Rebecca vill att ingen ska begravas ensam: Alla är värda en ceremoni

Mitt dilemma: När läsarna ställer de svåra frågorna

Det var via en vän, en kyrkomusiker, som Rebecca Krus första gången hörde talas om fenomenet ensambegravningar. Alltså begravningar där ingen närstående kommer för att hedra den avlidne. Hon reagerade med bestörtning; hur var det ens möjligt att det fanns så ensamma människor?

Eftersom Rebecca sjunger på bröllop, dop och begravningar väcktes tanken att själv bidra med sin sång på någons ensambegravning. I samma veva läste hon en artikel om en man som hittats död i hemmet efter flera månader. Ingen hade saknat honom.

Artikeln fick henne att gå från tanke till handling.

– Jag kände att nu startar jag en Facebook-grupp för oss som sjunger och musicerar och som kan tänka sig att ställa upp ideellt på ensambegravningar. Responsen blev väldigt positiv och utvecklades snabbt till att sång och musik inte var det viktiga, utan att det är själva närvaron som är grejen, säger Rebecca.

Tusentals medlemmar

Hon berättar att gruppen Du går icke ensam i dag har drygt 5 700 medlemmar i hela landet. Förutom att gå på ensambegravningar försöker de nå ut och berätta om vad de gör.

Förhoppningen är att engagemanget för frågan ska spridas som ringar på vattnet. Ju fler som hör talas om detta, desto färre behöver begravas ensamma. Och det kostar ingenting.

Det har dock visat sig vara lättare sagt än gjort att få fram information om ensambegravningar. Gruppens största utmaning är att nå ut med att det finns ett gäng vänliga själar som ställer upp ideellt med sin närvaro och sjunger, spelar musik eller läser en text.

Svårigheten är att koppla ihop dessa volontärer med dem som har kännedom om att någon kommer begravas helt ensam.

– Vi informerar begravningsbyråer, församlingspräster, diakoner och anställda på kommunen. Våra medlemmar ute i landet har egna kontakter lokalt och när jag får kännedom om en kommande ensambegravning lägger jag ut en fråga i gruppen. Ibland blir det flera stycken som nappar, vilket känns fint.

För Rebecca är det viktigt att gruppen är opolitisk, oberoende och ickereligiös. Även om musik och sång uppskattas kan man bidra på andra sätt, exempelvis genom att läsa en dikt eller bara genom att närvara.

Det ekar tomt

Rebecca tycker att ensambegravningar är både fina och tunga på samma gång och har många gånger blivit djupt berörd.

– Ensamheten är överväldigande och det ekar bokstavligen tomt. Dessa begravningar brukar vara spartanska. Den enklaste urnan, inga blommor. Det är ändå fint att begravningspersonalen gör vad de kan för att genomföra en värdig begravning för någon de knappt vet något om …

Efterforskningar för att hitta anhöriga görs, men ibland går man bet.

– Det är beklämmande att en människa som har levt ett helt liv inte lämnar några spår efter sig. Jag minns en begravning av en kille i min egen ålder som vi inte visste någonting om, mer än att han någon gång bott på institution. Det var oerhört sorgligt. Vilken musik gillade han? Hur hade han velat ha sin begravning?

Rebecca berättar att hon inför en begravning klär sig sobert. Hon brukar sjunga en passande sång. Kanske Evert Taube eller något annat. Sedan går hon fram och tar farväl, låter det ta sin tid och skänker den döde vackra tankar.

Skapar värdighet

– Det finns en värdighet i att få en ceremoni, det är alla värda, oavsett vilket slags liv man levt. De som är ensamma har ingen egen röst, ingen som sörjer dem, ingen som protesterar om de inte får någon ceremoni alls, vilket är tragiskt, säger Rebecca, som knappt vill tänka på alla ensamma avlidna som skickas direkt från bårhus till kremering utan någon ceremoni.

– Vad händer sedan med deras aska? funderar hon.

Det är oftast kommunen som beslutar huruvida den avlidne får en ceremoni eller inte. Tyvärr är det, i många kommuner, vanligt att avstå ceremoni av ekonomiska skäl.

Rebecca får ibland invändningar mot sitt engagemang. Att det hon gör är meningslöst eftersom personen redan är död. Och tänk om hon går emot den avlidnes vilja? Personen kanske inte alls ville ha en ceremoni.

– För mig är snarare frågan vilket slags samhälle vi vill ha. Det är djupt mänskligt att få en värdig begravning och att det finns så många ofrivilligt ensamma människor är något vi aldrig ska acceptera. Vi måste stanna upp och se varandra, byta några ord med en främling, sträcka fram en hand, säger Rebecca, som tror att den ofrivilliga ensamheten är som störst i storstäderna.

Hon berättar om en undersökning från Fonus som visar att många unga i dag är rädda för att begravas ensamma. Och om jag inte har några barn, vem sörjer mig då?

– Att vara utstött ur gemenskapen är något av det värsta man kan råka ut för som människa och för dessa individer kan konsekvensen bli en ensambegravning. På en vanlig begravning hör det till att prata minnen, man känner ofta till den avlidnes sista vilja och kanske vilken musik som personen önskade. Men de som dött helt ensamma, där har vi ingen som sörjer. De faller i glömska efter sin död. Då ligger det nära att tänka ”om ingen sörjer mig är det som om jag aldrig funnits”.

Rebecca drar ett djupt andetag och säger:

– Ensambegravningar gör mig sorgsen. Samtidigt brukar jag ”ta med mig” personen ett tag, hålla denne i mina tankar. Du har funnits och du har levt och jag har märkt att du har lämnat oss! Det känns rätt och bra i hjärtat.

Ljus och fin

Hon berättar om en ensambegravning som trots allt blev ljus och fin.

– Det var en gammal kvinna som skulle begravas och hennes enda närstående var en syster som bodde i USA. På grund av hög ålder kunde hon inte närvara, men var så tacksam över att vi kunde ordna en vacker och värdig ceremoni i enlighet med systerns preferenser.

Rebecca önskar att fler skulle berätta hur man vill ha sin begravning och att folk inte var så rädda för att tala om döden.

– Döden är ingen naturlig del av livet i dag och det finns en märklig beröringsskräck inför sorgens yttringar. Men genom att berätta hur man vill ha sin begravning gör man sina anhöriga en tjänst.

Vad ger det då dig personligen att gå på en ensam begravning?

– För mig är det en ynnest. Det är en helt och hållet altruistisk handling som inte syns utåt, vilket går på tvärs mot hur vi generellt beter oss i dag. Allt handlar om egoboostar, att synas och höras och fokusera på sig själv.

Hon konstaterar:

– Allt mer handlar om likes i sociala medier, syns det inte där har det inte hänt. Men detta handlar inte om mig, det handlar om den avlidne och det finns ett värde i att göra något osjälviskt.