Sen skulle jag posera för honom med underkläder.
Sen vaknade jag i ett annat rum, utan underkläder.
När jag kom dit var han supertrevlig och öppnade.
Sen gick jag in och stängde låsten bakom mig.
Han tog ut en kniv och sen fick jag ett glas mjölk.
Underkläder som jag skulle ha på mig.
Sen skulle jag posera för honom med underkläder.
Sen kickade mjölken in och sen vaknade jag i ett annat rum, utan underkläder.
Jag tänkte att jag inte kunde vara först här.
Jag tänkte bara vad som hade hänt med de andra som var innan mig då.
Sen öppnade jag dörren och tänkte att han stod säkert på andra sidan.
Antagligen var han det. Han är inte dum i huvudet.
Sen öppnade jag jättesakta och väntade. Det kändes som om det var år.
Men han stod inte där.
När jag insåg att det var själv, tog jag bara till för att jag bara sprang.
Då frågade de lite frågor som var vinklade på nåt sätt.
De sa så här...
-"Did he force you in?" -"No, he didn't."
-"Oh, so you just walked in?" -"Yes, I did."
-"Oh, okay." Då tänker man ju... -"Det är så klart mitt fel."
Det är jag som är dum i huvudet som gick in.
Jag kände att det här är helt mitt fel att bli tyst i tio år.
När man kommer hem till sitt hem brukar jag stanna i en kvarter innan jag kollar-
-...ifall nån var utanför och tittar.
Nu känner jag mig dum för att jag gjorde det, men så var det.
Jag brukade titta om nån hade gömt sig bakom nån bil. Man blev paranoid, tror jag.
Då släppte allt. Det var bara... Det här kommer att funka bra.
Han var härlig, öppen, varm.
Vi blev kära på en gång, liksom.
Jag har aldrig varit så trött på nån.
Jag har aldrig varit så trött på nån.
Jag har aldrig varit så...
Det är en slags permettrat reflex.
Mitt driv har alltid varit att kunna hjälpa andra-
-.och det här har drivit mig genom hela processen.
Allt kombinerat blev ju en bra grej till slut.
Så kan jag säga.