Pionjären Ragnhild Haarstad: ”Det var mycket tjafs när jag blev Årets fotograf”

Foto: Theresia Köhlin och Privat

Hon började ta bilder med sin mors lådkamera och efter att ha varit elev hos hovfotografen Edvard Welinder tog hon klivet in i yrket. Ragnhild Haarstad är en av våra första kvinnliga pressfotografer och har fotograferat allt från vardagliga händelser till när Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 och storheter som Alexander Solzenitjyn, Olof Palme och Zarah Leander.

Pionjären bland svenska kvinnliga pressfotografer, Ragnhild Haarstad, 87, har förvånansvärt få av sina egna prisbelönta bilder på väggarna hemma i lägenheten i Trångsund. I stället är det andras tavlor som fyller väggarna, och bilder på barn. Några gulnade fotografier föreställer henne själv som liten.

– Nu när kriget rasar i Ukraina så påminns jag hur det var under den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget. Jag minns hur flyglarmet ljöd och hur jag sprang hem från skolan och inte en kotte var ute. Då var jag jätterädd, säger hon.

Ragnhild är född 1935 i Röros, en egen stad på fjället, sexton mil söder om Trondheim i Norge. Morfadern ägde både ett bokförlag och hade en liten tidning. Och mormor var grafiker. Så tidningsmakeriet har hon i blodet.

– Jag har ett starkt bildminne av att det fanns en handpress i ett av uthusen, säger hon.

Ragnhild började skolan när hon var sex år.

– Skolan låg nere vid något som hette Hyttelva. Och när flyglarmet gick, det måste ha varit 1941, så skickade de hem oss. Jag kan komma ihåg hur jag ensam sprang upp efter Storgatan. Inte en människa var ute. Och det där larmet, det är sådant där som har fastnat i huvudet på mig.

– Det fanns ett skyddsrum hos morfar, i huset bredvid vårt, så vi samlades ju där, då och då. Det var ju mörkläggning och allt möjligt. Vänta, så ska jag gå och hämta…

Vi var först! 21 svenska kvinnliga pionjärer

Ragnhild kommer tillbaka med en liten bit tung metallskrot.

– Den här har jag kvar. Det är en bit av en granat eller en bomb som föll på trottoaren utanför. Den gick igenom väggen och hamnade i en säng i morfars hus. Jag kommer ihåg gropen i trottoaren, efter granaten. De skickade ut oss barn ut på landet sedan. Där hände det att de vuxna stod på taket och tittade hur bomberna föll in över stan.

Hon tittar ut genom fönstret i köket på åttonde våningen i höghuset i Trångsund där vi sitter. Och letar i minnet.

– Det var så fruktansvärt kalla vintrar just då också. Det var fyrtio–femtio graders minus, så vi kunde inte gå i skolan. Rekordet var -53 grader. Då kunde man inte ens andas.

Hon går och hämtar ett gammalt fotoalbum med svartvita bilder.

Ragnhild Haarstad och mors lådkamera

Tidigt väcktes också fotointresset. Och människors vardagsliv har alltid varit i fokus.

Ragnhild Haarstad står mittemot och fotograferar Ted Gärdestad som bär ett plakat på kroppen med en gubbe på.

Ragnhild Haarstad fångar Ted Gärdestad på bild.

Foto: Privat

– I tolvårsåldern flyttade familjen och jag till Piteå. Där gick jag och min far med i en fotoklubb. Då hade jag min mors gamla lådkamera, och fotograferade grannar, skolkamrater, familjen, grannens hundar som ofta kom på besök, och en del original på byn.

Hon pekar på bilderna och berättar.

– Titta, här är Gamla tant Lundberg, som gick och hämtade brunnsvatten varje dag och kokade gröt till råttorna. De hade det nog bra, de där råttorna, säger Ragnhild och skrattar.

Hur var det att flytta till Stockholm som 18-åring, alldeles själv på den tiden?

– Tja, framför allt var det svårt att hitta någonstans att bo. Jag minns när jag bodde inneboende hos två äldre damer i Fredhäll. Till badrummet fick jag gå på en snitslad bana av papper, som skulle skydda mattorna, säger hon.

Detta är Ragnhild Haarstad

Ålder: 87 år

Gör: Pressfotograf

Bor: I en lägenhet i Trångsund, utanför Stockholm

Familj: Särbo.

Senare flyttade hon till en vindsvåning ute i Bromma.

– Då bodde jag i en gammal villa i Äppelviken, med del i kök. Jag jobbade ofta sent, kom hem till ett tyst hus. Vid nattmackan kom rätt ofta en mus springande över golven. Jag skrek inte, men lyfte fötterna, säger Ragnhild.

Olof Palme blir sminkad inför en partiledardebatt och i spegeln framför honom syns fotografer – däribland Ragnhild Haarstad – som tar bilder av honom.

Ragnhild Haarstad och en grupp andra fotografer tar bilder av Olof Palme när han blir sminkad inför en partiledardebatt före valet 1974.

Foto: Ragnhild Haarstad

Ragnhild Haarstad elev hos Edvard Welinder

Egentligen hade hon tänkt bli teckningslärare. Hon sökte in på Konstfack, men kom inte in. Kanske möbelarkitekt, då? Ragnhild bad om att få praktisera på ett möbelsnickeri, men fick nobben för att hon var tjej. Som fotoelev hemma i Öjebyn hade hon lärt sig kopiera amatörfoton och vara med i ateljén. Kanske kunde fotografi vara något att försörja sig på? Ragnhild sökte plats hos den berömda KW Gullers. Han betackade han sig för kvinnliga elever i mörkrummet. Det gick inte an!

Men Ragnhild gav inte upp. Till slut fick hon en elevplats hos hovfotografen Edvard Welinder.

Ragnhild Haarstad och några andra fotografer sitter precis vid rinken och bevakar matchen när en spelare tacklar en annan.

Ragnhild Haarstad hamnar mitt i dramatiken i rinken.

Foto: Privat

– Han var ordförande i Svenska Fotografers Förening 1937–1953, och det är nog mycket Welinders förtjänst att jag är där jag är i dag, säger hon.

Det var Welinders idé att hon skulle gå en nystartad kvällskurs med ”subjektiv fotografi”, ledd av Christer Strömholm och Tor-Ivan Odulf. De kvällskurserna blev avgörande för Ragnhilds yrkesval och hennes syn på fotografi som visuellt språk.

Första bilden i tidningen

Första bilden med byline som kom i tidningen publicerades 1959. Hon hade fotograferat barn på en söndagsskola i kris. Ragnhilds goda hand med barn imponerade på Svenska Dagbladets reporter och hennes sällskap. ”Snabbt glömmer barnen både kamera och blyghet”, står det i bildtexten.

– De såg väl att jag hade något, där, säger hon. Efter några år i labbet, och en delad tjänst som fotograf/telefotooperatör anställdes hon 1963 på Svenska Dagbladet som tidningens första kvinnliga pressfotograf. Sedan dess har hon tagit tusentals bilder, många prisade och välkända.

Ragnhild Haarstad har med sin kamera fångat hur en drottning Silvia under nobelmiddagen vänder sig om och ler mot en flicka som tar en bild av drottningen.

Ragnhild Haarstad fångar ögonblicket under nobelmiddagen när drottning Silvia vänder sig om och ler mot en flicka som fotograferar henne.

Foto: Ragnhild Haarstad

Några av de mest kända finns med på den senaste utställningen Med öga och hjärta: Ett personligt porträtt av nobelpristagaren Alexander Solzenitjyn, drottning Silvia fotograferad av en ung flicka under Nobel-banketten, Olof Palme omringad av fotografer när han sminkas inför en partiledardebatt, en avslappnad Gustav VI Adolf på fiskeresa och Ingmar Bergman och Liv Ullman fångade i ett stilla ögonblick under en repetition.

Ragnhild Haarstad blev Årets fotograf 1971

Som kvinnlig pionjär inom yrket har hon dock fått kämpa i motvind. Ragnhild är fortfarande bara en av två kvinnor som fått pris som Årets Fotograf. Det säger något om hur mansdominerad den världen är.

Zarah Leander har en boa runt halsen, gestikulerar dramatiskt med ena handen och sjunger i en mikrofon.

Zarah Leander uppträder.

Foto: Ragnhild Haarstad

– Det var mycket tjafs i samband med att jag blev Årets Fotograf 1971. För jag fick inte gå på den stora middagen för vinnarna. Ingen av mina kollegor ville byta skift med mig, så jag satt kvar i mörkrummet medan de andra festade.

Varför var priset så provocerande för dina manliga kollegor?

– Det var ju så märkvärdigt, det där, att en kvinna fick pris på Årets Bild, så jag fick sitta i tv-soffor och sådana saker. Jag tror att de tyckte det var för mycket ståhej kring mig. Det var väl inte så märkvärdigt, tyckte de. Kanske hade de rätt, säger hon.

Ragnhild är inte mycket för att förhäva sig. Inte förrän hon var en bit över 80 år kom hon ens på tanken att ha en egen utställning med sina bilder.

Se också: Polis Ewa-Gun Westford går i pension: "Härskarteknikerna är det värsta jag vet"
3:57

Efter reklamen: Se också: Polis Ewa-Gun Westford går i pension: "Härskarteknikerna är det värsta jag vet"

(3:57)

Slå på ljud

– Jag hade varit på en fotoutställning med Roger Turesson, en DN-kollega som jag sätter stort värde på. Och blev väl lite inspirerad.

Ragnhild Haarstads utställning

När hon kontaktade Galleri Kontrast i Stockholm och frågade om de var intresserade, blev de genast eld och lågor. För Ragnhilds bilder är en dokumentär skattkammare, både när det gäller press-, bild- och kvinnohistoria. Hennes egen livsberättelse går hand i hand med de livsvillkor många yrkeskvinnor inom branschen har levt under.

Pressfotografin har historiskt sett ansetts vara ett ”manligt yrke”, med obekväma arbetstider och dagliga deadlines, något som har varit ett hinder för många kvinnor som på 60-talet saknade möjlighet att kombinera karriär och familj.

Ingmar Bergman håller om Liv Ullman sedda i mellanrummet mellan två draperier

Ingmar Bergman och Liv Ullman under en paus mellan repetitioner.

Foto: Ragnhild Haarstad

I lägenheten i Trångsund har Ragnhild valt att bo ensam under alla år.

– Jag har en särbo, men det har aldrig funnits på kartan att skaffa barn, säger hon. Det hade nog inte gått. Jag kommer ihåg hur mina skrivande kvinnliga kollegor kämpade med dagis och sådant. Den pressen har jag sluppit, säger hon.

Birgits pappa tog den berömda bilden från skotten i Ådalen

Även i det dagliga arbetet hade många kända människor, som hon skulle fotografera, fördomar om hennes skicklighet. Just för att hon var kvinna. Hon visar upp ett brev från författaren Ivar Lo Johansson, som hon har sparat.

– Han tyckte jag var lite besvärlig, för jag ville ha ut honom och ha Stockholm i bakgrunden. Men sedan skrev han lite finstilt: ”Bästa Ragnhild Haarstad. Jag misskände dig som fotograf när du var här och gjorde det svårare för dig än jag bort göra. Nu ser jag i tidningen att du tagit de bästa bilderna av mig som har tagits på år och dag. De andra fotograferna räcker dig ju inte till knäna.”

Drottning Elizabeth II vid en vaktparad.

Drottning Elizabeth II.

Foto: Ragnhild Haarstad

Hon viker försiktigt ihop brevet och ser nöjd ut. Bilden och arbetet som fotograf har varit hennes liv. Den största sorgen i livet kom när hon var tvungen att sluta.

– Jag hade förstört min axel efter allt kånkande på fotoutrustning. Till slut gick det inte längre. Den dagen jag insåg att jag inte längre kunde arbeta som pressfotograf, satte jag mig på en sten och grinade. Mest för att det gjorde så ont. Men också för att jag insåg att jag inte kunde fortsätta som fotograf, säger hon.

Ragnhild Haarstad håller ett foto av en hund som sitter i knät på någon men man ser bara benen sticka ut från en tågvagn

Ragnhild Haarstad har haft ett liv med bilder. Här är en av favoriterna.

Foto: Theresia Köhlin

Livet med bilderna tog dock inte slut där. I stället har Ragnhild använt sin stora yrkeserfarenhet till att skriva krönikor, föreläst för nya, unga förmågor, varit en av huvudpersonerna i SVT:s dokumentärfilm Upphovsmannen var en kvinna och blivit hyllad för fotoutställningen Med öga och hjärta. Namnet syftar på hennes arbetsmetod, att alltid arbeta med både blicken och hjärtat.

Hon säger att hon har dåligt minne nuförtiden. Men kriget i Ukraina gör att det dyker upp fragmentariska minnesbilder riskabla uppdrag som hon varit ute på, för Svenska Dagbladet. Som när Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968.

– Då var vi på Österrikiska gränsbergen, när ryssarna gick in med sina stridsvagnarna. Det var faktiskt lite pirrigt. Och när vi befann vi oss vid gränsstationen och tog emot folk som flydde, som kom från Bratislava, då kändes det i hjärtat. Inte för att man var särskilt rädd. Nej, det värsta var nog att man inte kunde göra så mycket, säger Ragnhild.