Linda levde som hemlös – nu har hon jobb och drömbostad

När Linda Johansson, 47, lämnar sin bostad i Göteborg är det kolsvart ute och inte en enda människa syns till. En vanlig arbetsdag ringer väckarklockan redan klockan fyra. Hon sätter sig i bilen och kör iväg.

När hon kommer fram till jobbet står en grön kranbil och väntar på henne. Majestätisk till sin storlek. Kranen, som är placerad i mitten, är som kronan på verket – utfälld blir den 36 meter.

– På min arbetsplats är jag fortfarande den enda kvinnan som kör kranbil. Det hade varit kul om vi i framtiden blev fler. Det är ju ett skitkul yrke!

Lindas ansikte spricker upp i ett stort leende och hennes ögon tindrar. Det råder inga tvivel om att hon menar vad hon säger.

Mamman tappade aldrig tron

Att Linda är på en bra plats i livet märks, annat var det för tio år sedan. Då befann hon sig på samhällets absoluta botten. Hemlös och i ett tungt drog- och alkoholmissbruk. Uträknad av många, men inte av alla. Hennes mamma gav aldrig upp hoppet om sin dotter.

– Utan henne hade jag inte varit här, säger Linda.

När Linda tittar tillbaka på sin uppväxt hittar hon inte en enskild anledning till varför hon blev missbrukare och hemlös. Det var en serie av dåliga beslut som ledde henne dit.

Efter reklamen: Se även:Maria drack en bag-in-box om dagen: "Alkoholen var min bästa vän."

– Med facit i hand borde jag ha sett de röda varningsflaggorna och jag borde ha lyssnat på mina föräldrar.

Det första dåliga beslutet som Linda tog var att hon i tidig ålder började att missköta skolan – häng med killarna lockade mer än skolbänken.

När Linda var knappt fyllda 16 år tog hon ett till dåligt beslut; att flytta hemifrån. Hon flyttade in hos en betydligt äldre pojkvän.

– Mina föräldrar var inte glada men trodde och hoppades att jag skulle flytta hem igen, men det gjorde jag inte. Jag var för stolt. När relationen tog slut hittade jag en ny bostad, men jag var bara ett barn och sabbade snabbt min ekonomi. När jag var 18 år blev jag vräkt för första gången.

Prövade amfetamin för första gången

Det var också vid den här tidpunkten som Linda provade amfetamin för första gången.

– Jag var så ung och naiv. Första gången med amfetamin i kroppen beskriver Linda som att ”hitta hem”.

– Det är klyschigt att säga, så säger alla som missbrukat, men så var det. Det var som en slags doping och jag kände mig som en supermänniska.

Men att Linda blivit beroende ville hon inte erkänna för sig själv. Nej då, hon kunde minsann sluta närsomhelst. Linda tog bara amfetamin på helgerna, däremellan rökte hon hasch och drack alkohol. Hon såg sig inte som ”riktig narkoman” eftersom hon inte tog heroin. Men det blev svårt att behålla ett jobb.

Drogberoendet ledde in i onda cirklar

Linda misskötte sig på olika sätt och att finansiera ett drogberoende är dyrt. Som arbetslös växte skuldberget snabbt. Linda flyttade mellan pojkvänner och var inneboende hos vänner och främlingar. Hon gifte sig och skilde sig. Åren mellan 20- och en bit upp i 30-årsåldern beskriver Linda som en karusell. Livet rörde sig aldrig framåt, bara runt och runt, alltid med siktet mot nästa rus.

– Jag visste att det jag gjorde var fel, så jag slutade svara i telefonen när mina föräldrar ringde, jag kom inte hem på julafton, jag ville skona dem från lidande. Samtidigt som jag också visste att det var precis det som jag gav dem.

Ändå vägrade hennes mamma att släppa taget om sin dotter. I alla år kom hon på besök där Linda bodde och hon frågade alltid om Linda ville flytta hem. Men nej, Lindas stolthet gick inte att rucka på, och drogerna lockade ändå för mycket.

Tufft att jag bostad och jobb

Karusellen snurrade allt fortare. Linda blev så snurrig att hon nästan inte orkade klänga sig fast. Det var tufft att hela tiden jaga boende och jobb samtidigt som drogerna viskade hennes namn. Till slut flög Linda av och hon flyttade till en bil under Älvsborgsbron. Hon minns första natten väl.

– Jag kände mig faktiskt lättad när jag la mig för att sova. Jag behövde inte längre kämpa. Jag hade gett upp idéen om ett vanligt liv. Och så länge som jag hade drogerna var jag ändå nöjd.

Erbjöds plats på behandlingshem

Socialsekreteraren Britt-Marie frågade om Linda inte ville flytta in på ett behandlingshem eller ett kvinnoboende, bara Linda gav upp drogerna skulle det gå att ordna. Men Linda tackade vänligt men bestämt nej. I över två år bodde hon under bron med sin pojkvän, och då och då tog de in andra hemlösa.

Linda försökte att göra platsen hemtrevlig – hon byggde ut den med hjälp av presenningar, stenar och grus, planterade blommor, hade en egenbyggd utetoalett och en dusch. Vattnet hämtades från en kyrkogård och el stals från närliggande lyktstolpar. När de blev avhysta av polisen fick de bygga upp allt igen ett tag senare.

På vinterhalvåret högg hon ved för att tända eldar men det hjälpte föga – det var iskallt. Linda rakade av sig håret för att stråna på huvudet inte skulle frysa till is. Frisyren var långt ifrån det blonda, långa hår hon har i dag.

Kortare fängelsestraff blev en vändning

Det var ett kortare fängelsestraff som till slut fick bort Linda från gatan. Hon visste att hon skulle behöva tända av innanför murarna, och lägligt kom socialsekreteraren Britt-Marie då med en propå.

– Bara jag förblev drogfri lovade Britt-Marie att ge mig en bostad när jag kom ut och jag ville i det här läget så gärna ha det. Jag beslutade mig för att vara drogfri i fem år, vilket var så lång tid det skulle ta att få ett eget bostadskontrakt, men efter det planerade jag att börja med amfetamin igen.

Höll sig borta från gamla vänner

Linda visste att det skulle bli svårt. Hon hade sett många vänner ta ett återfall mitt under sin bostadsprocess och fått börja om på ruta ett. Därför beslöt hon sig för att hålla sig borta från sina gamla vänner.

På det första boendet, som var ett slags gruppboende bara för kvinnor, sov Linda stora delar av dagen. Däremellan spelade hon spel på mobilen, tittade på teve i samlingsrummet och gick promenader. Hon fick ta urin- och blodprover och hålla strikta tider.

Linda kände sig nollställd. Vem var hon utan drogerna? Hon hade tagit dem varje dag i nästan tolv år. Efter ett tag fick hon flytta till en egen lägenhet en bit bort. Även där gjorde personal hembesök. Linda återupptog kontakten med sina föräldrar.

– De var så glada även om de inte riktigt vågade hoppas ännu. Jag är så tacksam över min familj. Det är så många som är helt ensamma i detta.

Ansökte om skuldsanering

Om Lindas resa neråt handlade om att hon tog många dåliga beslut efter varandra, handlade Lindas resa tillbaka om att hon gjorde det motsatta. Och när hon levt som drogfri i över ett år var det dags att ansöka om skuldsanering.

– Först kändes det fel. Jag tyckte inte att jag förtjänade det. Jag var skyldig samhället så mycket. Som före detta missbrukare ville jag överbevisa mig, visa att jag verkligen kan sköta mig. Jag blev till exempel extremt noggrann med att betala biljett på spårvagnen.

Sedan flyttade Linda igen, denna gång till en så kallad referenslägenhet. Om hon fortsatte att hålla sig borta från drogerna och betalade räkningar i tid skulle kontraktet skrivas över från Göteborgs stad till henne. Linda började också att plugga upp sina gymnasiebetyg. Hon såg ett ljus i tunneln. Nu ville hon tillbaka på arbetsmarknaden också.

Ville bli lastbilschaufför

Linda beskriver sig som en pojkflicka. Redan som barn drogs hon ju till att hänga med killarna och körde gärna moppe med dem. Då hade hon planer på att bli lastbilschaufför som vuxen, för det verkade coolt.

– Jag hade skyddsnätet med min socialsekreterare och min familj, så jag tänkte att jag måste passa på att hoppa nu när jag har alla runtomkring mig.

Linda bestämde sig för att uppfylla barndomsdrömmen och hoppade på utbildningen för att ta körkort för tung lastbil och tungt släp.

– Hade jag varit yngre hade jag hoppat av efter halva, när det började bli jobbigt, bara skita i det. Men det gjorde jag inte, nu gjorde jag tvärtom.

Den första gången som Linda satte sig bakom ratten efter att ha klarat utbildningen är ett av hennes bästa minnen i livet.

– Jag blev liten och sårbar. Den tuffa, avstängda Linda, hon som tog droger, var långt borta. Och jag var så stolt över mig själv som fixat det.

Levererar husdelar till en villa

Det har gått drygt sex år sedan den dagen och nu jobbar Linda som kranbilschaufför. Hon kör ut till byggarbetsplatser runtom i Göteborg och är med i arbetet att bygga bostäder och andra byggnader. Just den här dagen ska hon leverera husdelar till en villa som håller på att byggas. Hon sätter igång motorn, rullar ut från parkeringen och ut på vägen.

Vad hände efter fem år som nykter, började du missbruka igen?

– Nej! Då hade jag bott i min lägenhet i ett år och jag hade fått jobb, det jobbet som jag har i dag. Jag kunde aldrig föreställa mig att kasta bort det.

Det har gått tio år sedan Linda lämnade boendet under bron och hon har behövt bearbeta en hel del trauman.

– I efterhand kan jag bli så rädd för allt farligt som jag utsatt mig för, men då var jag för trasig för att känna något. Jag har också skuld över vad jag utsatt andra för, som min familj, och jag känner också en ilska mot mig själv.

Vad är du arg på dig själv över?

– Att jag hamnade i den situationen. Jag kommer ju från ett tryggt hem. Allt blev ändå så fel. Jag agerade på känslor, tänkte inte med förnuftet. Jag kastade bort så många år av mitt liv. När jag var liten drömde jag om att ha en familj, med barn, bo i en villa, typiska grejer, du vet. Men så blev det inte. Men jag försöker att inte vara för hård mot mig själv.

Lever med beroendesjukdom – tar en dag i taget

I dag bor Linda i en nyproducerad lägenhet vid vattnet. Hon lever i ett stabilt och kärleksfullt förhållande med en man. För fyra år sedan förlovade de sig.

– Men det betyder inte att jag mår bra hela tiden, understryker Linda. Det handlar fortfarande om att ta en dag i taget. Att vara medveten om att man lever med en beroendesjukdom.

Att Linda väljer att vara öppen med sin historia är för att inspirera andra, dels de som själva just nu befinner sig på botten, dels anhöriga.

– Jag känner många människor som fortsätter att återfalla, men jag känner också många som till sist klarar det. Det ska man tänka på när man träffar en person som är i ett aktivt beroende, att det finns en människa därinne. En människa med stor potential. Man ska tro att den personen kan komma tillbaka. Som min mamma och Britt-Marie trodde på mig.

Har du några nya drömmar för framtiden?

– Jag ska bli bättre på att hitta balans i livet och lära mig att ta det lugnt ibland. Det finns så mycket jag vill göra med mitt liv, men tiden räcker inte alltid till. Men nej, annars är jag nöjd. Alla mina drömmar är förverkligade. Jag lever livets goda dagar och är oerhört tacksam.