Ulrika Bidegård kidnappades utanför sitt hem – gifte sig med polismannen som räddade henne

Krim: Den nyfödda bebisen som försvann

Det var onsdagen den 20 januari 1993 och kväll. Den svenska landslagsryttarinnan Ulrika Bidegård, 28, hade just parkerat sin bil utanför familjens hem i det exklusiva villaområdet Rhode-Saint-Genese utanför Bryssel när hon mötte en engelsktalande maskerad man med pistol i handen. Först trodde hon att det var ett rån, men sedan gick det fort. Mannen slog ett kraftigt slag i Ulrikas huvud med pistolen och band hennes händer och fötter.

– Han band fast mig som en säl på marken utanför huset, med benen och armarna upp på ryggen. Jag fick tejp för ögonen, minns Ulrika i P3 Dokumentär, avsnittet ”Kidnappningen av Ulrika Bidegård”.

Hon försökte göra motstånd och skrika, men mannen tvingade in henne i baksätet i en bil. Grannarna, med lika höga stängsel som familjen Bidegårds, märkte ingenting.

Familjen Bidegård hade flyttat till Belgien efter att Ulrika som 20-åring blev antagen till att tränas av den legendariske stjärnryttaren Nelson Pessoa.

För hennes föräldrar Kenneth och Lena var det självklart att stötta sin dotters drömmar. Lena hade själv varit elitidrottare och hade tävlat i gymnastik i OS i Rom 1960. Även Ulrika var uttagen till den svenska OS-truppen i Barcelona 1992, men var tvungen att ställa in sin medverkan i sista stund efter att hennes häst hade blivit skadad.

Klippte upp kläderna

I Rhode-Saint-Genese lade mannen en trasa med en stark vätska över Ulrikas näsa så att hon lugnade ner sig. Sedan körde han runt med henne i centrala Bryssel innan han rullade in henne i en matta.

Vid det laget hade Ulrika kvicknat till och drabbades av total panik. Hon hade bara dagar innan sett thrillern Levande begravd, från 1972, då dottern in en rik familj kidnappas och hålls fången under jorden i en kista. Filmen är baserad på ett verkligt fall från 1968 när 20-åriga Barbara Mackle kidnappades av två personer som grävde ner henne levandes i en låda.

Nu var Ulrika säker på att hon också skulle gå samma hemska öde till mötes.

– Jag fick fullständig ångest och jag tänkte att nu ska han begrava mig någonstans, säger hon i dokumentären.

När mannen bar ur Ulrika från bilen tappade han henne rätt ner i asfalten, vilket ett sår på hennes näsa senare vittnade om. Sedan kånkade han med stor möda upp Ulrika två trappor till sin hyrda lägenhet i centrala Bryssel.

Han placerade henne i en låda av trä, stor som ett kylskåp ungefär, och band henne hårt till armar och ben och på överkroppen.

Ulrika hade ingen aning om var hon var. Hon hade förbundna ögon och hörselkåpor över öronen. Hon skrek rakt ut men ingen hörde henne.

Efter några timmar i lådan blev hon också kissnödig och bad om att få gå på toaletten, men i stället för att hjälpa henne klippte mannen upp hennes kläder.

– Min första känsla var att jag skulle bli våldtagen, säger Ulrika.

Mannen våldtog henne inte men upplyste en nu avklädd Ulrika att hon redan satt på en toalett, en potta var placerad i sitsen under henne.

Tolkens svek

Samtidigt var hennes föräldrar Kenneth och Lena lyckligt ovetandes på besök hemma i Sverige, där sonen Christian fortfarande bodde, Ulrikas två år yngre lillebror.

Först ett halvt dygn senare fick familjen veta vad som hänt Ulrika. Kenneth var på sitt kontor när det ringde på den stationära telefonen. Det var Kenneths bror som svarade men räckte över telefonen till Kenneth och sade att ”det är en utlänning som vill prata med dig”.

Mannen i luren pratade engelska och sa att Ulrika var kidnappad och gav strikta order till familjen att varken prata med polisen eller medierna. Familjen ringde till en advokat för att få råd, han i sin tur kontaktade Interpol som samma dag bokade in familjen Bidegård på ett flyg till Bryssel.

I ett förhörsrum på flygplatsen, med en kvinnlig tolk närvarande, försökte polisen skapa sig en bild av vad som hade hänt och vem det var som ville familjen något ont.

Bara timmar senare var nyheten ute, trots att familjen hade blivit ombedda av både kidnappare och polis att inte prata med pressen.

Det visade sig att det var tolken från flygplatsen som hade sålt nyheten och mediepådraget blev enormt.

– Hon äventyrade Ulrikas liv, säger hennes bror Christian i dokumentären.

Trots att Ulrika befann sig i en extremt utsatt situation var hon i förhållandevis gott mod de första två dygnen. Hon kände sig pigg och stark, elitidrottare som hon var.

Vid ett tillfälle märkte hon att något blixtrade till. Mannen tog kort på henne, en polaroidbild som han senare skulle posta till familjen med krav på lösensumman, tre miljoner kronor.

Men allt efter att tiden gick blev det värre för Ulrika mentalt. Hon hade knappt fått mat eller dryck av sin kidnappare, bara en liten banan och vatten med lugnande medicin i.

Hon förlorade känslan för tid och rum och dygn tre började det kännas riktigt motigt.

– Man klarar sig ganska länge utan mat och vatten, men jag kände psykiskt sätt så orkar jag inte. Jag hade liksom gett upp. Jag kände att jag fixar nog inte det här längre.

Kallades Brunte

Mannen som hade kidnappat Ulrika hade dock gjort ett stort misstag. Han använde hennes bankkort vilket gjorde att poliserna snart var honom på spåren. Men var det verkligen gärningsmannen?

Mannen de misstänkte var en svensk hantverkare från Veddinge, norr om Varberg. När de kollade upp honom var han tidigare ostraffad. De satte span på honom, men hans beteende väckte ingen större misstanke. Däremot hade han skynken för de flesta fönster, så poliserna kunde inte få full insyn i hans lägenhet.

När de frågade familjen Bidegård om de kände igen mannen sade de ja, de gjorde det. Det var en av de hantverkare som de anlitat när de köpt huset utanför Bryssel. Familjen Bidegård ville ha mer skandinavisk stil i sitt belgiska hus när de flyttade in och anlitade därför ett svenskt byggbolag.

Den misstänkte mannen hade de skämtsamt kallat för Brunte, för att han jobbade på som en arbetshäst.

Familjen fick en chock då det inte fanns på kartan att det kunde vara han!

– Lugn kille, tyst. Väldigt, väldigt, duktig hantverkare. Hade inte en tanke på att en sådan människa kunde bli kidnappare, säger Christian i dokumentären.

Boken inspirerade

Fyra dagar efter kidnappningen, klockan 02.30 på natten tog sig insatsstyrkan in i mannens lägenhet och mötte honom med en sax i handen. Vad han hade tänkt göra med den vet ingen än i dag.

I en vit låda, dold under ett täcke hittade de Ulrika, svårt medtagen.

– En grej jag kommer ihåg var hennes armar. Hon hade ett rep precis vid handleden och ett vid armbågen och det var så spänt att hennes armar var svullna och nästan svarta från allt blod, minns polisen Tony Soberon, som var med vid tillslaget.

Ulrika var så förvirrad och visste inte vad som hände. Hon upprepade bara ”Oh God”, minns Tony.

Polisen fick bära ut henne från lägenheten då hon inte kunde gå för att urin frätt sönder hennes hud på låren. Hon togs direkt till sjukhus.

– Jag tror att hon var väldigt nära att dö, säger Tony.

Mannen greps och ställdes inför rätta först två år senare när den omfattande förundersökningen var klar.

Under rättegången visade det sig att mannen befann sig under stor ekonomisk press. Han upplevde att han blivit lurad på pengar i Belgien, en halv miljon kronor saknades i hans företag och han hade lånat på sina föräldrars hus vilket gjorde att de riskerade att bli bostadslösa.

Han hade läst boken Förhandlaren av Frederick Forsyth och på så sätt fått idén om att kidnappa Ulrika Bidegård eftersom han upplevde familjen som mycket förmögen.

Hans brev med bilden på Ulrika och kravet på lösensumman kom dock fram till familjen Bidegård efter att han hade gripits.

Han var väldigt ångerfull under rättegången.

– Jag vill be hela familjen Bidegård om ursäkt, jag förstod inte då hur fruktansvärt detta var, sa han.

Gifte sig med polisen

Den 10 maj 1995 föll domen, mannen fick 15 års fängelse. Han blev snart förflyttad till Kumlaanstalten men på grund av gott uppförande hamnade han på öppen anstalt och fick senare övervakning. Den togs bort efter ett år.

I dag lever mannen med sin sambo i Stockholmsområdet. Han är i 60-årsåldern och har inte fortsatt att begå brott.

För Ulrika däremot satte kidnappningen djupa spår. Hon har fortfarande svårt med trånga utrymmen och lade ner sin elitkarriär som ryttare då gnistan försvann. Här skulle historien kunna sluta, men denna berättelse har trots allt ett ganska lyckligt slut.

Ulrika Bidegård gifte sig med sin räddande polis, Tony Soberon, de flyttade till Sverige och tillsammans fick de två barn. I dag är de skilda men det märks i dokumentären att hon fortfarande tycker om sitt ex.

– Vi började ses mer privat och sen blev det bara så, ganska trevligt, skrattar hon när hon ska beskriva hur det gick till när de blev ett par.

Hon lever ändå hästdrömmen genom sin dotter som elitsatsar, precis som hennes mamma gjorde innan kidnappningen. Ulrika driver också ett inackorderingsstall och håller kurser i bland annat hästhoppning. Tony har lagt batongen på hyllan och jobbar i dag som pilot.