Lena bytte yrke från biolog till smyckekonstnär: ”Hittat hem”

Lena Birgitsdotter utbildade sig till biolog, men bytte yrke och blev smyckekonstnär.

Lena Birgitsdotter arbetar mycket med räta linjer i sin konst och kuben är en form som hela tiden återkommer i hennes verk.

Foto: Gustaf Östberg

Från biologi till smycken och konst. Lena bytte yrke och hittade hem. Genom sina kuber av smal metalltråd undersöker hon livet, sorg, sårbarhet och drömmar.

Det var många som höjde på ögonbrynen när biologen Lena Birgitsdotter från Stenungsund berättade att hon tänkte byta karriär och i stället utbilda sig till smyckekonstnär. Men höjda ögonbryn var inget som stoppade henne, nu när hon äntligen hade hittat något som verkligen låg henne varmt om hjärtat.

Den lilla verkstaden är till brädden fylld med tänger, slipar, material och drömmar. Staplade på varandra och på varje tillgänglig platt yta står hennes uttrycksfulla smycken och konstverk i silver, metalltråd och andra material. Här inne härskar kreativiteten men också tankarna. På livet och döden. Framgångar och förluster.

Författaren Johanna Sernelin: ”Jag vill vara där det skaver”

Att byta karriär när man precis gått klart en universitetsutbildning kan te sig konstigt, men hon har alltid haft ett behov att uttrycka sig konstnärligt. På gymnasiet blev det naturvetenskaplig linje, ett val som ledde henne till en biologutbildning vid Stockholms och Göteborgs universitet, samt senare arbete inom det naturvetenskapliga området.

– Jag hade börjat leta efter silversmideskurser i Göteborg, men drog mig för att åka långt. Jag hade precis fått min första son och så hittade jag en kurs på Dyrön hos Tintin Hallding. Åkte dit och kom hem med ont i fingrarna och ett eget smycke. Vilket jäkla motsträvigt material det var, skrattar hon.

Självklar med den konstnärliga processen

Efter ett antal kortare smideskurser sökte hon till Stenebyskolan i Dalsland 2008 och kom in. Under två år veckopendlade hon samtidigt som hennes sambo Anders skötte vardagslivet och de två sönerna hemma.

– Äntligen hade jag hittat hem. Det var här jag skulle vara och jag kände mig självklar med den konstnärliga processen. Jag har aldrig varit en hönsmamma, barnen fick sätta gränserna och det var inga problem. Anders tog ett stort ansvar för att få allt att funka, han har alltid stöttat mig. Vi hade också mycket stöd av våra föräldrar, säger hon.

Det här är Lena

Namn: Lena Birgitsdotter

Ålder: 49 år.

Familj: Sambo och tonårssöner.

Bor: I Stenungsund.

Yrke: Smyckekonstnär.

Men samtidigt blev Lenas mamma svårt sjuk, det tog nio månader innan läkarna efter många missbedömningar kunde konstatera att det var cancer. Och då var det i stort sett försent att rädda hennes liv.

– Ska jag sluta skolan nu, var min första tanke. Men samtidigt blev skolan mitt andningshål i kaoset. Och mamma ville att allt skulle vara som vanligt trots att hon var sjuk, så jag fortsatte. Hon var stolt över mitt val och stöttade mig, säger Lena.

Mamma var närvarande även om hon inte var där

Förlusten av en älskad person kan ta sig olika uttryck och för Lena blev den efterföljande tiden en möjlighet för reflektion och funderingar om framtiden.

– Jag hade sökt till Högskolan för Design och Konsthantverk en gång tidigare men kom inte in, vilket var en besvikelse. Mamma hade just gått bort och allt var upp och ner, jag kände att det var det enda jag ville. Jag hade integritet och fokus och gjorde en mindre ängslig ansökan som tog mig in, säger Lena.

Lena Birgitsdotter som är smyckekonstnär arbetar i sin verkstad.

I Lena Birgitsdotters verkstad härskar kreativiteten.

Foto: Gustaf Östberg

Hennes examensarbete tre år senare från HDK var en undersökning av porslin och metalltråd, ett möte mellan skört och konstruktioner som skyddar och bär, i grafiskt vitt och svart. Som livet självt.

– Som bakgrundsmusik till examensutställningen hade jag pianostycket ”Valse lente”, i en inspelning av min mamma. På så sätt var hon närvarande även om hon inte var där kroppsligen, säger Lena.

Examensarbetet heter även det ”Valse lente” och när hon påbörjade sin mastersutbildning fortsatte utforskandet av linjer, luft och kuber.

Tatueraren Sandra har barnasinnet kvar: ”Plast och glitter är finare än diamanter”

– Jag fortsatte att skala av mitt uttryck och lät linjerna bilda rörliga smycken i strama former. I examensarbetet Kraftfält föddes en kontakt till mitt naturvetenskapliga inre med en undersökning av likadana formers relation genom densitet och avstånd. Då förstod jag att allt det naturvetenskapliga förstås finns där under och inuti mig och spelar roll. En fin känsla av mening med allt. Inget är bortkastat. Ett intresse för biologi är ett intresse för liv och livet precis som konsten, menar hon.

Min sambo är min tuffaste kritiker

Tillsammans med koreografen och dansaren Eva Ingemarsson har hon också skapat ett formuttryck där dansen och smyckekonsten möts. Lenas metalliska stora kub går att veckla ut i olika former och dansaren interagerar med kuben i dansen.

– Vi hade flera föreställningar på Atalante i Göteborg. Vi har varit på Tekniska Museet och ställt ut filmen och objektet luftkub där och vi har haft egen programpunkt med filmen och hållit en presentation, säger Lena.

Se också: Duka med vackert papperspyssel

Hon menar att sambon Anders är en förutsättning för hennes konstnärskap och att man inte gör denna resa utan att ens partner är med på det.

– Han är i högsta grad delaktig i min konst och min tuffaste kritiker. Gå in i verkstaden och var konstnärlig brukar han säga till mig, när det känns tufft. Så då gör jag det, avslutar hon.