Så pratar du med dina barn om kriget i Ukraina – 12 viktiga svar från psykologen

Hanna Thermaenius, psykolog på Rädda Barnen.

Foto: Till vänster, Jonas Ekströmer/TT, till höger, Kentaroo Tryman/TT

Utgå från barnens frågor och återkoppla ofta till att världens vuxna ledare försöker lösa konflikten. Det är också helt okej att svara: "Just nu vet inte jag, men vi kan leta efter svar tillsammans". Det säger Hanna Thermaenius, psykolog på Rädda Barnen.

Det ringer i ett för Hanna Thermaenius, psykolog på Rädda Barnen.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina under natten till torsdagen har intresset för hennes expertis varit stort. Många vill veta hur man ska hantera situationen inför sina barn.

Hanna Thermaenius intervjuades av DN i januari. Den artikeln handlade om hur man som vuxen kan prata med sina barn kring oron inför ett eventuellt krig. Men nu är kriget här.

Är det en skillnad att prata om situationen nu, jämfört med då?

- Ja, det skulle jag vilja säga. Framför allt hur vi vuxna pratar om det. Nu finns en hopplöshet och besvikelse som inte fanns då. Många av oss tänker nog "världen har löst sådant här tidigare och vi kommer göra det igen" men nu skedde inte det och flera av oss blir uppgivna. Den uppgivenheten behöver vi skydda barnen mot.

Vi ska inte visa den uppgivenheten?

– Jag tycker inte det. Vi kan vara öppna med att vi tycker att det är allvarligt och tråkigt, men vi behöver också säga att det är många länder som jobbar ihop för att det här ska upphöra. Den stora delen av världen är en enhet som inte vill ha krig.

"Alla barn är allas barn"

Hanna Thermaenius säger att en bra utgångspunkt är att man som vuxen ser över vilka barn som man har i sin närhet. Alla barn är just allas barn, säger hon. Det behöver inte bara vara sina egna barn, utan kan vara grannens barn eller kompisens barn.

– Och var extra varsam med barn som har erfarenhet från krig eller har anknytning till Ukraina eller Ryssland.

Flyktingvågen 2015: Här är de asylsökandes berättelser

Hur för man själva samtalet om krig med ett barn?

– Fråga barnet. Till exempel: Har du hört vad som hänt i Ukraina det senaste dygnet? Frågan kan ställas enskilt eller i grupp. Detta kan man göra till barn från tre års ålder. Nästa steg är att låta barnets frågor få styra samtalet.

Viktigt är att vi vuxna behåller inställningen att vi vill prata om det här och vi kan hjälpas åt att ta reda på mer tillsammans med barnet. Uppmuntra barnet att våga fråga.

Hur ska man föra själva samtalet?

– Det beror på frågorna. Och kan man inte svara så är det helt ok att säga "just nu vet inte jag, men vi kan leta efter svar tillsammans". Rent generellt är det viktigt att återkoppla till att det finns många vuxna ledare som just nu försöker hitta en lösning. Man kan också säga att det visserligen är hotfullt för världen på sikt, men just nu är det någon fara för oss som bor här.

Hanna Thermaenius, barnpsykolog på Rädda Barnen.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Vad ska man inte säga?

- I går hörde jag vuxna prata om detta med sina barn. De sa att Ryssland bara består av gangstrar och galningar. Och det kan man ju känna och kanske säga till andra vuxna, men det är inte hjälpsamt för barn att höra. Vi ska vara försiktiga med kraftuttryck och vara försiktiga om vi blir väldigt oroliga själva, då är det bättre att gå undan.

Man ska hålla hoppet uppe?

– Ja, det tycker jag. Man bukar säga att sorgen är randig och det är likadant med barn och oro. Man kan försöka hålla det hela randigt. Det vill säga inte sitta och titta på nyheterna hela tiden, eller prata om kriget hela kvällen. Just nu kan det vara extra viktigt att ta en promenad, spela ett sällskapsspel, läsa en bok eller kolla på ett matlagningsprogram på teve.

Och låta barnen ventilera när det finns ett behov?

- Precis.

Har samtalet i sig en terapeutisk effekt?

– Absolut. Man brukar säga att tar man fram trollen i solen så spricker dem. Att lyfta något gör att det blir mindre otäckt.

Barnen får själva information och eller desinformation i sina sociala kanaler, ska man förbjuda barnen att använda sociala medier?

– Inte förbjuda. Däremot behöver vi fråga barnen om hur de påverkas. Man kan säga "nu när du kollar i mobilen kommer du att få se en massa klipp och läsa en massa rykten". På sätt kan man prata om det och hur man ska gå vidare tillsammans. Då kan man kommer överens om att barnet behöver en paus. Kanske inte ha mobilen vid sängen, till exempel.

Nya uppgifter-Angav han Anne Franks familj till nazisterna?

Det låter som att föräldrar som haft en bra dialog med sina barn sedan innan, får det lite lättare nu?

– Ja. Och har man inte det, då kan man använda tillfället att börja. Detta är en bra ingång för att hjälpa barnen att öppna upp om de skulle behöva hjälp av vuxna även i framtiden. Det är också ett bra tillfälle att prata om källkritik.

Om ett barn sluter sig och bär sin egen oro?

– Det är i grunden en normal reaktion. Vi vuxna vet ofta att det blir lättare om man pratar om det, men barn har inte alltid den erfarenheten. Sker det så kan man säga "jag ser att du tycker det är jobbigt när vi slår på teven, tänker du mycket på det som händer i Ukraina?" Man kan ställa frågan en extra gång. Annars är det viktigt ha fokus på det som är här och nu. Vardagen och det som är mysigt.

Se också: Det här är PTSD
1:03

Efter reklamen: Se också: Det här är PTSD

(1:03)

Hur ska man tänka kring sin egen nyhetskonsumtion, ska man undvika ha på teven med nyheter hela tiden?

– Ja. Det är inte så mycket som hinner hända att man inte kan se en stund och sen stänga av. Annars riskerar det hamna på en stressnivå som inte är bra.

Så pratar du med ditt barn om krig

1. Fråga vad barnet har hört och visa att det går att prata med dig om det.

2. Hjälp barnet med den information som han/hon har fått från sina källor. Värdera den och hjälp barnet förhålla sig till den.

3. Glöm inte bort vardagen. Gör sådant som ni brukar göra och mår bra av.