Kerstin och Helena jobbar för att ingen ska behöva bli ihjälslagen

Kerstin, polis, och Helena, våldsutsatt.

Det som driver Kerstin och Helena i engagemanget och podden är att rädda liv!

Theresia Köhlin
Helena var våldsutsatt i många år, men bröt sig loss och skapade uppropet #husfrid. Kerstin jobbade som polis och drog igång kårens eget metoo-upprop. Tillsammans belyser de bristerna hos myndigheterna. Båda jobbar för att dödstalet på grund av våld i nära relationer ska bli noll.

Utåt sett var de den perfekta släkten. De vuxna hade höga positioner, en av dem blev utsedd till ”årets chef”. Familjen bodde i en stor och fin villa och de tre barnen var välartade och framgångsrika i skolan. Helena fick ofta höra hur vacker och duktig hon var. Samtidigt fostrades hon in i en roll där hon inte kunde få uttrycka sig och vara den hon är utan att det gav konsekvenser.

– Jag fick lära mig att titta ner och inte säga ifrån. Om jag hade åsikter, eller sa vad jag kände, fick jag skylla mig själv om jag blev utsatt för kränkningar. Jag förstod tidigt att mina intressen och önskemål inte räknades. Det viktiga var att inte vara i vägen och ta plats och jag var en person med mycket tankar och åsikter. Jag upplevde mig mobbad och åsidosatt och det blev värre med åren.

Helena Isolde Sundsgård, 40, darrar inte på rösten och väjer inte med blicken när hon pratar hur det var när hon växte upp. Hon berättar att den psykiska misshandeln också gick över till fysisk misshandel.

Rebecca utsattes för sexuella övergrepp som barn: ”Min värld rasade när jag insåg vad pappa hade gjort”

– Som tur var hade jag en kärleksfull morfar som jag ofta var hos, men jag berättade aldrig hur utsatt jag var – jag var för liten för att förstå min utsatthet, även om jag kände på mig att något var fel. När jag blev äldre pratade jag med mina två bästa vänner, varav en av dem också hade det tufft hemma. En gång tog vi mod till oss och sökte hjälp hos socialen. Men socialkvinnan sa till min vän: ”Men du har ju jättefina hästar. Jag har sett dig på hästtävlingar. Inte kan du vara utsatt”. Vi blev inte trodda för att vi kom från fina fasader.

Förnekade allt

Helena skakar på huvudet och säger att en handledare på gymnasiet är den enda utanför familjen som anat oråd och agerat. Hon började ställa frågor om hur Helena hade det i sin hemmiljö. Men Helena förnekade allt. Hon gick till rektorerna och sa att handledaren var galen som hittade på. Hon rädd för att släktingarna skulle avslöjas, och hon själv hamna utanför familjen. Egentligen borde hennes reaktion fått fler varningsklockor att ringa.

– Det finns inget skyddsnät för sådana som oss – utsatta svenska, välanpassade barn och unga. Ingen tror att framgångsrika familjer gör så mot sina barn. I själva verket är det förtryck och vi kan vara lika utsatta som kvinnor och barn från andra kulturer. Många utsatta biter ihop för att de inte vill eller kan förlora de ekonomiska fördelarna med att leva i en välbärgad familj. Man vill inte förlora ansiktet utåt. Främst handlar det nog om att inte bli utesluten från gemenskapen. Man har inte någon annan familj. Det viktigaste för vår överlevnad är att hålla oss till gruppen. Detta är ett djupt rotat beteende hos oss alla och därför är det så få som pratar om sin utsatthet. Få vågar, säger Helena.

Hon flyttade hemifrån, tog två olika examen från universitetet och fortsatte att vara välfungerande och anpassad ända tills upplevelserna från uppväxten kom ikapp henne och hon rasade ihop. Hon var då fortfarande våldsutsatt, det fortsatte i vuxen ålder.

Han slog mig, tog stryptag på mig och dunkade mitt huvud i golvet

– Jag drabbades av utmattning, föll ihop på ett tåg och fick åka ambulans till sjukhuset. Mina släktingar hämtade mig och det var då helvetet kulminerade. Dagen efter min kollaps pratade jag i telefonen med ett företag, när min förövare kom hem från jobbet. Han frågade mig om middagen och jag hyssjade med en gest, jag ville prata klart. Då small det igen! Han slog mig, tog stryptag på mig och dunkade mitt huvud i golvet. Det enda jag kunde tänka på var att jag måste slå av mobilen, för att inte kvinnan jag pratade med skulle behöva höra all tumult.

Flydde ut ur huset

När Helena till slut lyckades fly ut ur huset med mobilen i handen sprang hon med bultande hjärta rakt ut i bara strumplästen, fast det var vinter och snö.

– Jag kröp ihop under altanen och ringde för första gången 112. Jag skakade i hela kroppen när jag försökte berätta vad som hänt.

Helena som var våldsutsatt.

Det dröjde länge innan Helena berättade för någon om vad hon utsattes för.

Foto: Theresia Körlin

I samma veva kom en nära släkting hem och Helena hoppade in i hennes bil.

– Det enda hon sa till mig var att allt var mitt fel, då jag sagt ifrån och haft egna åsikter. När polisen kom sa hon till dem att jag ljög. Men polisen tog med sig min förövare och det var den sista gången jag såg honom. Jag var 33 år och några år senare dog han.

Trots att kvinnan, som hört allt i telefonen, var villig att vittna och trots att Helenas skador dokumenterats av två läkare och det fanns fler vittnen lades fallet ner. Polisen kontaktade inte någon av dessa.

– Polisen kontaktade inte ett enda vittne och jag upplevde att de inte engagerade sig på något vis för att få min förövare dömd. Tyvärr ser det ofta ut så här, säger Helena, som själv drabbades av panikångest, fick ligga på en rehabklinik för traumautsatta och blev sjukskriven.

Helena säger att de utsatta är en kostnad för samhället, många får problem med hälsan. Det är inte ovanligt att våldsutsatta får diagnosen utbrändhet.

– Vi syns inte i statistiken och få vågar prata om det. Vi vill inte ses som offer och det är vi inte heller. Vi är utsatta och har inte valt vår situation. Samhället måste börja agera för oss.

Våld i nära relationer

Den före detta polisen Kerstin Dejemyr, 49, som hört Helenas berättelse mer än en gång, nickar och säger att hon känner igen problemet med våld i nära relationer.

– Åklagaren kräver en klar och sammanhängande berättelse från den våldsutsatta, som av naturliga skäl är uppriven. Har man varit våldsutsatt i många år är det svårt att leva upp till kravet på en tydlig berättelse, säger Kerstin, som tycker att samhället ställer väldigt höga krav på offret medan förövarna ofta går ihop, agerar lugnt och utövar härskartekniker.

Stoppa kvinnovåldet – låt det bli #sistaslaget

Kerstin vet vad hon pratar om. Hon har jobbat som polis i 25 år, med våld i nära relationer och våld mot barn. Hon var också med och startade polisens metoo-upprop #nödvärn. När hon inte fick jobba med frågorna som hon ville sa hon upp sig och det var via engagemanget mot kvinnovåld som hon och Helena möttes.

Helena är kvinnan bakom hashtaggen #husfrid som hon startade för att uppmärksamma våld i familjer under metoo. Tillsammans har de gjort podcasten Mod – vågade samtal med Dejemyr & Sundsgård. Det yttersta syftet med engagemanget och podden är att minska antalet våldsutsatta, att rädda liv!

Ett avsnitt handlar om Helena och hennes historia. Där ställer sig kvinnorna frågan om vi lever i ett rättssäkert samhälle när förövarna dikterar villkoren åt polis och rättsväsendet?

Mina förslag var inte välkomna, och en dag fanns det inget kontorsrum till mig

– Polisen kontaktade inte ett enda vittne när Helena äntligen anmälde sin förövare då hon återigen blivit misshandlad. När åklagaren tillfrågades varför man lagt ner ärendet, utan att ha kontaktat två läkare som dokumenterat skadorna och ett utomstående vittne som hört misshandeln, svarade åklagaren att den ena förövaren sagt att Helena var sjuk i huvudet. Helena nickar och säger:

– Är det ett rättssäkert samhälle när polisen inte gör sitt jobb och åklagaren tror på förövarna? Är det detta vi vill betala skatt för?

Se också: Christinas dotter Marie mördades:

Blev själv polisanmäld

Kerstin har tagit del av en oändlig rad liknande vittnesmål i sin roll som polis. Hon har också tagit emot berättelser från våldsutsatta kollegor, de som gråter och de som lämnat polisen. Kollegor har berättat för henne om härskartekniker, sexuella trakasserier och våldtäkter. Gemensamt för alla berättelser är att den som säger ifrån blir utfryst.

– De som ska hjälpa andra förgriper sig på sina egna och tystnadskulturen är total, säger Kerstin, som efter uppropet fick en tjänst där hon enbart skulle jobba med de här frågorna.

Men Kerstin upplevde ändå att arbetet tystades ner och hennes åtgärdsförslag var inte välkomna. När hon bjöds in för att prata om saken, både nationellt och internationellt, nekade polismyndigheten henne att delta, enligt Kerstin.

Kerstin som arbetar mot våld i nära relationer

Kerstin har jobbat som polis i 25 år, med våld i nära relationer och våld mot barn. Hon var också med och startade polisens metoo-upprop #nödvärn.

Foto: Theresia Körlin

– När jag dessutom själv blev polisanmäld för att jag inte anmält brott för de 5 000 vittnesmålen, blev det svårt att jobba med frågorna inifrån. Skulle jag behöva upprätta en anmälan för varje vittnesmål jag fick ta del av under hasttaggen #nödvärn?

Kerstin mådde mycket dåligt av polisanmälan, även om den lades ner.

– Jag ville komma med utvecklingsförslag, jag hade bland annat idéer om hur det insamlade materialet kunde användas i undervisningen. Men mina förslag var inte välkomna, och en dag fanns det inget kontorsrum till mig.

Kerstin sa upp sig och nu blev hon fri att tala öppet om problemen inom poliskåren och det har hon gjort – bland annat genom att ge ut boken I lagens famn.

– Det är en skönlitterär roman, men den bygger på verkliga berättelser som jag fått ta del av. Den lyfter problematik som finns i poliskåren, säger Kerstin.

Finns en tystnadskultur

Hon blev polis för att hon ville hjälpa människor, men redan på polisskolan upplevde hon härskartekniker och ett visst utanförskap.

– Alla andra var tuffare och coolare än jag. De hade en samhörighet som var svår att komma in i. Det är något jag senare upplevt på flera arbetsplatser inom myndigheten, säger Kerstin. Tystnadskulturen är något som Kerstin återkommer till när hon ska prata om sitt arbete inom polisen.

”Mia”: Mitt liv förvandlades till en mardröm

– I samband med ”nödvärn” blev det en stor medial uppmärksamhet och jag bjöds in att vara med på tv. Men på jobbet fanns det inte. Det var en väldigt märklig känsla.

Men nu behöver hon inte längre hålla tyst. Förutom podden, där Kerstin tillsammans med Helena, uttryckt kritik mot hur en myndighet med interna problem ska kunna hjälpa våldsutsatta, så har Kerstin äntligen fått sätta ihop den utbildning som hon tycker borde funnits inom polisen.

– På uppdrag av en kund bygger jag en kurs om mänskliga rättigheter, mäns våld mot kvinnor och om arbetskultur. Det vill säga vad, och hur, pratar vi i lunchrummet? Det börjar redan där. Vi måste helt enkelt bli bättre på att prata om våld!

Berättar för att förändra

Även Helena jobbar aktivt mot våld i nära relationer och har, förutom arbetet med podden, gett de våldsutsatta en röst i olika medier.

– Jag berättar min historia för att få en förändring i hur våldsutsatta behandlas. Jag vill att polisen tar fullt ansvar så att ingen behöver fly. Vi ska inte behöva gömma oss hos kvinnojourer, som är ideella föreningar. Jämför med politiker som lever under dödshot. Tänk om politiker levde på flykt och dog, utan att vi agerade? Tänk om de skulle få hjälp av ideella jourer istället för Säpo? säger Helena.

Gemensamt för henne och Kerstin är att de vill att alla myndigheter ska leva med en nollvision och agera efter den. Ingen ska behöva bli ihjälslagen!

Fotnot: Podcasten Mod – vågade samtal med Dejemyr & Sundsgård går att lyssna på där podcasts finns.

Kerstin och Helenas åtgärdslista:

  • Vi måste ha en nollvision för våld i nära relationer.
  • En brottsutsatt ska ha ett målsägandebiträde från dag ett.
  • En koordinator bör samordna kontakten med alla berörda myndigheter.
  • Polisen måste prioritera att utreda våld i nära relation.
  • Förövarna måste få hjälp att bearbeta sin historia.
  • Traumavården för de utsatta måste förbättras.

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: