Lasermannen om offren: Jag känner ingenting

Till vänster, polisens fantombild av lasermannen, till höger John Ausonius
Beväpnad med ett lasergevär spred Lasermannen i början av 1990-talet skräck i Stockholm. Vid tio tillfällen besköts invandrare. Nu vill John Ausonius få sitt livstidsstraff tidsbestämt.

Allt var klart inför kvällens konsert. Den brasilianske musikern Heberson Vieira da Costa pustade ut och tog fram ett bakverk till kaffet ur kylskåpet på Brygghuset vid Odenplan i Stockholm. När han vände sig om stod en man i beige trenchcoat två meter från honom. Den okände figuren höjde sina armar och Heberson kände en kula tränga in i vänster käke. Han kastades bakåt och träffades av ytterligare ett skott strax under naveln.

Gevärsmannen gick lugnt ut genom dörren och lämnade ett blodigt inferno bakom sig.

Svenska massmördare: Från Tommy Zethraeus till Änglamakerskan

Lasermannen spred skräck

Lasermannen hade slagit till igen. Under ett halvår, från början av augusti 1991 till slutet av januari 1992, spred han skräck bland Stockholms invandrare. Tio skjutningar mot elva offer av utländsk härkomst fick hela samhället i gungning. Polisens uppenbara brist på spår efter Lasermannen – på skjutvapnet hade han ett lasersikte – gjorde knappast befolkningen lugnare.

Boken Lasermannen av Gellert Tamas

Boken Lasermannen av Gellert Tamas från Ordfront förlag. Läs mer och köp den här. (länk till butik)

Efter att den rasistiske krypskytten tids nog gripits berättar han om händelsen på Brygghuset, det fjärde attentatet, i boken Lasermannen:

”Jag träffade, men misslyckades ändå hela tiden med att döda dem. Da Costa ramlade och skrek som en gris och det var fullt möjligt för mig att avrätta honom, men jag gjorde det inte. Jag drabbades av panik. Jag såg inte mig själv som den kallhamrade mördaren. Jag insåg att jag måste bli mer fokuserad så att någon skulle dö”.

Lasermannen nådde sitt mål

En vecka senare nåddes målet. I vinterkvällen på väg till sin brors lägenhet på Körsbärsvägen vid Östra Station sköts den 34-årige tvåbarnspappa och blivande civilingenjören Jimmy Ranjbar med ett skott i nacken utanför husporten. Den iranske studenten dog dagen därpå.

”Att det blev Ranjbar var en ren tillfällighet. Jag låg bakom en container och hade slumrat till, det tog ju sådan tid innan det kom någon som jag uppfattade som invandrare. Jag insåg att jag inte kunde förstöra min chans att avrätta killen, så jag satte pipan mot hans huvud och tryckte av. Det var ändamålet. Jag skulle bringa en invandrare om livet för att folk skulle inse allvaret.”

Lasermannen mördade Jimmy Ranjbar

Minnesstund ett år efter mordet på studenten Jimmy Ranjbar. Foto: Börje Thuresson/TT

Mor som slog

Efter det kallt beräknande mordet den 8 november 1991 ökade trycket i hela samhället. Mediernas bevakning i jakten på Lasermannen intensifierades och tipsen strömmade in till polisen efter publiceringen av en fantombild. Gärningsmannen hade ljus hy, rött hår och troligtvis blå ögon.

Men ingenting ledde till något genombrott. Och när så tiden gick utan att fler attentat skedde hölls tummar för att serien av skjutningar var avslutad. Vad ingen då visste var att uppehållet berodde på att den eftersökte våldsverkaren rest till Las Vegas i USA och Sydafrika för att se och jaga savannens alla djur.

”Efter dödskjutningen var jag verkligen i akut behov av ett miljöombyte. Jag var helt ensam med allt detta. Jag kände mig annorlunda, totalt utesluten. Jag kände att jag behövde rehabilitering, att finna mig själv och få harmoni.”

Se också: Morden på Helén Olsson och Jannica Ekblad

Morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad
1:46

Efter reklamen: Morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad

(1:46)

Slå på ljud

Han hette John Ausonius. Men föddes som Wolfgang Alexander Zaugg i Stockholm 1953. Mamman var tyska och pappan från Schweiz. När han är 33 år byter Wolfgang namn till John Ausonius. Då hade han under en tid redan lystrat till namnet John Stannerman.

Oviljan att bära dopnamnet kom sig av att den starka viljan att bli en av svenskarna. Efter att föräldrarna skilt sig och Wolfgang med sin mamma och yngre bror hade flyttat från Vällingby till Kungsholmen i centrala Stockholm blev han i tonåren god vän med en äldre man i huset.

– Wolfgang var mycket, mycket ordentlig. Mycket artig, en otroligt snäll människa, omtyckt av alla. Men vid ett tillfälle förstod jag att något inte stod rätt till. Wolfgang sa till mig: ”Vet du vad, Håkan? Jag vill så gärna bli svensk. Jag är så trött på att heta annorlunda och att vara annorlunda. Jag vill bli svensk. Jag vill vara som alla andra!” Jag kommer ihåg att jag sa: ”Du är ju svensk. Du är född i Sverige”, berättar grannen.

Uppväxten var tuff. Mamman var snar till att straffa och bruka mattpiskan mot sina söner.

– Wolfgangs mamma var väldigt sträng och ställde alldeles för hårda krav. Det fanns ingen urskiljning var han kunde få stryk. Utan det kunde vara på gatan eller i porten eller uppe i lägenheten, hur som helst.

Brasilianska musikern Heberson Vieira da Costa blev skjuten i käken

Brasilianska musikern Heberson Vieira da Costa blev skjuten av lasermannen.

Foto: Lasse Allard/TT

Retad för sitt utseende

Wolfgang var väldigt bra på att dölja att han fick stryk hemma, alla nederlag och bestraffningar. Fick de någon kärlek i den familjen så var det från pappan, berättar barndomsvännen Pelle i boken Lasermannen.

Wolfgang blev dessutom retad av sina lek- och skolkamrater för sin hårfärg. Han hade ett kolsvart huvud bland en massa ljusa: ”Svarting! Svartingen får inte vara med!” En gång brast det för Wolfgang så att han gav sig på en flera år äldre och större plågoande så att denne gråtande sprang hem.

Många år senare när Wolfgang hade blivit John färgade han sitt svarta hår och tyckte det var ljust när alla andra såg att det var rött. Kompisarna skakade också på huvudet åt att han skaffade blå ögonlinser för att han ville se mer svensk ut.

Pappan jobbade som kock, drack mycket och hade många kvinnoaffärer. När han dog bara 51 år gammal bröt Wolfgang ihop och blev inlagd på psyket. När situationen senare blev allvarligare tvångsvårdades han på Beckomberga sjukhus i Bromma.

Det mesta började gå fel för Wolfgang. Han hade avbrutit civilingenjörsstudierna och försörjde sig på småjobb, bland annat som maskinist på en porrbiograf. Han upplevde sig som udda och avvikande och levde allt mer i sin egen värld. Han tappade kontakten med sina två bästa vänner Peter och Gustav.

– Wolfgang var en väldigt god kompis. Han ställde upp. Men känslor pratade man inte om, från hans sida. Varken glädje, sorg eller andra känslor. Det hörde liksom inte till. Han var blyg och tafatt när det gällde tjejer, har vännen Peter tidigare sagt.

En 68-årig kvinna blev Lasermannens offer då han besökte Tyskland. Foto: Jürgen Mahnke/TT

Ny demokrati gav mål och mening

Under sin militärtjänstgöring ska han ha vägrat att lyda order och hamnade ofta i bråk och slagsmål. Den officer som hade befälet över honom säger i boken Lasermannen:

– Han saknade självinsikt helt och hållet när det gällde eget agerande. Det ifrågasattes aldrig, utan det var fel på alla andra.

I samma bok framkommer att Wolfgang efter muck började köra svarttaxi, men bröt mot alla trafikregler och vid ett tillfälle när han blev stoppad öppnade han gylfen och pissade mot poliserna. Han tog struptag på och misshandlade en frisör så att en glasdisk krossades, och en kvinnlig parkeringsvakt sparkades i magen och spottades i ansiktet.

1983 åtalades John Stannerman, som han då hette, på 15 punkter, mest misshandelsfall, och dömdes till 14 månaders fängelse. Efter frisläppande bytte han återigen namn, nu till John Ausonius. Men utan jobb och bostad tvingades han leva som uteliggare.

”Jag förlorade en del, det kändes… inte vemodigt, men det kändes fel på något sätt. Jag fick en annan status och blev av med bekanta. Jag var inte längre den aktade medborgaren som alla andra, utan nu var jag en före detta fängelsekund”, förklarade han.

I början av 1990-talet sköljde en våg av rasism över Sverige. Den eskalerande främlingsfientligheten ansågs huvudsakligen ha sin grund i landets fritt fallande ekonomi och rekordhöga arbetslöshet. Det nya politiska partiet Ny demokrati hade en lösning som tilltalade många: ”Ut med invandrarna – så kommer vår ekonomi att blomstra igen!” Med 6,7 procent av rösterna kom Ny demokrati in i riksdagen efter valet i september 1991.

John Ausonius fick mål och mening:

”Jag anpassade mig ganska snabbt till Ny demokrati, när jag förstod att deras syn på invandringen sammanföll med min. Jag tyckte att det hade varit för stor invandring, för många invandrade i Sverige som inte platsade, helt enkelt”, berättar han i Lasermannen.

Polisens fantombild av Lasermannen.

Polisens fantombild av Lasermannen.

Foto: Aftonbladet

Sköt och rånade

När Ausonius hösten 1991 hade genomfört fem skjutningar mot invandrare fanns rädslan för att samhället höll på att vändas upp och ner. Många svenskar började protestera mot det ökade invandrarvåldet. Den 9 februari 1992 höll Carl Bild ett direktsänt tal till nationen från sitt tjänsterum i Rosenbad.

– Rättsstaten kommer inte finna sig i att vara ett offer för det som nu händer. Vi kommer att med alla medel som står till dess förfogande att spåra upp, att döma och att straffa den eller de som är ansvariga för det som nu har skett.

Då hade Lasermannen efter en lång frånvaro slagit till igen. Inom loppet av åtta dagar besköts sex personer. En av dem var den svenskchilenske forskarstuderanden Erik Bongcam-Rudloff som under en kvällspromenad med sin flickvän på Studentvägen i Uppsala träffades av en kula som träffade vänster kind och satte sig i nacken. Han överlevde mirakulöst.

Dagen efter hände det igen, vid två tillfällen. Mitt på dagen sköts busschauffören Charles från Zimbabwe på Brännkyrkagatan och senare samma dag besköts två personer i Somaliska föreningens lokaler på Regeringsgatan, ekonomen Abdisalam Farah och civilingenjören Ali Ali.

Samtidigt gick snacket om cykelrånaren, en man i huva som rånade banker.

”Att skjuta invandrarna blev mitt sätt att bidra till att lösa problemen. Jag blev domare, bödel och allt på en gång. Jag ville att invandrarna skulle veta att de var väldigt oönskade här. Men man måste också tänka på att jag i grunden var en laglydig människa. Jag föraktade rånen. Jag tyckte det var förkastligt att råna banker, det var ett riktigt nedrigt handlande”, förklarar han i boken.

Snaran dras åt

Efter skotten i Uppsala och Stockholm tipsades polisen av vittnen som vid båda tillfällena hade sett en vit Nissan micra lämna platsen med en förare iklädd rånarluva. Äntligen ett spår som gick att bearbeta och alla bilar av den typen i Stockholmsområdet synades. På en lista från en biluthyrare i Fruängen kom John Ausonius namn upp för första gången.

Han hade hyrt en vit Nissan micra aktuella dagar och uppgifterna som fanns om honom i belastningsregistret – förskingring, olovlig körning, misshandel och bedrägeri – gjorde polisen mycket intresserad av att komma i kontakt med honom.

John Ausonius tittade mycket på nyheterna och gillade attentatens genomslag. Den 28 januari 1992 klev Ausonius in i en grillkiosk han många gånger passerat med tåget vid Djursholms Ösby station i Danderyd. Han avfyrade flera skott mot Isa Aybar som försökte göra motstånd.

Två dagar senare sköts en kioskägare på Hägerstensåsen i huvudet, sjubarnspappan Hasan Zatara, och drabbades av hjärnskador med bestående förlamning.

Jakten på Lasermannen gick på högvarv. Men det var knepigt att hitta honom. Ausonius hade ingen folkbokförd adress och var därför länge svår att lokalisera. Polisen började kartlägga hans liv och tog efter ett tips om att han var filmintresserad kontakt med Stockholms videobutiker. En expedit på Guldrullen på Odengatan kände igen honom och kunde ge ett signalement.

Det tog många brottsplatsundersökningar innan man via en biluthyrningsfirma kopplade Ausonius till skjutningarna. Foto: Ulf Karlsson/TT

Lasermannen greps på bar gärning

Det var utanför den videobutiken som polisen först fick syn på John Ausonius och fick vetskap om var han bodde. Därefter bevakade polisen honom dygnet runt. Den 12 juni 1992 följde spanarna efter Ausonius när han cyklade upp till Hornsgatan på Södermalm och stannade utanför en bank och gick in. Genom fönstren såg spanarna hur Ausonius rånade banken med draget vapen.

John Ausonius greps när han kom ut på trottoaren. Men först efter att ha skjutit mot polismännen. Att cykelrånaren hade gripits stod klart, men var han verkligen Lasermannen också? Själv nekade Ausonius, men snabbt växte bevisningen mot honom även i det ärendet.

Vid häktningsförhandlingarna rörde han inte en min, visade inga känslor.

Efter att John Ausonius erkänt dåden (och 20 bankrån) år 2000 besökte journalisten Gellert Tamas, som skrivit boken Lasermannen, honom i fängelset vid flera tillfällen. I P3-dokumentären Lasermannen förklarar han:

– En av de starkaste upplevelserna med att träffa Ausonius var att han i så hög grad saknar empati. När jag frågade under våra intervjuer och samtal om hur han i dag kände inför sina offer, sa han:

”Ingenting. Jag känner ingenting. Jag vet att jag borde och jag har verkligen försökt att känna för dem. Men jag känner ingenting. Och jag vet att det är ett problem jag har.”

Lasermannen John Ausonius

John Ausonius försök att få sitt straff tidsbestämt har inte lyckats. Foto: Anders Johansson/TT

Misshandlade advokater

Psykiatrikern Ulf Åsgård låg bakom den gärningsmannaprofil som polisen gjorde i sökandet efter Lasermannen. Han tror att det handlade om en man som från började hade åsidosatts och marginaliserats på olika sätt:

– Och inte enbart för att han var invandrarbarn utan också av andra skäl. Av detta fick han en bristande tilltro till sig själv och i perioder kanske så mycket att han egentligen ville förgöra sig själv. Då blir att mörda andra invandrare, eller att försöka mörda åtminstone, en sorts avrättning av sin egen självbild. På så sätt upprepas då det förmenta självmordet gång på gång, säger han i SVT-dokumentären Lasermannen.

Den 1 december 1993 dömdes John Ausonius av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för ett mord, nio mordförsök samt åtta bankrån. Han frikändes från två av mordförsöken. Innan målet togs upp i Svea hovrätt misshandlade Ausonius sina försvarsadvokater i häktet och när förhandlingarna inleddes gav han sig på sina två nya advokater inför sittande rätt. Den 19 maj 1995 fastställde hovrätten domen på livstids fängelse och 4,5 miljoner kronor i skadestånd till offren och drabbade banker och deras personal.

I december 2017 utlämnades John Ausonius till Tyskland, där han åtalades för mordet på 68-åriga Blanka Zmigrod, i Frankfurt den 23 februari 1992. Kvinnan arbetade på en restaurang som Ausonius besökte och sköts i huvudet på nära håll på väg hem. Några dagar tidigare hade han anklagat henne för att ha stulit hans elektroniska fickminne. John Ausonius hävdade att han är oskyldig. I februari 2018 dömdes han dock till livstids fängelse också för mordet i Tyskland.

Vill få tidsbestämt straff

Örebro tingsrätt ska under våren 2021 avgöra om John Ausonius livstidsstraff ska tidsbestämmas. Hans försvarare Arash Raoufi menar att det är rimligt.

– De gärningar som han har begått är fruktansvärda och vidriga. Min klient själv tar avstånd ifrån dem. Men man ska komma ihåg att han har suttit inne i nästan 30 år. Han har tillbringat nära hälften av sitt vuxna liv på institution.

– Han har ändrat otroligt mycket i tankar och värderingar under den tiden.

I bedömningarna som gjorts inför förhandlingarna har Rättsmedicinalverket (RMV) och Socialstyrelsens rättsliga råd gjort en bedömning av risken för att Ausonius återfaller i brottslighet i frihet. Båda bedömer risken som medelhög.

Men det är ett utlåtande som Ausonius och hans försvarare menar är felaktigt. I en inlaga punktar de upp missförstånd och felaktigheter som legat till grund för bedömningen. Försvaret har även kallat ett vittne. Ausonius förtroendeman som ska intyga att han har goda möjligheter att klara boende och ett liv i frihet under utslussningen.

Arash Aroufi delar bakgrund med många av de som föll offer för lasermannens kulor. Han kom till Sverige från Iran när han var barn.

– Det hade ju varit konstigt om jag inte reflekterade över det, säger försvarsadvokaten.

– Men jag har diskuterat med honom och sett hur han förändrats. Han är inte samma person som han var då. Han tar väldigt starkt avstånd från de handlingarna.

– Hela vårt rättssystem bygger på att man ska sona sina brott och få en andra chans.

Av Hasse Gänger

Läs också:

Hon skrev till Peter Mangs efter skotten mot sin bror

Leif och Barbro: Vi vet inte varför vår son blev mördare