Jonas Nordling sökte över 100 jobb – fick inget: Finns en skev bild av äldre

Se också: Åldern är bara en siffra

Boken heter Åldersnojan och har en talande undertitel: Varför jobba till 70 när ingen vill ha oss efter 50? Det är samma problem som allas.se granskade i vår stora artikelserie ”Bara en siffra”: Att samtidigt som vi förväntas jobba allt längre så diskrimineras äldre på arbetsmarknaden.

Till och med de som passerat 40 kan få svårt att kallas till intervjuer, och med stigande ålder blir det ännu värre.

Jonas Nordling var 52 år när han kände sig klar med sin dåvarande tjänst på tidningen Dagens Arena, och sa upp sig. Han har en gedigen arbetslivserfarenhet som bland annat chefredaktör, reporter och debattredaktör på olika tidningar.

– Jag trodde att det skulle dyka upp andra jobb och att jag kunde kliva in i något nytt relativt snabbt. I efterhand kan jag tycka att jag var naiv.

Han konstaterar att han bröt mot två oskrivna regler:

– Jag sa upp mig utan att ha något annat jobb, och jag var över 50.

Vi ses på Jonas nya arbetsplats – för han fick till slut en ny fast anställning och är nu chefredaktör för hotell- och restauranganställdas fackliga tidning Hotellrevyn.

Sökte över hundra jobb

Men det tog sin tid. Och upptäckten av hur det ser ut på arbetsmarknaden för en 50-plussare var inte rolig.

– Det var helt uppenbart att jag inte var intressant, trots att jag tyckte att jag hade kompetens för alla de jobb jag sökte. Jag insåg att det är finns ett problem, något som är större än vad jag först förstod. Jag började se att den här åldersmuren, som man har hört talas så mycket om, var väldigt omfattande. Man vill ju inte gärna tro att det är den man har sprungit in i, men det var uppenbarligen en bidragande orsak.

Upptäckten gjorde Jonas – som han säger – ”maniskt intresserad” av fenomenet.

– Jag började söka galet många jobb, som ett projekt, som sedan blev boken. Sedan kan man ju fundera på om det handlade om att bearbeta ett personligt misslyckande, som att självmedicinera genom aktiva handlingar, säger han med ett snett leende.

Han sökte runt hundra jobb. Inte bara i mediebranschen utan även som till exempel utredare och samhällsinformatör, arbeten som skulle ge en betydligt lägre lön än den han haft tidigare.

– Även där var det tydligt att ingen var intresserad av min kompetens.

Liksom de som medverkade i Aller medias granskning ”Bara en siffra” fick Jonas aldrig svart på vitt att det handlade om hans ålder. Inte heller när han verkligen försökte ta reda på varför de valt en annan person till tjänsten.

– Jag frågade utifrån mantrat som finns från jobbcoacher och arbetsförmedlingen, att man ska stärka sin egen attraktionskraft. Man ska ställa frågan ”Hur kan jag vässa min kompetens för framtiden?” så det gjorde jag. Då var det väldigt tydligt – jag fick aldrig ett enda svar som belyste en kompetensbrist. I stället var svaren oftast av den där vaga karaktären att det var många bra sökande.

Skev bild av äldre

Boken Åldersnojan innehåller en hel del historiska tillbakablickar, och det framgår att ålderism på arbetsmarknaden funnits i många decennier. Redan på 1930-talet myntades begreppet ”40-års-psykosen” om arbetsgivarnas inställning.

– Den termen sätter fingret på vad det handlar om, nämligen en vanföreställning om äldre. Det finns en skev bild av att äldre är långsammare, har svårare att lära sig nytt och sådant. Men forskning visar att det inte stämmer, säger Jonas.

Sedan 2009 är åldersdiskriminering på arbetsmarknaden olagligt.

– Alla arbetsgivare vet att de inte kan säga ”du är lite för gammal”. Det går alltså inte att föra diskrimineringen i bevis. Men det är viktigt att tänka på att den är på en strukturell nivå, det handlar inte om individen.

I boken skriver Jonas att han ”märker hur snabbt min blick förvandlas från den kritiske medborgarens till den navelskådande, osäkra och arbetssökande femtiplussarens”.

Hur kändes det att få så många nej?

– Jag vägrade tro att det var fel på mig, jag blev mer arg. Det är ett stort problem när människor tappar sitt sammanhang och känner sig nedtryckta och dåliga. Ibland fick jag inte ens svar på ansökningarna, hur svårt kan det vara?

Han poängterar att han som journalist hade förmånen att kunna arbeta som frilansare medan han var arbetssökande.

– Men jag är inte typen som älskar att frilansa, jag trivs med att vara i ett sammanhang på en arbetsplats och ville ha ett fast jobb.

Efter runt två år fick Jonas en fast anställning som webbredaktör på tidningen Senioren, och gick därefter vidare till sin nuvarande tjänst. Han ville verkligen ha det här jobbet, och ringde därför upp kontaktpersonen när han sökte det.

– Jag frågade faktiskt om det var ett problem att jag var 56 år. Svaret blev ”Jag har aldrig tänkt på det”. Det var väldigt befriande.

Med boken hoppas Jonas Nordling att väcka ännu mer debatt och engagemang mot ålderismen, som han menar är dålig för både individen och samhället på många sätt.

– Pensionssystemet kommer att krascha om inte fler äldre blir kvar i arbete. Men det kräver arbetsgivare som vill ha dem anställda och så ser det faktiskt inte ut.

Han lyfter upp en annan effekt:

– Det finns allt för många över 50 som inte vågar eller kan byta jobb fast de vill. Jag har hört många generationskamrater säga att det är kört. Det betyder att många stagnerar på jobb som någon annan kunde haft i stället.