Jennys förlossningsskador upptäcktes efter 14 år: ”Fick höra att allt såg bra ut”

För 16 år sedan befann sig Jenny Wernborg, i dag 35 år, inne på förlossningsavdelningen på sjukhuset i Västerås. Hon var 18 år gammal och skulle föda sitt första barn. Det var en utdragen förlossning med ett värkarbete som inte riktigt ville komma i gång ordentligt.

Efter reklamen: #gynupproret

Till sist märkte Jenny hur barnmorskan blev uppenbart stressad.

– Jag tyckte att hon försökte forcera det hela. Jag uppfattade aldrig om barnet hade försämrade hjärtljud eller vad som hände, men jag minns att barnmorskan tyckte att jag krystade för dåligt. ”Du måste krysta ordentligt nu, för annars kommer inte barnet ut”, sa hon. Jag hade fått epidural och kände inte av värkarna så mycket, men jag tänkte att då får jag väl ta i ännu mer.

”Min dotter flög ut”

I nästa krystvärk tog Jenny i allt hon kunde, trots att det gick emot kroppens alla signaler.

– Jag lyssnade inte alls på kroppen, utan tog i allt jag hade och min dotter bara flög ut. Det tog åtta minuter från den första krystvärken. Jag var så bedövad då att jag först inte kände hur mycket jag sprack.

Efteråt fick Jenny ligga kvar i förlossningssalen medan barnmorskan sydde en lång stund. Efter några dagar på BB hade hon fortfarande väldigt ont i underlivet, men tänkte att det var helt naturligt efter en förlossning. En dag skulle hon sätta sig på sängen samtidigt som hon hade sin dotter i famnen. Utan att tänka sig för drog hon upp det ena benet under sig medan hon satte sig.

– Då kände jag att något hände. Jag frågade en sjuksköterska om stygnen kunde gå upp, men hon svarade att det i princip var omöjligt. De kollade mig för säkerhets skull innan jag åkte hem, men sa att allt såg bra ut.

Inte beredd på omfattningen av skadorna

Väl hemma kände Jenny att något trots allt inte var som det skulle. Till sist tog hon en spegel och tittade själv efter. Synen gav henne en chock.

– Det var stygn överallt och jag såg att en blygdläpp hade gått sönder helt. Den var alltså i två delar. Jag hade inte riktigt uppfattat omfattningen av bristningen och var inte alls beredd på det jag fick se. I efterhand hade jag ju önskat att en läkare hade kallats in och kollat ordentligt innan jag fick åka hem.

Den kommande tiden efter förlossningen blev plågsam. Jenny hade konstant ont och kände sig trasig.

– Det blir ju lite psykologiskt också. Jag kände mig inte hel, det kändes som om jag var sönder. Det tog nästan ett år innan jag började känna mig lite mer som mig själv.

Trodde att det var normalt efter en förlossning

Under åren som följde hade Jenny fortsatt svåra smärtor. Att ha sex blev svårt eftersom det gjorde så ont och känslan av att vara trasig försvann inte. Ändå drog hon sig för att kontakta vården.

– Någonstans trodde jag att det var normalt, att det var så här det skulle vara efter en förlossning även om samlivet försvårades eftersom jag hade så ont. I min värld sökte man inte hjälp för sådana saker, det var också lite skambelagt att ha drabbats av det.

hälsaGerd drabbades av förlossningsskador: ”Äckligt och jättejobbigt”

Fick höra att allt såg bra ut

När hon besökte barnmorskemottagningar och gynekologer för andra kontroller brukade hon ändå be dem titta och göra en bedömning av hennes skador. Varje gång fick hon höra att allt såg normalt ut och någon hjälp erbjöds hon aldrig, förutom vid ett tillfälle för ungefär tio år sedan då hon kom till en vulvamottagning.

– Men där skickades jag till en psykolog när jag uttryckte att det kändes konstigt med samlivet, i stället för att de kollade upp skadorna ordentligt. De var så inriktade på att kvinnliga problem satt i huvudet, samtidigt som jag verkligen tyckte att jag hade fysiskt ont.

Vände sig till en privat gynekolog

Jenny kände sig under många år nonchalerad av vården. Att inte bli tagen på allvar och tvingas fortsätta gå med skadorna från förlossningen blev till sist outhärdligt. Efter att ha gått igenom en skilsmässa för några år sedan bestämde hon sig att ta tag i problemen en gång för alla.

– Det blev min vändpunkt, jag kände att jag inte kunde sitta här och vara tyst längre. Jag sökte mig till en privat gynekolog den här gången och sökte då specifikt för de här problemen.

Bemötandet hon nu fick var väsensskilt från det hon fått tidigare.

– Läkaren tittade och sa direkt att det inte såg normalt ut. Hon var den första personen på 14 år som bekräftade det jag hade känt hela tiden. Hon skrev upp mig på en operationslista eftersom hon bedömde att det skulle åtgärdas.

Stod på sig för att få en operation

Men eftersom operationen skulle bekostas och utföras av den offentliga sjukvården, tvingades Jenny genomgå ytterligare en undersökning där. Det blev ett ångestfyllt möte.

– Jag fick känslan av att de inte ville bevilja mig operation. Gynekologen som undersökte mig sa mycket riktigt att han inte tyckte det fanns något att åtgärda. Han tyckte att allt såg normalt ut. Men då blev jag för första gången riktigt arg och sa: ”Du kan inte vara allvarlig – jag har fått beviljat en operation och jag ska ha den”.

Dessutom: Tipsen som kan minska risken för allvarliga bristningar.

hälsaFörlossningsskador: Här är tecknen du ska ta på allvar

Förlossningsskadorna åtgärdades

Till sist blev det som Jenny ville och hon beviljades en operation. Under ingreppet upptäckte kirurgen ännu fler gamla förlossningsskador som inte hade uppmärksammats efter förlossningen och som läkare och barnmorskor genom alla år hade missat. Allting åtgärdades och Jenny känner i dag att hon har fått ett helt nytt liv.

– Jag känner mig hel igen. Jag kan ha ett fungerande samliv i dag, det är inte längre några problem och gör inte ont. Det känns så oerhört skönt att ha fått det här åtgärdat. Och det var bara små korrigeringar som krävdes. Ibland tänker jag att timmarna hos psykologen jag skickades till måste ha kostat samhället mycket mer än den där lilla operationen.

Efterlyser en jämställd vård

Jenny har gått igenom ytterligare två förlossningar sedan hennes första dotter kom till världen. Båda två gick betydligt lugnare till och Jenny klarade sig utan bestående skador. I dag är hon lättad över att vara återställd – men samtidigt frustrerad över att det tog så lång tid att få rätt hjälp.

– Det värsta är känslan av att inte bli tagen på allvar. Jag tycker att det här är en jämställdhetsfråga, för jag har en känsla av att om en man hade kommit in med en kluven pung hade ingen sagt att det ser bra ut. Men vi kvinnor måste ta så mycket och där måste det bli en förändring.

Trött på att höra att problemen är psykiska

För Jennys del var det först när hon läste de granskningar av förlossningsvården som började dyka upp i olika medier för ett antal år sedan, som hon på allvar förstod vad hon hade drabbats av. Hon tänker ibland att hon kanske är en av alla dem som tvingats leva med dolda förlossningsskador bara för att vården inte tog sitt ansvar.

Att kvinnor ofta får höra att deras besvär beror på psykiska faktorer gör henne upprörd.

– Det är som om vi inte kan ha smärtor där vi faktiskt har dem, de förväntas bara sitta i huvudet. Om man som kvinna upplever besvär, exempelvis efter en förlossning, tycker jag att man måste undersöka och behandla det som orsakar besvären. Det är självklart viktigt att jobba också med psykologiska verktyg, men det behöver inte alltid vara det första man gör. Definitivt inte om det finns reella skador. Det är tydligt att man måste se över hur man hjälper kvinnor inom vården.

"Jag tappade mig själv fullständigt som människa"

hälsaKatharina har levt med sina förlossningsskador i nästan 40 år

Vill ha en bättre kontroll kring förlossningsskador

Om det är en sak Jenny önskar att den svenska kvinnosjukvården hade blivit bättre på, är det att ta sina patienter på allvar.

– Man kan inte ignorera att det finns problem, det går inte att sopa skador under mattan som jag upplevde att skedde i samband med min förlossning. Jag hade önskat en fördjupad kontroll där man tittade mer noggrant på hur läkningen såg ut, särskilt eftersom jag tidigt påtalade problem med skadorna. Och vi kvinnor måste våga prata om våra besvär, det finns ingenting att skämmas för. Man har rätt att må bra efter en förlossning.