Mary lurade överklassen – låtsades vara exotisk prinsessa

Krim: Brutala Bodommorden i Finland

Den tredje april 1817 vandrade en ung kvinna genom det lilla samhället Almondsbury, som ligger norr om hamnstaden Bristol. Hon väckte snart uppmärksamhet, inte minst för sin ovanliga klädsel med svart turban och kläder som såg utländska ut.

Hon pratade ett okänt språk och verkade förvirrad, gestikulerade mot förbipasserande som att hon hade något att säga.

Snart tillkallades en man som översåg de fattiga och hemlösa för att lösa gåtan, men han var lika förundrad över vad de skulle göra med kvinnan. Till slut tog han med sig henne till stadsskrivaren – Mr Worrall, som öppnade upp sitt hem för henne, inte minst eftersom hans amerikanska fru Elizabeth tyckte att kvinnan var fascinerande.

Hon upplevdes inte som fattig, trots att hon inte verkade ha någonstans att bo. Hon var vacker med mörka ögon, röda läppar och ljus hy. Det som stod ut var hennes mjuka händer, som inte alls påminde om någon som arbetat hårt. Dessutom hade hon fina tänder.

– Hon hade utmärkta tänder, berättade Elizabeth för alla nyfikna.

Därför avfärdades tanken att hon skulle kunna vara en tiggare – trots att hon bara hade en tvål och några mynt i sina fickor.

Det var ett spännande mysterium.

”Caraboo, Caraboo”

För att ändå vara på den säkra sidan hyrdes ett rum åt henne på ett lokalt värdshus. Hon kunde ju vara en brottsling och inte passande att bo på egendomen Knoll Park.

När hon kom in i värdshuset började hon peka på en bild och utbrast annana, annana. Det var en ananas hon pekade på, men inte med det engelska ordet för frukten, utan ett ord som hade koppling till Asien.

Dagen efter träffade hon Elizabeth igen som i ett försök till kommunikation pekade mot sig själv och sa Mrs Worrall. Kvinnan i turban sa då – Caraboo, Caraboo och det tyddes som att hon sa sitt namn.

Elizabeth var överväldigad av känslor. Hon hade levt ett tråkigt inrutat liv som hustru till stadsskrivare i en halvtrist litet samhälle. Detta var victorianska England – att upptäcka världen hade blivit högsta mode. Äntligen hände något spännande!

Men hon pendlade mellan dessa tankar och att misstänka att hon höll på att bli lurad. Kanske borde hon distansera sig från kvinnan för att inte bli utskrattad om något hände.

Caraboo skickades till Bristol för att bo där nära Mr Worralls kontor. Under den här tiden besökte flera dignitärer kvinnan för att utröna vad allt rörde sig om – utan framgång.

Vem var den mystiske tolken?

Hon förblev ett mysterium.

Då plötsligt dök en portugisisk sjöman vid namn Manuel Eynesso upp i stan och han förstod vad Caraboo sa.

– Det var inte ett språk, utan flera olika blandade dialekter från Sumatra och öarna runt omkring, förklarade han.

När Caraboo berättade sin historia översatte han till Elizabeth Worrall. Caraboo var prinsessa från ön Javasu. Hon hade blivit kidnappad av pirater, men när fartyget närmat sig England hade hon hoppat i havet och simmat i land. Allt för att rädda sig själv.

Vem Manuel Eynesso egentligen var vet ingen än i dag. Hade han planerat allt med Caraboo eller tog han helt enkelt chansen när han insåg vad hon höll på med. Oavsett hakade kvinnan som kallade sig Caraboo på och hon började själv bygga upp en persona – en karaktär kring prinsessan för att göra allt mer trovärdigt. Det var en svår roll som krävde att hon aldrig tappade masken.

Hon flyttade in hos paret Worrall och samtidigt blev Eynesso hennes tolk mot omvärlden. Worralls lyxiga hem blev i sin tur snabbt den sociala mittpunkten i England.

Under några månader var prinsessan ­Caraboo allt som den uttråkade överklassen pratade om – trenden bland de rikaste. Alla ville se henne och många ville studera hennes språk, beteende och traditioner.

Hon behandlades på många sätt som en utländsk kunglighet och nyfikenheten var stor. Elizabeth Worrall insåg att detta behövde förevigas och ordnade att en konstnär målade Caraboos porträtt, som en hyllning till henne.

Mästare på bågskytte

Inte bara språket intresserade utan även hennes sätt – att prinsessan Caraboo bara åt grönsaker och inte ville röra alkohol, att hon var exceptionellt duktig på fäktning och en mästare på bågskytte. Hon simmade dessutom alltid naken och tillbad sin gud efter att klättrat högst upp i ett träd där hon utropade Alla-Talla.

Caraboo testades också av flera som var mer skeptiska. De pratade engelska i hennes närhet för att se om hon reagerade när de sa specifika saker – som en vacker ung man som satte sig nära henne och viskade kärleksfulla ord. Hon lyckades ändå både hålla masken och verka helt oförstående. Det blev nästan en sport att både beundra henne och vilja avslöja allt.

Det hölls till och med en bal i hennes ära där hon visade upp sina exotiska danser, precis som gjort vid andra tillfällen till åskådarnas förundran.

Karaktären hon byggde var verkligen genialisk och bestod av många lager. Hon levde sin roll dygnet runt med ett eget språk, speciella matvanor, kläder, sätt att dansa, bågskyttet, en okänd gud och det spännande nakenbadandet. En exotisk persona växte fram.

Hennes ärr i bakhuvudet var från en operation tidigare i livet, men tolkades som någon typ av ritual – allt för att stämma in i bilden av att hon var från något örike i det avlägsna Asien.

Språkforskare på de större universiteten hade visserligen avfärdat hennes ord som humbug, men mer lokala experter hade hon lyckats lura inom det området. Samtidigt utvecklade hon sin berättelse – hon var dotter till en kinesisk adelsman och en malaysisk mamma, som blev dödad av ­kannibaler.

Tidningarna var också intresserade och publicerade Caraboos historia tillsammans med riktigt bra teckningar av henne. De uppmuntrade också läsarna att höra av sig om de hade mer fakta.

Det var detta som blev hennes fall.

Avslöjades som Mary Baker

Avslöjandet låg inte långt borta när flera kände igen porträttet – men inte som prinsessan Caraboo, utan Mary Willcocks eller Mary Baker – en lösdrivande dotter till en skomakare.

En dag kom en Mrs Neale till Worralls hem Knole Park. Hon påstod att prinsessan Caraboo egentligen hette Mary och att hon haft henne som inneboende sex månader tidigare.

Snart gick sanningen upp för alla.

Mary var född i Withridge i Devon och hade flyttat till London för att jobba som barnskötare i en familj där. Hon utvecklade snabbt en talang för att berätta spännande och märkliga historier för barnen som uppskattade det mycket. Där lades grunden för Caraboo.

Hon slutade hos familjen av okända anledningar, började driva runt och tigga. Hon märkte snart att när hon tog på sig en exotisk karaktär så gav det ofta mer pengar och intresse.

Men nu var hon avslöjad och hon behövde börja om på nytt. Hon reste till USA.

Tyckte det var pinsamt

Förvånande nog vände sig inte folk mot henne efter avslöjandet, utan Mary sågs lite som en folkhjälte som hittat ett sätt att avancera i ett samhälle där gränserna mellan olika klasser var väldigt svår att ta sig förbi.

Det finns uppgifter om att invånarna i staden eller till och med Elizabeth Worrall själv finansierade resan över.

Mary bosatte sig i Philadelphia där en lokal showentreprenör såg chansen att slå mynt av hennes Caraboo-karaktär. Hon ställde sig på scen som prinsessan och visade upp allt från danser till bågskytte. Det blev ingen jättestor succé och hon slutade snart.

Hon stannade i USA i några år innan hon återvände till London – desillusionerad av livet som halvkändis.

Ett tag försökte hon återvända till livet som prinsessan Caraboo, men allt för många kände till charaden. I stället reste hon runt i Spanien och Frankrike under en period.

När hon kom tillbaka till England 1828 gifte hon sig med en man hon träffat – Richard Baker och de fick en dotter tillsammans.

Mary levde därefter ett tillbakadraget liv som mamma och företagare – hon var leverantör av blodiglar till sjukhuset i Bristol. Hon såg sin bakgrund som pinsam och flydde när barn ropade Caraboo efter henne.

Hon dog 1864, 72 år gammal, men hennes karaktär, prinsessan Caraboo, lever vidare i kulturen.

Marys skapelse kittlade människor då, och gör det än i dag.