Karolina Hellman gick från partyprinsessa till präst
Inte kan väl en surfare och sångerska bli präst?
Det var i alla fall vad Karolina Hellman intalade sig innan hon till slut gav efter för sitt kall.
– Jag var inte den typiska prästen direkt.
Karolina Hellman vindsurfade sig genom ungdomsåren och efter en karriär i krogsvängen började hon läsa till präst. Sedan blev hon arg på kyrkan och hoppade av. Efter många år kom hon dock till insikt om att just sådana som hon behövs i prästyrket.
– Jag var ju surfartjej och sångerska, inte den typiska prästen direkt, men det finns folk som behöver en sådan präst också. En som är som jag utan att behöva filtrera vare sig personlighet eller bakgrund.
Surfa, skriva, sjunga, skratta och svära. Karolina Hellman skrattar lika mycket som hon svär och det på sjungande skånska. Hennes väg i livet har varit långt ifrån spikrak. Vid första anblick ser det ut som en karriärmässig oreda av påbörjade utbildningar och avhopp, och en musikkarriär som både startats och pausats flera gånger om. Och när kyrkan var redo för henne, var Karolina inte redo för kyrkan.
– Jag bara följde mina drömmar. I dag kan jag bli förbannad på mig själv men samtidigt så … jag var fri och följde mitt hjärta.
Karolina lärde sig vindsurfa redan som barn hemma i Skåne, och hon jublade när familjen flyttade till Kanarieöarna för där kunde hon surfa året runt.
– Mamma var präst och hon är nästan en ikon inom utlandskyrkan.
Pappan, som egentligen var snickare, fick jobba som ”husmor” för så var tjänsterna på den tiden. Han fick skola om sig totalt men det hade han inget emot.
Karolina Hellman varvade utbildningen med krogjobb
Som ung vuxen flyttade Karolina hem till Sverige där hon varvade studier i journalistik, sånglektioner och teologi med krogjobb i Malmö. Trots nyfikenhet och driv gick hon inte i mål med särskilt mycket utan hoppade av varje gång det närmade sig målsnöret.
Hon sprang mellan föreläsningarna och barjobben, pluggade på nätterna och frågade sig varför hon skulle bli präst. Var det för att mamma var det? Karolinas mamma prästvigdes 1977 och på den tiden var det inte vanligt med kvinnliga präster.
– Min mor har alltid varit väldigt liberal, och så här i efterhand har jag förstått hur hon banat väg för oss kvinnliga präster i den yngre generationen. Hon har tagit ganska många kamper.
Det finns folk som behöver en sådan här präst, en som är som jag
Efter fem års teologistuderande var Karolina nästan i mål. Det var bara examensarbetet kvar. Då hoppade hon av igen.
– Det var svårt att hitta min plats i kyrkan. Jag var ju partyprinsessan från Canarias som jobbat på krogen under hela utbildningen. Innerst inne kände jag dock att jag skulle kunna göra nytta. Det finns folk som behöver en sådan här slags präst, en som är som jag. Men ju närmare prästvigningen jag kom, desto mer av det som var jag skulle jag filtrera bort. Jag blev osäker och lämnade allt.
Så här i efterhand tror hon att det kanske handlade om ungdomens elixir, kombinationen av osäkerhet och kaxig självsäkerhet.
– Du vet, den där protesten man har inom sig när man är runt 20, när man vet bäst och klarar allt och bara vägrar acceptera det man inte gillar.
Blev tillsammans med artisten Jakob Hellman
Karolina sjöng ofta på Malmös scener och när en bekant skulle gifta sig blev hon erbjuden att sjunga på bröllopet tillsammans med artisten Jakob Hellman. De blev snart mer än bara vänner …
– Den kommentaren har vi fått höra ganska många gånger, skrattar Karolina.
Vara vänner var titeln på Jakob Hellmans stora hit vid genombrottet 1988 och många av låtarna kände Karolina igen.
– Vi satt på nätterna och drack portvin och rökte smala cigg, och då kom de här låtskatterna som aldrig hade sett dagens ljus fram, berättar Karolina och ler åt minnena.
Karolina lyckades dra med Jakob till sina spelningar. Hon uppträdde regelbundet för cancersjuka personer på Lydiagården i Höör, och efter ett tag hakade Jakob på.
– Jakob tyckte det var väldigt skönt att komma dit där ingen visste vem han var. Han fick närma sig musiken från sitt håll utan andras förväntningar.
Trots att Karolina hoppat av prästutbildningen fortsatte kyrkan att höra av sig.
– Det var inte så att jag hade smällt igen dörren – eller, jo, inom mig. Men jag var inte ovän med någon i kyrkan. Det var en kamp jag behövde föra inom mig själv, säger hon.
Jakob och Karolina fick två pojkar och i takt med att sönerna växte insåg paret att de behövde slå ner bopålarna. Det är svårt att turnera när man har barn i skolan så de köpte ett litet hus vid havet i Skåne. Hon insåg att om hon skulle ha ett så kallat vanligt jobb, då var det präst som gällde.
– I dag vet jag mer vem jag är. Jag kan komma in och vara mig själv. Jag vågar ifrågasätta och jag tror att kyrkan behöver det. Den behöver ifrågasättandet och bron ut mot verkligheten, och jag kan vara en del av den bron.
Karolina förklarar att hon inte sitter på något facit utan bara kan utgå från sig själv. Om hon ska kunna förändra något så måste hon vara en del av organisationen.
– Annars kan jag ju inte stå upp för det som jag tror på. Den Gud som jag tror på. En religion som bildades för tvåtusen år sedan när en man reste sig upp och sa: ”Alla människor är lika mycket värda!” Det tänket fanns inte på den tiden. Det spelar ingen roll om du är jude eller grek, slav eller fri man eller kvinna, vi är alla lika. Vi är alla människor!
Som präst ger hon styrka till andra
Det som driver Karolina är att hon kan hämta kraft i tron och dela med sig till andra som behöver tröst och styrka.
– Det har sagts så många gånger att man knappt tänker på betydelsen, men det är jäkligt fint: ”Behandla andra människor så som du vill bli att de ska behandla dig!”
Hon sträcker armarna mot himlen och visar hur hon liksom tankar kraft uppifrån.
– Jag tror inte att det är min uppgift som präst att jag ska få dig att tro på Gud, Jesus eller kyrkan – Gud förbjude, säger hon med glimten i ögat. Det räcker att jag kan hämta kraft i det. Jag hämtar kraften i min tro, och sedan kanske någon kan hämta kraft i att jag kan finnas för dem. Det är därför jag är präst. Jag tror att det är tillräckliga skäl för att vara präst.
Karolina Hellman
Ålder: 44 år.
Familj: Maken Jakob och sönerna Olle och Beppe.
Gör: Präst i Svenska kyrkan i Ystad-Sövestad, sångerska.
Bor: Bunkeflostrand i Skåne.
Med de insikterna gick Karolina tillbaka till skolbänken.
– Kyrkan välkomnade mig vilket hedrar dem med tanke på hur jag tvivlat och hoppat av min utbildning och allt.
Det tog hela 18 år för surfartjejen att landa som präst. Sommaren 2018 blev hon äntligen prästvigd och hennes första uppdrag på Mallorca passade perfekt med tanke på att hon talar spanska sedan barndomen.
– Spanjorerna märker dock att jag har Canarie-dialekt, skrattar Karolina.
Under pandemin satt Karolina Hellman instängd i en lägenhet med sin familj. Det var sträng ”lockdown” i Spanien och beväpnade soldater såg till att ingen smög ut och smittade ner folki onödan. Hon skrev då boken Nattböner i karantän som fick ett varmt mottagande, och den tillägnades ”kvinnor som hjälper andra kvinnor”. Karolina förklarar:
– Det är jätteviktigt att vi kvinnor vinner mer mark, det kanske till och med är så världen kommer klara sig. Mina erfarenheter från både musikscenen och kyrkan är att när det inte finns så många platser för tjejer, så har man liksom ”inte råd” att hjälpa varandra.
Hon anser att kvinnor är snabba på att döma varandra i alla roller: som mammor, yrkeskvinnor.
– Om vi ska ha en chans att bli jämställda måste vi göra som männen. De gör plats, lyfter och håller varandra om ryggen. Jag tror att det är nyckeln till att hitta riktig jämställdhet. I stället för att trycka ner varandra och leta fel, måste vi lyfta fram det bästa i varandra!