Seriemördaren: Tyckte de gamla lika gärna kunde dö

På 70-talet härjade Sveriges värsta seriemördare på Malmö Östra sjukhus. 27 åldringar dog och gärningsmannen hade en enda ursäkt: ”Jag tyckte synd om dem.”

Den synskadade äldre herren hade drabbats av en tropisk sjukdom och var efter en månad på vårdavdelningen på väg mot utskrivning. Då slog den 18-årige beredskapsarbetaren Anders till för första gången. Han blandade rengöringsmedel i ett glas med saft och räckte över det till patienten. Anders sa att det var stark medicin.

– Han såg så ledsen ut. Jag tyckte synd om honom för att han var blind. Gubben var törstig så han drack ett par rejäla kluckar, berättade Anders senare under polisförhören.

Men patienten visade inga tecken på förgiftning. Anders visste att medlen var livsfarliga att förtära. Det hade han läst på flaskorna i förvaringsskåpen som aldrig var låsta. Hade han gett en för liten dos?

Dagen därpå serverade Anders sin försökskanin ytterligare en livsfarlig cocktail. Denna gången kom reaktionen blixtsnabbt. Mannen frustade och rosslade frenetiskt och fick svår andnöd. Ett par läkare försökte rädda honom genom att suga upp mängder med slem ur hans hals och lungor. Men på eftermiddagen den 5 oktober 1978 avled den 66-årige sjöingenjören Karl-Erik Stenberg.

– Det bubblade ur munnen på honom. Läkarna vände på Stenberg och då såg jag honom mer och tänkte: ”Åh nej, han dör! Han dör ju!”, berättar Judith Jonsson, vid tidpunkten förstaskötare på avdelningen, i P3 Dokumentärs program om det skakande kriminalfallet.

Anders hade påbörjat den plan han haft sedan han började på långvårdsavdelning 26 på Malmö Östra sjukhus en månad tidigare: Att ge patienterna dödshjälp. Det fanns ju ingen mening för dem att leva vidare enligt honom.

Han såg så ledsen ut. Jag tyckte synd om honom för att han var blind.

Östra sjukhuset i Malmö

Östra sjukhuset i Malmö. Här slog seriemördaren Anders till mot åldringarna. Foto: TT

Hans sågs som en hjälte

Efter att Karl-Erik Stenberg fått i sig den andra giftblandningen hade Anders larmat till sina arbetskamrater och berättat att patienten hade fått andningssvårigheter. Med tiden sågs Anders som en hjälte på avdelningen. Hans snabba ingripanden fick beröm. Tänk vad alert han var som hela tiden upptäckte alla de patienter som hamnade i knipa och akut insjuknade. Han var alltid där när någon plötsligt blev sämre.

Anders gillade uppmärksamheten. För sina kollegor berättade han gärna om hur mycket han tyckte om gamla människor och hur han till följd av sin uppfostran förstod hur viktigt det var att vara dem till hands för hjälp.

På eftermiddagarna delade han ut saft till patienterna. När ingen annan såg hade döden börjat gå sin rond. Det skulle dröja innan det upptäcktes.

– Han var svår att arbeta med, för att inte säga oduglig. Dessutom uppträdde han allmänt märkligt, och sa dumma och konstiga saker, sa en av Anders kollegor efter att mördandet hade upptäckts.

– Han fick de allra enklaste uppgifterna för att han inte skulle utsätta patienterna för någonting. Plocka disk, hämta och dra vagnar och sådant. Helt ofarliga saker egentligen, men de blev farliga när han gjorde det uppenbarligen.

De närmaste veckorna efter Karl-Erik Stenbergs död avled ytterligare två patienter och två med liknande symtom klarade sig men fick vårdas för frätskador i halsen. Gemensamt, precis som för senare drabbade, var att de hastigt fick mycket slem i halsen och stora andningssvårigheter. Runt munnarna syntes dessutom röda strimmor eller märken, som om de hade blivit brända av något. Vissa patienters läppar var dessutom mer eller mindre skinnflådda. Då munsår och skador i mungiporna var vanliga besvär hos åldringarna sågs detta inte som något häpnadsväckande hos avdelningsläkarna.

Vi ville göra något. Men ingen lyssnade eller tog oss på allvar.

Sa att han hällt något starkt i halsen på henne

En tydlig ledtråd kom i slutet av oktober 1978. 74-åriga Iris larmade personalen och undersköterskan Christel Söfgren skyndade dit.

– Iris var upprörd och sa att en man hade hällt något starkt i halsen på henne. Jag vet inte varför, men jag frågade om han var liten och mörk och hade glasögon. Då svarade hon ja på det, säger Christel i P3 Dokumentär.

Iris hade beskrivit den 18-årige beredskapsarbetaren Anders, den ende manlige i tjänst vid tillfället. Christel berättade för sin överordnade vad patienten hade sagt, men det viftades bara bort.

– Jag kände mig ganska dum efter det. Jag var ung då och ville inte vara paranoid och tro att någon gjorde på det sättet. Men om någonting hade hänt där, så hade många liv nog kunnat räddas. Om jag hade varit äldre och mer livserfaren hade jag inte nöjt mig med svaret jag fick, säger hon.

Till saken hörde att det rådde grava missförhållanden på avdelning 26. Personalrekryteringen hade kollapsat och utbildningen bland vårdarna var undermålig. Samtidigt tjänstgjorde flera inte tillräckligt utbildade och oerfarna läkare. Därtill pågick en maktkamp bland överläkare och chefer.

– Det var en mycket dåligt fungerande avdelning jämfört med andra jag jobbade på. Ingen större sammanhållning, mycket motsättningar och klagomål. Många saknade utbildning för ett jobb som ansågs som ett tillfälligt påhugg, sa ett vårdbiträde i det dokumentärprogram som TV3 gjorde om kriminalfallet år 1994.

Löpsedlar om sjukhusmorden

Kvällstidningarna rapporterade flitigt om mordet på sjukhuset i Malmö. Foto: TT

En 24-årig ännu inte färdigutbildad läkare var en av de ansvariga på avdelning 26. Han förstod att något märkligt skedde men förlitade sig på sina överordnade.

– Jag kommunicerade med överläkarna som hade mer erfarenhet. De hade inget annat svar än att det här var gamla sjuka patienter som möjligen hade drabbats av någon infektionssjukdom, sa läkaren i en intervju 15 år efter dramat.

– Som infektioner i halsen, som tolkades som grava luftvägsinfektioner när de obducerades av patologerna. Det fanns förklaringsmodeller som tycktes mer logiska, och därför accepterades.

Spöklika händelser

Christel Söfgren och övriga anställda på avdelning 26 på Malmö Östra sjukhus diskuterade ständigt de spöklika och upprepande händelserna på arbetsplatsen.

– Vi ville göra något. Men ingen lyssnade eller tog oss på allvar. Vi uppmärksammade ledningen om att vi tyckte det var konstigt att alla drabbade patienter hade röda strimmor kring munnen. Men vi fick bara höra att vi skulle sluta vara så nojiga. Vi skulle finna oss i att det var saliv som hade runnit.

Alla var livrädda för det som kallades ”26-sjukan”, det märkliga som yttrade sig på samma sätt och tog livet av patient efter patient. De kunde vara pigga, glada och pratsamma för att bara en kort stund senare vrida sig i plågor samtidigt som det bubblade ur munnen på dem.

– Patienterna led något fruktansvärt när de dog. Det var värre än värsta döden. De kvävdes i sina egna vätskor. När jag besökte min mamma bad jag henne att kolla i min hals efter röda strimmor. Vi i personalen visste inte om det var en epidemi eller om någon försökte förgifta oss, säger Christel Söfgren.

Ska ej återanställas

De mystiska morden kunde ha undvikits helt. I ett anställningsbetyg efter en tidigare anställning Anders haft på Värnhems långvårdssjukhus i Malmö stod: ”Avdelningen har uttalat sig muntligt angående honom. Han har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstigt på avdelningen, verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas.” Den sista meningen hade två understrykningar med kulspetspenna. Men utlåtandet nådde aldrig ansvariga på personalavdelningen. Den 4 september 1978 anställdes en blivande seriemördare på Östra sjukhuset i Malmö, som beredskapsarbetare vid en av långvårdsklinikerna. 99 dagar senare upptäcktes att 27 åldringar hade bragts om livet.

På eftermiddagen samma dag som Christel Söfgren reagerat och informerat sina chefer smet Anders in till Iris igen och gav henne en starkare giftblandning att dricka. ”Iris vill inte leva längre. Jag ska hjälpa henne att dö”, avslöjade Anders senare att han tänkte. Dagen därpå dör Iris. Hon har bara vårdats i tre dagar på avdelningen.

Johan Dahlberg blev också ett av massmördarens offer. Sonen Gert besökte honom på eftermiddagen samma dag som han dog på kvällen.

– Jag såg att pappa hade sår kring munnen och jag tyckte han var väldigt dålig. Jag gick till läkarexpeditionen och läkaren höll med om att pappa såg dålig ut. Läkaren talade då om att de hade gett honom vattendrivande medel. Det tyckte jag kanske var något som inte behövdes just då, säger Gert Dahlberg i TV3-programmet.

Togs på bar gärning

Den 12 januari 1979 fick dramat sin upplösning. Under en av personalens kafferaster, som Anders aldrig var med på, gav han 94-åriga Elsa sin specialblandning med saft och rengöringsmedel. Men den gamla damen spottade ut vätskan och började gallskrika.

– Vad är det ni ger mig? Jag vill inte ha det! Det är ju starkt!

När ett biträde som hade ett ärende till sköljrummet intill kom rusande stod Anders i ett hörn i rummet och sa upprepade gånger utan att ha blivit tilltalad:

– Jag har inte gjort något. Jag har inte gjort något.

Birgitta Törnblom, tjänstgörande överläkare, kände hur det stank av rengöringsmedel ur 94-åringens mun. För att vara på den säkra sidan bad Törnblom övrig personal på plats att först lukta i patientens mun och sedan i en flaska med rengöringsmedlet Gevisol. Samtliga intygade att den fräna doften var densamma. Nu insåg de vad som låg bakom den senaste tidens märkliga händelser. Det var någon som förgiftade patienterna!

Anders sa att han hade en misstänkt. Han sade sig ha sett en annan kvinnlig patient stå lutad över den drabbade damen efter att ha hållit på med något i fickorna. Det kanske var hon? De andra på plats skakade på huvudet och Birgitta Törnblom pekade först på plastmuggen på sängbordet och sedan på den 18-årige beredskapsarbetaren:

– Nej, det är du som har gett henne det. Det är du som gett Gevisol!

Kriminalpolisen kontaktades och dagen efter, lördagen den 13 januari 1979, chockades hela Sverige när nyheten kablades ut i tidningarna. En seriemördare hade härjat på Malmö Östra sjukhus.

Johan Dahlbergs son Gert nåddes av nyheten i bilen på väg mot Malmö:

– Jag såg Kvällspostens löpsedel och min omedelbara reaktion var att min pappa var en av de mördade. Jag stannade och köpte tidningen och såg att hans namn var med. Det kändes förstås hemskt, men å andra sidan var jag inte överraskad.

Erkände morden

Kriminalpolisen Sven Palmqvist höll i samtliga förhör med Anders. Han håller först fast vid att skylla på en patient men mjuknar efter ett tag och erkänner att det var han som hade mördat genom att blanda rengöringsmedlen Gevisol och Ivosol med saft och ge till patienterna. I ett av förhören tillfrågades Anders om han skulle ha fortsatt mörda om han inte hade avslöjats. Och han svarade ja.

Han fick också en fråga om han nu, efter att ha blivit upptäckt, skulle fortsätta sin brottsliga bana om han fick tillfälle:

– Nej, man har ju blivit efterklok. Jag har förstått att så får man inte göra.

Anders Hansson

Anders Hansson förs till domstolen. Foto: TT

I den rättspsykiatriska undersökningen av Anders skrevs bland annat: ”Mönstergosse, robotartat väluppfostrad, lindrigt underbegåvad, tycker varken bra eller dåligt om sina offer, oförmögen att beröras av sina handlingar, anses också som farlig.” Redan innan rättegången stod det klart att Anders inte skulle dömas till fängelse.

Lindrigt underbegåvad

I Malmö tingsrätt förklarade en psykologiprofessor:

– Trots att jag har arbetat i 40 år med svårt psykiskt sjuka har samtalen varit någon av en chock för mig. Det handlar om en människa som är utan normala känsloreaktioner. Han kan inte sätta sig in i patienternas lidanden efter att de fått det frätande giftet. Han förstår inte att han har gjort fel.

En del menade att Anders hade påverkats av den samhällsdebatt om dödshjälp som samtidigt pågick. Chefsåklagare Sten Runerhiem åberopade dock inte den saken, utan menade att Anders inte hade något annat skäl än att han tyckte synd om de gamla människorna.

Jag tror att han njöt, för han blev så glad varje gång han fick beröm efter att hittat en patient som hostade och gurglade.

Men en av Anders arbetskollegor trodde inte att barmhärtighetsskäl låg bakom det massmördande som saknar motstycke i svensk kriminalhistoria.

– Han kunde inte tänka så långt. Han var som ett barn som hade stannat i utvecklingen. Jag tror att han njöt, för han blev så glad varje gång han fick beröm efter att hittat en patient som hostade och gurglade. Han hade ett förnöjsamt leende, så att det vänder sig i magen på en nu när man vet vad han har gjort, säger undersköterskan Christel Söfgren i P3-dokumentären.

Anders hävdade att han hade mördat samtliga de 27 patienter som hade dött under hans tid i beredskapstjänst på avdelningen. Åtalet mot honom gällde dock 13 mord och en mängd mordförsök. Åklagaren tvivlade inte på Anders uppgifter om att han hade mördat fler, men i många fall saknades teknisk bevisning.

Östra sjukhuset i Malmö

Östra sjukhuset i Malmö stängdes helt under 1995. Idag finns det bland annat förskolor och bostäder i byggnaderna. Foto: TT

Den 28 augusti 1979 dömdes Anders till sluten psykiatrisk vård för 11 mord och 16 mordförsök och skadestånd utgick till samtliga offers familjer. Anders frisläpptes från Sankt Lars sjukhus i Lund år 1993. Han började jobba i industribranschen och har senare aldrig straffats igen. När Aftonbladet träffade Anders 2015 var han vänlig och försynt. Men han ville inte prata om händelserna på Malmö Östra sjukhus i slutet av 1970-talet.

– Jag har gått vidare och tänker aldrig på det, sa Anders till Aftonbladet.

Källa: P3 Dokumentär, svt.se, tv3.se, Aftonbladet (Mord & Mysterier), wikipedia.se

Fakta om sjukhusmorden i Malmö

När: 5 oktober 1978– 12 januari 1979.

Var: På Malmö Östra sjukhus.

Hur: En 18-årig beredskapsarbetare förgiftade och mördade 27 patienter på en långvårdsavdelning. Sverige värste massmördare genom tiderna fälldes för 11 mord och 16 mordförsök.

Av Hasse Gänger

Foto: Expressen, Aftonbladet, Torbjörn Andersson/TT Nyhetsbyrån 

Läs också:

Monstret i Anderna har erkänt 300 mord

Lasermannen om offren: Jag känner ingenting

Bästa väninnan om Anna Lindh: ”Det var så overkligt!”

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: