Pensionären Inga-Britt tröttnade på att inget hände – startade ny tradition

5 saker du inte visste om kaffe

Det som började som en spontan inbjudan har blivit ett nav för gemenskap, skratt och landsbygdens kanske mest envisa fikatradition.

Det duggar över Täcklebo denna onsdag. Paraplyer fälls upp, regnjackor prasslar. Vid vägskälet står ett gäng luttrade kaffevänner, vana vid både väder och vind. Termosar öppnas och bullar dukas upp på fat.
Ljudet av en dragkedja som dras ända upp till hakan bryter stillsamt igenom regnet. Systemet är väl inarbetat: stolarna står här året runt, borden likaså.

I dag är det elva personer runt bordet, ungefär som vanligt. Man småpratar om vädret, trubaduren i måndags och vem som bakat vad. De bor i små samhällen i närheten. Det är inga stora avstånd, men ändå utspritt.

När mataffären stängde försvann den naturliga mötesplatsen, så vägskälet har blivit deras mittpunkt.

Kent Hansson skrattar och säger att han bor där borta ”i det gula huset med halmtak och jordgolv”.

– Tro inte på hälften av vad han säger, svarar någon snabbt, och skrattet sprider sig runt bordet.

Därför startade Inga-Britt traditionen

För sex år sedan satt Inga-Britt hemma och kände att det blev lite väl tyst. Hon var nybliven pensionär och fick en idé:

– Jag tänkte att, hittar jag inte på någonting så händer det inget. Jag ringde några vänner, bland annat Eva Persson, och sa: ”Kom till Smedjan på tisdag, jag tar med kaffe.” Veckan därpå råkade det vara Evas födelsedag, så vi sågs igen.

Sedan dess har det blivit just onsdagar, året om. En kort period fikade de i sockenstugan, men när pandemin kom flyttade de ut permanent till vägskälet.

– Jag trodde aldrig det skulle bli så här. Jag är ingen särskilt påhittig och drivande person säger Inga-Britt och skrattar.
– Det kan vi nog diskutera, inflikar Eva, och skrattet bryter ut igen.

Träffas i ur och skur – på mötesplats med anor

Täcklebokrysset ligger där tre vägar möts, med utsikt över fält och kullar. Förr stod en smedja här, och det är sedan länge en välkänd samlingsplats.

– Gubbarna brukade sitta här och räkna bilar. De visste vart man skulle, innan man själv hade bestämt det, säger Inga-Britt.

Här har folk träffats i generationer för att prata, spekulera och hålla koll på bygden. I dag har smedjan försvunnit, men platsen lever vidare som Täcklebos naturliga nav. Det är mark med traditioner. En tradition som nu förs vidare med kaffekopp i hand. När snön ligger djup och vinden river över åkrarna får man pälsa på sig lite extra, men man ställer aldrig in. Utom en enda gång.

– Då kom det 30 centimeter snö. Vi kom inte ens ut, berättar Inga-Britt.

Ett annat minne dyker upp: Den dagen när stolarna hade fryst fast i marken, och man fick stå upp och dricka kaffe. Gänget skrattar gott åt detta.

Regnet smattrar rejält och man hukar under paraplyerna. De flesta runt bordet är pensionärer, men några arbetar fortfarande. Pelle Persson, Evas son, är en av dem.

– Jag försöker planera så att jag kan komma hit. Det här är riktigt helylle, och jag hoppas att fler tar efter. Sådana här mötesplatser behövs.

Sommartid fylls stolarna snabbt. Då kommer inte bara stammisarna, utan också sommargäster, släktingar och nyfikna förbipasserande som har sett skylten vid vägen. Några har kört från Uddevalla eller Färgelanda för att vara med. En gång kom Kents kusin från England, vilket fortfarande räknas som rekordet för långväga gäster.Inga-Britt berättar om alla som hittat hit:

– Ja, en gång kom ett par hela vägen från Ed, bara för att dricka kaffe med oss. Det tyckte jag var roligt.

Gemenskapen i gruppen är stark och varm, och det märks att man bryr sig om varandra. Om någon inte dyker upp en onsdag vet man nästan alltid vad som ligger bakom.

– Vi brukar säga till i förväg om vi är bortresta eller sjuka. Annars skulle de ju börja undra, säger Eva.

Firar födelsedagar och högtider

Samtalen vandrar hit och dit, mellan väder och vardag, mellan nutid och minnen. Någon säljer burkar med egen honung, en annan berättar om trubaduren som spelade i bygdegården häromveckan. Kent, som bor alldeles intill, hamnar i ett samtal om sin far som drev verkstad här i trakten. Han lutar sig fram över bordet och säger med eftertryck:

– Han sålde mopeder till Göteborg trots att han inte annonserade. Var man duktig så spred det sig. Jag lärde mig allt av farsan. Det hade kallats lärling i dag, men för oss var det bara livet som det var.

Klockan slår tolv. Som på en given signal börjar sällskapet resa sig och ställa ihop stolarna.

– Vi brukar sitta precis en timme. Om det inte är jättefint väder förstås, då blir det längre. Vi träffas och ser varandra, får byskvallret och skratten. Det räcker långt, säger Inga-Britt.

De firar ofta med tårta, till exempel vid födelsedagar och onsdagskaffets årsdagar. Nästa vecka ses de här igen, oavsett väder. För i Täcklebo är elvakaffet mer än en fikastund. Det är ett sätt att hålla gemenskapen levande.