och ringa och sjukanmäla mig själv. Jag blev tvungen att gå ut i samhället och klara mig själv och därför var jag inte så beroende av honom.
Bestämde sig för skilsmässa
Några år in i äktenskapet föddes parets första barn, dottern Raihana, som i dag har hunnit fylla 24 år. Men när Humaira förlorade sitt nästa barn några år senare, fick hon ingen chans att sörja. Hennes man och hans familj ansåg att det visade hennes svaghet, så Humaira höll allt inom sig. Flera år senare, 2010, kom alla känslor hon hade förträngt ikapp henne.
– Då kom sorgen, den som jag inte hade bearbetat innan. Jag kände mig fullständigt dränerad och trött, och jag bad min man att hjälpa mig, att vara där för mig. Men det gjorde han inte och jag föll allt mer ner i en dvala. Mitt i den här svagheten kom det till mig – jag orkar inte med det här känslokalla äktenskapet längre. Det fanns ingen kärlek, inget stöd och jag kände inga familjeband heller.
Har byggt upp sitt liv på sina egna villkor
När Humaira nämnde för sin man att hon ville separera, landade det inte väl. Hennes man blev arg och hotade med att slänga ut henne på gatan. Ändå stod Humaira på sig. Hon hade stöd från sin familj och till sist var skilsmässopappren inskickade. Sedan dess har Humaira byggt upp sitt liv som hon vill ha det, för sig och sin dotter. Hon jobbar i dag på en förskola och älskar sitt jobb, sina vänner och sin vardag. Men att vara så långt ifrån sin familj gör ont och hon har ofta känt sig ensam.
– Mitt liv har varit en berg- och dalbana. Jag har kämpat mycket med vardagen, med livet och för att komma dit jag är i dag. Men det har blivit bra tycker jag.
Man tänker hela tiden – när ska folket slippa lida?
Ibland slås hon av den stora kontrasten mellan hennes vardag i Sverige och situationen i Afghanistan.
– Kontrasten är givetvis stor och i vissa stunder kan jag jämföra hur det är här med hur det är i Afghanistan. Sorgen är där, det gör ont att se hur det är här och samtidigt tänka på hur de har det där nere, hur barnen har det där nere. Men sen får jag kärlek och energi från mina vänner och min dotter, som gör att jag kan bearbeta sorgen som kommer när tankarna går till Afghanistan och barnen där.
Fakta: Det här händer i Afghanistan
- I maj 2021 började USA dra tillbaka sina trupper från Afghanistan, efter ett beslut som fattades 2020 av dåvarande presidenten Donald Trump.
- I juli lämnade USA landets största flygbas och talibanerna kunde omgående ta kontroll över stora områden.
- Under juli månad tog talibanerna kontroll över en allt större del av landet. I början av augusti hade de tagit över en rad olika provinshuvudstäder.
- Bara nio dagar efter att talibanerna erövrat sin första provinshuvudstad lyckas de driva iväg president Ashraf Ghani, och ta kontroll över huvudstaden Kabul.
- Desperata människor har sedan dess tagit sig till flygplatsen i Kabul för att försöka ta sig ut ur landet. På dramatiska bilder har vi fått se överfulla flygplan och människor som förtvivlat klämmer sig fast på flygplanets utsida och sedan faller mot sin död.
- Sverige har under augusti månad börjat evakuera anställda vid ambassaden i Kabul och även lokalanställda som jobbat som tolkar. Den 27 augusti skriver utrikesminister Ann Linde på Twitter att sammanlagt 1 100 personer evakuerats till Sverige.
- Den 26 augusti inträffar en explosion på flygplatsen där minst 170 människor där. En filial av terrororganisationen IS tar på sig dådet.
- Nu väntas de demokratiska framsteg som tagits i Afghanistan de senaste årtiondena bli svåra att bevara. Situationen väntas bli extra svår för landets kvinnor och flickor.
Källa: SvD, Expressen
Hoppas att omvärlden ska hjälpa de civila
Det är frustrerande för Humaira att se hur hennes forna hemland nu ser ut att gå bakåt i utvecklingen. Hur alla de framsteg som trots allt gjorts de senaste decennierna nu verkar grusas i takt med att talibanerna tar över.
– Det känns som om man kommer ingenvart. Nu har det ändå gått 20 år. Man tänker hela tiden – när ska folket slippa lida? För det är ett lidande för den afghanska befolkningen hela tiden och så har det varit hela tiden i 42 år i stort sett.
Hon hoppas att omvärldens fokus nu ska ligga på den civila befolkningen som har tvingats lämna sina hem.
– De som nu har flytt från andra städer till huvudstaden, de har ingen mat, inget tak över huvudet. Det känns som om det är det som är relevant just nu, att vi i omvärlden ska hjälpa dem. Så att de ska överleva och så att Afghanistan ska överleva. Det är det omvärlden kan göra just nu – hjälpa dem som är kvar och stoppa bidragen till talibanerna.
Hoppas att hennes familj ska komma i säkerhet
Humaira säger att hoppet för att kunna leva i trygghet i Afghanistan just nu ser ut att vara ute. Hon hoppas istället att hennes syster och hennes familj ska lyckas ta sig ut ur landet och bege sig till något grannland.
– Även om det blir tillfälligt, så vill jag att de ska vara i trygghet, hon och hennes man och deras barn men också mina andra familjemedlemmar. Och egentligen hela den oskyldiga afghanska befolkningen. Vi blöder för alla afghaner just nu, inte bara våra nära och kära.
Har släkt utspridd över världen
Humairas släkt är i dagsläget utspridd över hela världen. Hennes mamma och övriga syskon bor i Australien, men hon har kusiner och andra släktingar utspridd runt hela jordklotet. Att leva långt ifrån sin familj är stundtals ensamt och smärtsamt. Men Humaira har aldrig blivit bitter över att det blivit så.
Det finns nog inte en enda familj som inte är splittrad
– Jag som person tänker aldrig så, att livet är orättvist. Jag funderar inte på varför det här hände mig. Men det är såklart jobbigt att vara ifrån familjen, det finns dagar och perioder då jag saknar dem väldigt mycket och behöver dem i mitt liv. Jag behöver deras stöd och deras kramar och jag behöver ha dem nära. Men jag är inte ensam, alla vi afghaner har familjemedlemmar över hela världen som har flytt. Det finns nog inte en enda familj som inte är splittrad.
Uppväxten har gjort henne stark
I dag är Humaira trots allt glad över sitt liv och sin vardag. Hon har levt merparten av sitt liv i Sverige och känner sig trygg och hemma här. Här upplever hon att hon har fått utvecklas som person och hon är tacksam för de möjligheter hon har fått.
– Det livet som jag fick när jag kom till Sverige – eller den uppväxten jag fick, för jag var trots allt bara ett barn – har också gett mig styrka. Jag klarade av väldigt mycket ensam. Sen har jag också en fantastisk dotter som ger mig styrka. Hon är där för mig och jag behöver vara där för henne.