Jag visste att jag skulle dö om jag stannade.
Han väckte alla känslorna i mig.
Han visste exakt vad han skulle säga och vad han skulle göra.
Han gjorde allting helt rätt.
Det är ingenting som händer det första som händer på de första dejterna,
utan allting kommer ju successivt.
Att man normaliserar alla händelserna och sedan börjar man lägga skulden på sig själv.
Man tar på sig allt ansvar och man tar också på sig hans ansvar.
Man är indragen i en manipulation som är väldigt svår att ta sig ur.
Man känner att man alltid har fel.
Sedan vänder man på det och så tänker man att nej,
nu ska jag göra de rätta sakerna istället.
Men sedan blir det fel i alla fall.
Och man får det alltid sagt till sig.
Och då blir det fel i alla fall.
Och då blir det fel i alla fall.
Och man får det alltid sagt till sig.
Hur tänkte du nu? Varför sa du så?
Nu låter du på ett eller annat sätt.
Precis i början på relationen när man lever i den här kärlekssfären,
den här nyförälskelsefasen, så tror man att man kan nå dit igen.
Och då lär man sig att ta de kränkande orden,
hoten, det tysta våldet, utfrysningen.
För mig var det den dagen jag gav upp hoppet om att kunna överleva.
Inte överleva fysiskt, men psykiskt.
Jag var så psykiskt utmattad och trött av relationen.
Så jag kände att jag hade ingenting kvar.
Han hade bara talat om för mig ytterligare en gång att jag var värdelös.
Du är så jävla värdelös. Du gör inte det jag säger till dig.
Du gör inte detta för min skull. Du gör det för ditt eget bästa.
Och det gjorde jag. Jag gjorde det för mitt eget bästa.
Jag lämnade och gick därifrån och bestämde mig att nu fick det vara slut.
Och det tog slut.
Man tror inte att man är värd någonting annat.
Man tror bara att man är värd att leva ihop med den här personen.
Man har ju tappat självrespekten.
Man har tappat kärleken till sig själv.
Då har man ju också svårt att förstå att det är någon annan som skulle kunna älska en.
Och då stannar man kvar i relationen för där har man någon form av trygghet.
Det låter jättekonstigt men jag tror att det funkar så för många.
Att man är så rädd att inte klara sig själv.
Jag har ju levt i tre liv brukar jag räkna upp det i.
Ett föreliv, ett under det livet och ett nuliv.
Och det livet jag lever i nu är helt fantastiskt.
Jag vet att det jag tänker och tror idag är det som är det rätta för mig.