Moje visste inte om hon skulle få leva eller dö: "Grymheterna i fängelset går aldrig att glömma"

Moje Lindbohm har många trauman i bagaget, nu ger hon ut en bok om sitt liv.

Foto: Theresia Köhlin

Övergiven av sin mor. Fängslad i Iran. Utnyttjad av en polisman. Psykologen Moje Lindbohm har skrivit en bok om sitt liv. Det är en berättelse som inte lämnar någon oberörd.

Medfångens skräckslagna, vidgade ögon med blicken riktad mot fönstret. Den vidriga våldtäkt hon utsattes för av två kvinnliga fångvaktare. Den unga kvinnans blick som skrek om hjälp, ögonen som stirrade rakt in i hennes. Det är en minnesbild som för evigt etsat sig fast på Moje Lindbohms näthinna. En scen som inte ens flera års terapi suddat ut.

– Våra ögon möttes, hon grät och jag rusade mot toaletten för att kräkas. Förnedringen och kränkningen hon utsattes för var hjärtskärande och brutal och jag kunde ingenting göra för att hjälpa henne. Det var nog det värsta med hela fängelsevistelsen. Att inte kunna hjälpa medsystrar som utsattes för brutaliteter som man knappt kan sätta ord på.

Moje är 59 år och det är 40 år sedan hon satt i iranskt fängelse, men minnesbilderna förföljer henne fortfarande. Hon var en tonåring som hade upptäckt samhällets orättvisor och klassklyftor och hon ville ha en förändring. För sina politiska åsikter sattes Moje och tusentals andra unga i fängelse, utan vare sig bevis eller rättegång. Många avrättades. Moje överlevde.

– Det var min smala lycka att jag fängslades så tidigt när Khomeinis massiva förföljelse av politiska motståndare inleddes. Tusentals politiska fångar avrättades, många av dem unga studenter.

Aldrig känt sig älskad av mamman

Moje växte upp i ett överklasshem där det fanns både barnflicka och trädgårdsmästare, men uppväxten var inte lycklig. När Moje var fem år övergav mamman familjen. Hon hade gift sig mot sin vilja redan som 18-åring och ville ta igen sina förlorade ungdomsår.

Ett något skamfilat gammalt foto på Mojes föräldrar medan de fortfarande levde ihop.

Föräldrarna som sedan skildes. Hennes mamma lämnade familjen när Moje var fem.

Foto: Privat

– Mamma skilde sig inte bara från pappa, utan också från oss barn, säger Mojes vars livssorg varit att hon aldrig känt sig älskad av mamman. Istället fick hon först en styvmor som avskydde henne och efter hennes död en psykiskt sjuk styvmor.

Moje Lindbohm som 8-åring, då hon saknade en mammas kärlek.

Moje, 8 år. Materiellt sett saknades inget i hemmet, men uppväxten var inte lycklig.

Foto: Privat

Materiellt sett saknades ingenting i hemmet, men utan den kärlek och trygghet som barnflickan gav Moje tvivlar hon på att hon skulle ha överlevt livets alla grymheter.

Den unga Moje drevs av ett rättspatos

I den unga flickans hjärta växte tidigt ett rättspatos som varit drivande genom hela livet. Från styvmoderns orättvisa behandling och vrede när den unga Moje råkade snubbla och tappa porslinsmuggar så att de gick sönder, till upptäckten av klassamhället – insikten att många människor i hennes land inte alls hade det bra, utan levde i svält och prostitution.

– Jag chockades när jag blev varse att psykiskt sjuka människor levde inspärrade som djur, utan vård och omsorg, så jag brukade åka till mentalsjukhusen och dela ut cigaretter till patienterna. Att röka en cigarett var deras enda, lilla glädje i livet och för mig blev det en mission att skänka dem den glädjen.

Den unga Moje innan hon är medveten om att det ombonade hemmet snart ska bytas mot en fruktansvärd fängelsemiljö.

Den här bilden av Moje i 18-årsåldern är tagen innan hon sattes i fängelse.

Foto: Privat

Moje bestämde sig tidigt för att bli psykolog och det var när hon som 18-åring hade påbörjat universitetsstudierna i Teheran som hon fängslades under en tyst politisk aktion.

– Vi var ett gäng unga som delade ut flygblad på stan. Jag hade själv inga flygblad på mig. Mitt uppdrag var att stå i en telefonkiosk och hålla utkik så att kusten var klar för de andra som delade ut de politiska texterna.

Greps och kastades i fängelse

Moje övermannades av den hemliga polisen och kastades i fängelse. Under ett obevakat ögonblick sprättade hon upp sömmen i sin jacka och plockade ut en hemlig lapp med telefonnummer till sina vänner.

– Jag rev lappen i små bitar och åt upp den. Jag ville inte riskera att mina vänner skulle åka dit, och lappen var det enda bevismaterial som jag bar på mig.

Jag rev lappen i små bitar och åt upp den. Jag ville inte riskera att mina vänner skulle åka dit

Att det saknades bevis för att Moje var en politisk motståndare gjorde ingen skillnad. I nära två år satt hon fängslad, i tre olika fängelser. Transporterna mellan ställena skedde med ögonbindel för ögonen och Moje visste aldrig om hon var på väg mot sin egen avrättning eller till ett annat fängelse.

– Jag och mina medfångar behandlades som djur, ofta hade vi inte ens en säng att sova i och gråa, kliande militärfiltar fick vara både madrass, kudde och täcke. Dagsljuset såg vi så sällan att det blev en chock när vi någon enstaka gång fick visas på rastgården. Den enda mat vi fick var riskorn som simmade i en fettgegga. Jag fick inte en enda frukt eller grönsak under hela tiden. Åh, vad jag saknade att äta frukt!

Dusch en gång i månaden

Moje berättar att de unga fångarna varken hade tillgång till tandkräm, schampo eller tvål och när duschen sattes på en gång i månaden visste fångarna att vattnet till en början var kokhett.

Moje skapade sig en ny tillvaro i Sverige efter att ha flytt Iran som ung.

Det är 40 år sedan Moje Lindbohm satt i iranskt fängelse, men minnesbilderna förföljer henne fortfarande. Efter att ha flytt från Iran skapade hon sig ett nytt liv i Sverige.

Foto: Theresia Köhlin

– Då skyndade vi oss att fånga upp hett vatten i en hink, så att vi kunde dricka det som te. Sedan fick vi snabbt skölja av oss i vattnet som var iskallt innan duscharna stängdes av lika snabbt som de slagits igång. Vi hade fettigt, tovigt hår, utslag av alla loppbett och vi luktade nog inte så gott. Men det var ingenting jag tänkte på. Jag hade fullt upp med att överleva.

Till slut frigavs Moje mot att hennes mormors hus gavs som borgen.

Hanna blev bortgift mot sin vilja: ”Det var som en mardröm”

– Att komma ut och se dagsljuset, att känna alla dofter – det var som ett fyrverkeri av intryck! Jag var mager, smutsig, luktade illa och hade inga pengar eller ägodelar, men en snäll busschaufför lät mig åka in till stan gratis. Jag mötte så många människor längs vägen som ville mig väl, och det har varit en livsmission att återgälda vänligheten.

Möttes av en helt ny verklighet

Moje kom ut till en helt ny verklighet. Alla kvinnor var täckta och bar slöja, Moje fick inte fortsätta plugga och hennes mamma var döende i cancer. Moje skötte sin mor under hennes sista månader i livet och lovade då att ta hand om sina syskon. Ett löfte som hon inte kom att svika.

Moje Lindbohms mamma

Mojes mamma. Moje skötte sin mor den sista tiden då hon var sjuk i cancer.

Foto: Privat

Moje insåg att det inte fanns något liv för henne i Iran och hon bestämde sig för att fly.

Innan hon själv flydde hjälpte hon två tidigare medfångar både ekonomiskt och genom att gömma dem i sitt hem.

Hon flydde tillsammans med en kamrat, en ung man som hade kontakter men saknade pengar. Moje hade pengar!

Moje Lindbohm berättar att skrivandet varit en terapi för henne.

Hon har mött många räddande änglar utmed vägen, och det har varit viktigt för Moje att ge tillbaka och hjälpa andra.

Foto: Theresia Köhlin

– Jag var 22 år när jag och min manlige vän gifte oss för att låtsas åka på bröllopsresa till Pakistan. Hans kontakter ordnade visum åt oss. Vi blev kvar i Pakistan i några månader innan en av många räddande änglar jag mött på min väg hjälpte oss vidare till Turkiet och vidare till Sverige.

Priset för att hjälpa syskonen blev högt

Det första mötet med svensk polis blev en positiv överraskning. Poliserna var vänliga och trevliga och Moje kände sig trygg och välkomnad. Både hon och hennes vän fick uppehållstillstånd och sedan var det dags för Moje att uppfylla löftet till sin mor. Hon skulle ta hand om sina syskon! Och det gjorde hon, även om hon då blev varse att inte alla poliser i Sverige heller var snälla och priset blev högt.

Överlevnadsskulden gjorde att Moje drevs att slutföra frihetsmissionen och när hennes kontaktperson hos polisen i ena andetaget sa att han skulle hjälpa henne att få hit sina syskon och i det andra andetaget smekte henne och föreslog att de kunde ses hemma hos henne nästa gång bet Moje ihop. Mannen var 20 år äldre än Moje. Han hade fru och barn men krävde sex. Våldsamt sex.

Jag sålde min kropp för mina syskons frihets skull, och jag uppfyllde mitt löfte till mamma

– Han nöp mig i brösten så att jag fick blåmärken, kallade mig hora och var våldsam. Jag sålde min kropp för mina syskons frihets skull, och jag uppfyllde mitt löfte till mamma. Men det var inte jag som var där, det var bara min kropp, säger Moje, som länge funderade på om hon alls ville berätta detta i sin bok. Skammen har varit tung att bära. Men nu lämnar hon ifrån sig skammen där den hör hemma.

Se också: Frida Farrell hölls fången, drogades och såldes till olika män

Frida Farrell hölls fången, drogades och såldes till olika män
3:47

Efter reklamen: Frida Farrell hölls fången, drogades och såldes till olika män

(3:47)

Slå på ljud

Polismannen höll vad han lovat. Mojes syskon fick komma till Sverige och de fick uppehållstillstånd.

– Efter det bytte jag telefonnummer, jag ville aldrig mer träffa mannen som utnyttjat mig. Visst, han hjälpte mig också – men det hade sitt pris.

Två bröllopsbilder från en kontaktkarta, Moje Lindbohm och hennes man Hans är uppklädda och ler mot kameran.

Foto: Privat

Fann kärleken och bildade familj

Efter tre år i Sverige fann Moje kärleken i den fyra år äldre ingenjören Hans, som hon fortfarande lever tillsammans med. De fick barnen Adrian, 27, och Disa, 25.

Moje är både utbildad sjuksköterska och psykolog och har genom livet hjälpt många människor med deras trauman. Sina egna har hon bearbetat i terapi både under utbildningen till psykolog och i flera omgångar efteråt.

Moje Lindbohm står i köket framför fyra fina tårtor/kakor och ler glatt. Året är 1997.

Året är 1997 och Moje är tvåbarnsmamma i Sverige.

Foto: Privat

– Jag har varit väldigt rädd för att bli som min egen mamma, som bara lämnade sina barn. Känslan av övergivenhet har präglat mitt liv och jag ville inte behandla mina egna barn likadant. Men mina erfarenheter behöver inte definiera mig som person, säger Moje.

Hon har i många år skrivit ner berättelser ur sitt liv för att sammanställa dem till ett brev om sitt liv till sina barn. Det blev många lösa blad som nu har blivit en bok; Svart får, vitt får – scener ur ett fängelse. Boken släpps den 28 februari.

Omslaget till Moje Lindbohms bok Svart får, vitt får; Scener ur ett fängelse. Bokomslaget har svart bakgrund, i mitten finns en bild på en svartklädd Moje i svart hatt, mot en bakgrund av vita får.

Moje Lindbohms bok Svart får, vitt får – scener ur ett fängelse (Ekström & Garay) kommer ut den 28 februari.

Foto: PR

– Jag har alltid skrivit dikter och varvar berättelser från Iran och fängelset med terapisessioner och dikter. Skrivandet blev också som en terapi och har hjälpt mig att släppa skammen. Jag fick tillgång till hela mitt register, även om jag länge tvekade om jag faktiskt skulle ge ut boken.

Psykologen Anne: ”Ena dagen vann jag pengar, nästa fick jag en cancerdiagnos”

Cancerdiagnosen avgjorde saken …

I november 2020 fick Moje en cancerdiagnos. Under rutinultraljudet upptäcktes oväntat en stor tumör i ena bröstet och en spridning till lymfkörtlarna.

– Det var då jag bestämde mig. Jag kanske dör. Jag ger ut boken!

Moje Lindbohm är tillfreds med sin berättelse och redo att låta andra ta del av den.

Det hon upplevt definierar inte henne som person. – Jag är nöjd med mig själv och den person jag blivit, säger Moje.

Foto: Theresia Köhlin

Under ett års tuffa behandlingar av bröstcancern har Moje lagt sista handen vid sin bok. Nu är hon tillfreds med sin berättelse och redo att låta andra ta del av den.

– Jag blev en bra mamma och jag har kunnat hjälpa andra, och ge tillbaka för all hjälp jag själv fått genom livet. Jag har förlikat mig med allt som hänt och jag är nöjd med mig själv och den person jag blivit.