Bomben på bryggargatan – han låg bakom terrordådet i julhandeln
– Jag såg ju när han stod och fipplade med något vid kragen. Jag trodde ju att det var en tjyv, säger Sören Filipsson om mötet med terroristen.
Under 2010 hade Islamiska Staten ännu inte blivit ett fruktat namn på allas läppar. Men hotet från radikaliserade islamister var inte okänt. Bomber hade sprängts i Madrid och London några år tidigare.
I Danmark hade en 28-årig somalier försökt mörda den danske tecknaren Kurt Westergaard. Tecknaren hade dristat sig att karikera profeten Muhammed med en bomb i turbanen i Jyllands-Posten 2005 och mordförsöket var inte det första i ordningen. Men Sverige var ännu förskonat. ”En skyddad vik i en stormig värld”, som Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan uttrycker det.
Sören och Eva-Karin Filipsson från Mjölby kände i alla fall ingen rädsla när de tog sig till Stockholm för att träffa barn och julhandla. De, och många med dem, strosade upp och nerför Drottninggatan.
Det var lördag, sen eftermiddag och förutsättningar för en fin helg i huvudstan. Medan Eva-Karin, deras son och hans fästmö var inne i en skoaffär stod Sören kvar på gatan utanför. Det var kyligt. Ner mot tio minus och ganska bistert.
– Jag fick syn på den här personen komma upp från Bryggargatan. Jag trodde det var en tjyvjävel för jag såg att han hade något bylsigt under jackan, säger Sören.
– Att han hade stulit något som han skulle iväg och sälja.
Se också: 5 av historiens värsta kvinnliga seriemördare
"Fipplade med något vid kragen"
Han la märke till att mannen i den bylsiga jackan tappade något på marken framför sig. En svart hylsa som han böjde sin ner efter och plockade upp. Sören följde mannen med blicken. Såg hur han gick tillbaka ner på Bryggargatan och stod och fipplade med något vid kragen. Sören hann tänka på mordet på Palme och mystiska män med walkie talkies innan han kom på bättre tankar och gick för att kolla hur det gick med sonens jakt på skor.
– Han hann väl bara precis komma över tröskeln innan det small, säger Eva-Karin.
På gatan utanför syntes folk som sprang för att ta sig därifrån i panik. Sonen googlade frenetiskt efter information och såg att en bil brann i korsningen Drottninggatan och Olof Palmes gata. Det kanske kunde förklara smällen de hört.
De var undrande men inte mer skärrade än att de gick ner till tunnelbanan för att åka mot Fruängen och hotellet. Det stod människor på perrongen och grät. Folk var märkbart skakade. Och nu började nyheterna hinna ikapp. En bomb hade utlösts på Bryggargatan. En person var död.
– Vi pratade ju om det hela kvällen sedan, kunde inte komma över det. Att man varit involverad i det på något sätt, säger Eva-Karin.
Taimour Abdulwahab skickade mejl till polisen
Tankarna gnagde i Sören. Den där killen som fipplade med kragen, ”tjyvjäveln”, han måste ha haft något med saken att göra. Strax innan smällen hade både TT och säkerhetspolisen fått mejl. Meddelandet var både på arabiska och svenska.
”Till Sverige och svenska folket. Med anledning av den svenska tystnaden kring Lars Vilks och de svenska soldaterna i Afghanistan. Nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör.”
Mannen bakom hoten låg på Bryggargatan. De skruvar och muttrar som skulle sprida död och förintelse omkring sig hade bara tagit ett liv. Hans eget. Men han hade haft två laddningar på sig. En helt ny erfarenhet för svensk polis.
–Hanteringen av brottsplatsen är ju inte den bästa. Man låter ju inte folk komma så nära odetonerat sprängmedel. Det är ganska mycket folk i bakgrunden om man tittar på bilderna som tagits efteråt, säger Magnus Ranstorp.
Sören Filipsson var en av flera tusen som lämnade vittnesmål om vad de upplevt den här lördagen i Stockholm. Och trådarna till gärningsmannens bakgrund bildade ett förbryllande nystan som med åren blivit allt för bekant.
Sören och Eva-Karin fick reda på att självmordsbombaren kört upp till Stockholm från sin hemstad Tranås.
– Tranås, det är ju bara några mil från Mjölby.
Taimour Abdulwahab var 28 år när han sprängde sig själv till döds i Stockholm. När familj och vänner beskrev honom var bestörtningen, så klart, dominerande. Taimour och hans familj hade kommit till Sverige från Irak när han var tio. Men det sas att Taimour hade haft lätt för sig i skolan, spelat basket, charmat tjejer och varit artig mot äldre. Men det sas också att han var en kille som kunde komma i konflikt och som var principfast.
Men uppväxten i Tranås var bara en del av Taimours väg mot Bryggargatan. Efter gymnasiet hade han lämnat Sverige för England och Luton. Han hade bildat familj och fördjupat sig i islam. En fördjupning som av allt att döma lett till radikalisering.
– Man ska ju vara medveten om att det här har planerats utomlands. Han var ju bara en kort tid i Sverige innan det small, säger Magnus Ranstorp.
Oklart vad Taimour Abdulwahab gjorde där
I Taimours fotspår hittades resor han gjort till Irak, norr om Mosul. Samma område som andra Al Quaida-medlemmar besökt på träningsläger. Men att Taimour varit där för att till exempel lära sig bygga bomber har aldrig blivit klarlagt.
– Exakt vad han gjorde där fick vi aldrig riktigt reda på, säger Magnus Ranstorp som menar att utredarna inte var alltför påstridiga i att kräva assistans av engelska och irakiska kolleger. Kanske för att gärningsmannen ju var död och hotet därmed avvärjt.
– Man stötte ju inte på tillräckligt hårt.
Utredarna kunde dock spåra hur Taimour finansierat dådet. Och en del kom från Centrala Studiestödsnämnden (CSN) som betalade för fiktiva studier.
Ett annat spår ledde till en finansiär i Skottland, Nasserdine Menni, som varit i tät kontakt med Taimour i åtminstone ett år innan bomben i julruschen. Taimour hade ringt honom så sent som samma dag som attentatet genomfördes. Menni hade satt in motsvarande 60 000 kronor på svenskens konton och fälldes senare för finansiering av terrorism.
Bomben på Bryggargatan var den första gången en självmordsbombare slagit till på svensk mark. Men det var inte så att hotet från islamisk, eller annan, terrorism kom som en blixt från ovan.
Ungefär samtidigt som Taimour Abdulwahab köpte bilar, tryckkokare och skruvar för att sätta sin plan i verket höll fyra svenskar på att planera ett terrordåd i Köpenhamn. Målet var att ta sig in på tidningen Jyllands-Posten och döda så många som möjligt. Säkerhetspolisen hade fullt upp.
– Den här hösten var väldigt intensiv för man hade information om att något skulle hända och hade span på de här individerna, säger Magnus Ranstorp. Självmordsbombaren slog till bara veckor innan attacken i Köpenhamn skulle ske.
– För säkerhetspolisen var det en väldigt hård press. Man hade svårt att hantera incidenten.
Magnus Ranstorp beskriver det som att bomben på Bryggargatan ”spelades ner” på alla nivåer. Att det fanns en beröringsskräck för att koppla ihop islamism och terror.
– Och bara några år senare hade vi 300 personer som reste ner till Syrien för att ansluta till IS.
Men utredningen medförde också att myndigheterna insåg att det fanns utrymme för preventiva åtgärder. Som till exempel att begränsa hur många pass en individ kan kvittera ut. CSN fick också anledning att se över hur och till vad studielån och stöd ska betalas ut.
De bittra erfarenheterna märkes också när Rakhmat Akilov mördade oskyldiga på Drottninggatan i april 2017. Myndigheterna hade lärt sig att Sverige inte längre var en skyddad vik i en stormig värld. Det syntes i hela agerandet att man hade lärt sig, menar Magnus Ranstorp.
Taimour Abdulwahabs bomb utlöstes innan de sociala medierna tagit den fart de har idag. Som martyr spelar han antagligen en mycket marginell roll för en liten krets. Men agerade han verkligen ensam? Vem lärde honom sätta ihop de ändå ganska avancerade bomberna? Vad gjorde han under resorna, vem träffade han i Mellanöstern?
– Jag tycker inte att vi har fått svar på de frågorna än, säger Magnus Ranstorp.
– Jag har lite svårt att se att han var själv. Det är arbetsamt att genomföra en sådan här operation. Det krävs finansiering och logistik. Sedan ska du inte bara ha en inre vilja och styrka att genomföra detta. Psykologiskt ska du vara övertygad om att du orkar döda dig själv och andra.
– Men jag har svårt att se att han var helt ensam. Det är för många moment. En för rörig operation.
Obehagligt att vara så nära
Paret Filipsson, som numera, flyttat till Sörmland har också reagerat på att kaoset de var med om nästan fallit i glömska. För där och då var det en hemsk upplevelse.
– Det var obehagligt att man var så nära. Jag gick och tänkte på om han till exempel valt att utlösa bomben på Centralen eller i trapporna ner mot Plattan, säger Sören Filipsson.
– Det bästa med det här var väl att det bara fanns ett dödsoffer. Bombmannen själv. Sören och Eva-Karin har fortfarande ärenden till Stockholm. Men de undviker helst att passera stället där bomben detonerade. Går ett kvarter vid sidan om.
– Så visst ligger det med i tankarna och huvudet.
