Marcus Wallén har skrivit bok om naziguldet

Vakt vaktar naziguld
Sedan andra världskrigets slut har historien om nazisternas plundringar förbryllat skattletare världen över. Journalisten Marcus Wallén blev besatt av att ta reda på var de stulna skatterna tog vägen. Med boken Naziguldet och de invigdas hemlighet lägger han nu ytterligare en bit till det svårlagda pusslet.

U

nder det tredje rikets skräckvälde samlade nazisterna guld på hög.

En skatt som kom från alla delar av förtryckarapparaten. Krigsmakten tömde bankvalv och plockade ner privata konstsamlingar under framryckningen genom Europa. I förintelselägren kläddes fångarna av in på bara skinnet. Värdesaker, kontanter, smycken och till och med guldplomber skickades till Berlin.

Den här formen av rovdrift var en förutsättning för hela krigsekonomin, skriver journalisten och debuterande författaren Marcus Wallén i sin bok Naziguldet och de invigdas hemlighet (Albert Bonniers förlag). Med flyg och pansar kunde tyskarna lägga nya territorier under sig. I larvfötternas spår kunde erövrarna fylla på kassan och se till att industrin fortsatte spotta ur sig nya stridsvagnar, fler flygplan och mer ammunition. Det ena gav det andra.

Annons

Vid krigets slut hade Hitler och hans anhang stulit konst, kontanter och inte minst guld för svindlande summor. En hisnande förmögenhet som nazisterna låste in i Reichsbank i Berlin.

När amerikaner och ryssar ryckte fram i stormfart mot Berlin försökte man brådstörtat föra förmögenheten i säkerhet undan ockupationsarméernas profithungriga händer. Tonvis med guld, säckar med kontanter och mängder av konst fördes med tåg och lastbilar till delar av Tyskland där det kunde stuvas undan i till exempel gruvschakt.

Annons

Wallén fick bokidén under en resa

Segrarmakterna var dock på hugget och låg tyskarna hack i häl.

– Det handlade om stora mängder guld och kontanter, framför allt dollar och pund, som gömdes i de tyska Alperna. Månaderna efter kriget lämnades det mesta över till den amerikanska ockupationsmakten, men det har alltid ryktats och påståtts att det inte var allt, säger Marcus Wallén.

Enligt legenden såg såväl tyska dignitärer som civilpersoner och amerikanska officerare till att rafsa åt sig vad de kunde när tillfälle gavs.

Marcus Wallén I stadsmiljö
Marcus Wallén har länge fascinerats av skatter och historiska mysterier.
Annons

Genom åren har naziguldet förtrollat skattletare och mysterielösare över hela världen. Marcus Wallén har varit skattletare sedan han var barn. Han spekulerade i var Djingis khan kunde vara begravd och fördjupade sig i skattkartor över Pyrenéerna.

Nu, vid mogen ålder, drabbades han igen med full kraft.

– 2015 tog jag en sabbatshöst i Frankrike med min sambo. Vi skulle fundera över vad vi ville göra med våra liv. Jag visste att jag ville skriva och hade väl – precis som alla journalister – fem eller tio halvfärdiga bokmanus i byrålådan, berättar han.

Medan Marcus gick och funderade i värmen kom nyheter från Polen. Två skattletare uppgav att de hade upptäckt konturerna av ett tåg i en tunnel under marken i Wałbrzych med hjälp av radarbilder. Och det här, menade skattletarna triumfatoriskt, var alltså ett tåg fullastat med naziguld.

Nyheten hade utlöst veritabel guldfeber i Polen och myndigheterna gjorde sitt till för att elda på brasan.

– De gick ut och sa att det var till 99 procent säkert. Men det var för bra för att vara sant. Det var elkablar som hade förstört mätningen, säger Marcus Wallén och inflikar att myndigheterna antagligen hade fog för sin optimism i ett avseende.

– Alla skrattade ut det här projektet, men det var bra för turismen.

Naziguldet utlöste det virus som legat latent i Marcus så länge. Han började sluka allt han kom över i ämnet och skrev några artiklar för arbetsgivaren Expressen.

– Mina kunskaper var rätt vaga när jag började men i det läget var jag fast. Jag blev helt besatt.

Grävandet förlades utanför arbetstid, på helger och semestrar. Dagarna blev långa. När Bonniers tackade ja till att ge ut en bok i ämnet tog Marcus tjänstledigt.

Marcus Wallén letar naziguld i Alperna
Marcus Wallén vid en av skattgroparna på Steinriegel ovanför sjön Walchensee. Foto: Camilla Sarling

Grävde ner skatten i trädgården

I jakten på naziguldet har Marcus Wallén trampat både i andras spår och hittat nya vägar. Letandet har fört honom både till dammiga arkiv och till nattligt grävda gropar i Bayern. Gropar som en gång grävts av sammansvurna män i tredje rikets sold och som rymt ansenliga värden.

I guldets spår finns berättelser om allt ifrån falskmyntare i koncentrationsläger till färgstarka figurer som Hubert von Blücher, en ung diplomatson och dandy som spelar något av en huvudroll i Walléns bok.

Von Blücher och hans bror var några av de invigda som gömde undan delar av skatten. Det handlade om motsvarande runt 400 000 dollar som bröderna grävde ner i kaffeburkar och liknande i tomatlandet utanför familjens fashionabla villa i Garmisch-Partenkirchen. Amerikanerna snokade dock rätt på ”skörden” och lade beslag på pengarna. Det finns det kvitto på.

Familjen von Blucgers villa i Garmisch-Partenkirchen
Bröderna grävde ner en smärre förmögenhet i trädgården hemma i familjens villa. De allierade grävde dock upp pengarna. Foto: Ian Sawyer Archive

Men frågan är om den unge von Blücher verkligen lämnade över alla pengar han förfogade över. Enligt Marcus Wallén finns det i alla fall indicier på att så inte var fallet. Och Marcus Wallén behövde inte bara gå på hajk i Alperna för att hitta svaren. I stället hittade han ledtrådar och en svensk koppling på bekvämt promenadavstånd i Riksarkivet.

Hubert von Blücher var gudson till den kände svenska upptäcktsresanden och tyskvurmaren Sven Hedin.

Och i Hedins efterlämnade brev hittade Marcus Wallén antydningar om att den unge Hubert var ordentligt stadd vid kassa även efter att skörden i tomatlandet gått förlorad.

Sven Hedin och Adolf Hitler
Den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin, Hubert von Blüchers gudfar, skakar hand med Adolf Hitler vid OS i Berlin 1936. Foto:TT

Hittade ledtråd i farmors garage

I naziguldskretsar är det här en så kallad skräll.

– Det är, om inte bevis, i alla fall starka indicier. Den första nya ledtråden på 20 år, säger Marcus Wallén om fyndet.

Hubert von Blüchers brev till gudfadern Sven Hedin är en vädjan om att få hjälp med inresevisum till Stockholm. En nästintill omöjlig begäran vid den här tiden. Hubert skriver att han vill fortsätta sina studier och försäkrar gudfadern om att det finns pengar nog att hålla honom flytande för en lång tid framöver. Pengar från en icke namngiven släkting. Vilket går stick i stäv mot ett Tyskland som var sargat och pank efter kriget. Om det inte var så att Hubert hade en egen skattgömma i Alperna för fria uttag…

– Det är i alla fall starka indicier på var en del av pengarna tagit vägen, säger Marcus Wallén.

Annat material till boken hittade Marcus Wallén på ännu närmare håll. Under andra världskriget tjänstgjorde Hubert von Blüchers pappa Wipert bland annat på tyska beskickningen i Helsingfors. Sekreteraren där hette Gerda Iversen och de höll kontakten även efter kriget.

Breven finns sparade till eftervärlden. Marcus Wallén hittade dem i ett garage hemma hos Gerda Iversens yngre halvsyster Juliana. Juliana är nämligen Marcus Walléns farmor.

– Det fick jag reda på när jag hade jobbat halvvägs med boken. En väldigt lustig omständighet, men det var så klart  speciellt. Det kanske inte sa så mycket om naziguldet, men här berättade Wipert till exempel vad Hubert hade för sig i Sydamerika dit han flyttade senare.

Hubert är inte den ende av de invigda som beger sig till Sydamerika efter kriget och startar om på ny kula.

I flera fall startar de verksamheter eller köper sig in i befintliga företag för stora belopp. De är åtminstone inte luspanka.

”Slump eller inte, det är anmärkningsvärt att fem av männen hamnade i Argentina efter kriget”, skriver Marcus Wallén i sin bok.

Hubert von Blucher
Unge Hubert von Blucher hade starka band till Sverige och Sven Hedin. Foto: Ian Sawyer Archive

Svårlöst gåta

Dandyn Hubert von Blücher håller fanan högt och fortsätter leva spektakulärt. Han har börjat syssla med film och på 50-talet återvänder han till Tyskland. Här skriver han manus till och regisserar buskisdeckaren Gangsterjagd in lederhosen (Gangsterjakt i läderbyxor) som går upp på biograferna 1959.

Under sin levnad hinner han också starta ett företag med en släkting. De säljer militärt material, skyddskläder mot kemisk krigsföring, med Pentagon som storkund.

Det hörs på Marcus Walléns röst att han gillar Hubert von Blücher.

– Han var ju något av en playboy.

Om Hubert von Blücher är en spelevink och en comic relief i sammanhanget så finns det även mörkare trådar att dra i.

Naziguldet kunde erövras med våld både på slagfältet och i gaskamrarna. Det består av både plundrade centralbanker och nedsmälta vigselringar. Frågan är om det någon gång kan återbördas till sina rättmätiga ägare.

1999 tog den svenska regeringen initiativ till ”Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget”. Kommissionen fann bland annat att den svenska riksbanken tagit emot sammanlagt 20,3 ton guldtackor och 1,5 ton guldmynt från Tyskland mellan 1942 och 1944. Marcus Wallén citerar kommissionens slutsats:

– ”Det kan inte uteslutas” att en mindre del av detta kan ha bestått av guld som hade plundrats från judar.

Skattletaren Marcus Wallén har redan nya projekt på gång som knyter an till vad han stött på under arbetet med naziguldet.

Det finns trådar han vill knyta ihop som inte fick plats mellan denna boks pärmar.

Trådar som dels handlar om den stora flykten från Baltikum under kriget, och dels om de informella flyktvägar med svensk koppling, så kallade flyktlinor, som gjorde att nazister kunde fly rättvisan efter kriget.

Läsarna får inget klart svar på om det kanske finns något naziguld kvar att hitta. Det har gått lång tid och de flesta gömmor borde vara tömda. Men möjligheterna finns.

– Jag hade letat i Alperna, i gamla gruvor. Och så hade jag letat i bankvalv i Schweiz och Sydamerika, säger Marcus Wallén.

 

Omslag till Marcus Walléns bok Naziguldet och de invigdas hemlighet
Naziguldet och de invigdas hemlighet gavs ut på Albert Bonniers förlag i februari i år

Läs ett utdrag ur Naziguldet och de invigdas hemlighet

Efter den långa tjänstgöringstiden i Finland och flykten genom Sverige hade Wipert von Blücher nu flytt till familjevillan i tyska Alperna. Snart skulle hans söner Lüder och Hubert också ansluta till familjen i Garmisch-Partenkirchen.

Kanske trodde han faktiskt att det skulle vara möjligt att försvara bergspassen mot de allierades överlägsna stridskrafter.

I ett brev till Sven Hedin i Stockholm var diplomaten full av tillförsikt. Eller så ville han inte avslöja vad han egentligen tyckte, av rädsla för att den hemliga polisen skulle läsa brevet.

Wipert von Blücher uttryckte sig i alla fall hoppfullt om läget:

”Om man återvänder till Tyskland efter en långvarig frånvaro, så är det ännu tydligare vilka falska föreställningar ett främmande land gör av situationen i Tyskland. När den amerikanska propagandan säger till oss att det bara existerar förtvivlan och kaos i Tysklands fästning, är det precis motsatsen till sanningen. Jag har nu befunnit mig i landet i över två månader och ingenstans har jag stött på förtvivlan och kaos.”

Sven Hedin svarade käckt och uppmuntrande på brevet. Bland annat skrev han:

”Jag har alltid trott att ett folk som består av 80 miljoner människor, ett folk som äger en vilja att leva och ett folk som har begåvats med en lysande ledare, inte kan övervinnas. Det tyska folket har upplevt så mycket under mer än fem års krig och har testats så grundligt och härdats att det bara har blivit starkare och starkare. Dessutom är de tyska soldaterna bäst i världen, medan anglosaxare endast har liten erfarenhet av krig.”

Visserligen medgav Sven Hedin att det var överlägsenhet i antal som gällde för stridsflyg och stridsvagnar, men att detta på intet sätt var avgörande: ”Huvudsaken och nyckeln

i kriget är alltid mannen själv.”

Både Sven Hedin och Wipert von Blücher hade fel. Kriget var på väg mot Alpfästningen och det såg inte lovande ut. Alperna var redan en transitplats för pengar, guld och värdeföremål på väg till Schweiz. Redan innan riksbanken blickade söderut användes bergen som gömställe av privata och statliga intressen.

SS hade börjat stuva undan stöldgods i de bayerska Alperna och i österrikiska Tyrolen. Dit skickades byte från koncentrationslägren samt SS-officerares privata förmögenheter.

Guld och andra värdefulla metaller, ädelstenar, värdefull konst, miljoner i äkta och förfalskad valuta gömdes i bergen, på botten av gamla gruvor, i sjöar, på vindar och i källare som tillhörde allt från gamla lador till slott.

Mer inspirerande innehåll från allas.se: