Björn Gremner om porslin från Ostindiska kompaniet
I juni 1731 kunde handelsmannen och kommissarien Henrik König belåtet vifta med ett privilegiebrev, utfärdat av Fredrik I. Brevet gav honom tillstånd att bedriva handel och sjöfart på Ostindien. Tillståndet, oktrojen, varade i femton år och skulle sedan förnyas. Allt som allt gavs fem oktrojer. Det hade under lång tid gjorts många idoga försök att upprätta ett svenskt ostindiskt kompani, men alla hade stoppats av olika skäl, mestadels pengabrist. Nu skulle det bli annat av!
Se också: 6 saker du inte visste om Antikrundan
Och redan i februari följande år kunde den nybyggda ostindiefararen Fredericus Rex Sueciae lätta ankar i Göteborgs hamn för vidare färd mot Kanton i Kina.
– Sverige var sent ute jämfört med andra länder, säger Björn Gremner. Vid det här laget hade Portugal, England, Nederländerna och Frankrike handlat med Asien i mer än hundra år. Men tidsmässigt blev det ändå rätt. Banan var snitslad, och eftersom England och Frankrike låg i krig med varandra blev inte konkurrensen lika knivskarp.
Under de drygt sjuttio år som handeln pågick skeppades ofantliga laster porslin, te, kryddor, siden, lackarbeten och annan lyx från Kina till Sverige för att auktioneras ut till högstbjudande.
– Man har beräknat att minst trettio miljoner porslinsföremål fraktades till Göteborg under 1700-talet. Av dessa stannade kanske tjugo, trettio procent i Sverige, resten reexporterades till andra länder.
Fyra års leveranstid
Kompaniet tog också upp beställningar från köpstarka kunder. Carl von Linnés linneaprydda porslinsservis är ett känt exempel. Men det gällde att ha tålamod. Det dröjde innan beställningen effektuerades – om den alls kom fram. En resa fram och åter mellan Göteborg och Kanton kunde ta upp till två år, ibland kortare, ibland längre, beroende på väder, vind och vilka farofyllda moment som dök upp under färden.
”Här ser vi tydligt hur glasyren har skyddat den blåvita dekoren. Allt är i bästa skick, även den bruna café au lait-glasyren, men emaljfärgerna har frätts bort. Kannan, som haft en polykrom dekor, är nu nästan helt vit”, säger Björn.
– Om en servisbeställning lämnades i Kanton vid ena resan var den inte klar att hämtas förrän vid nästa, så man fick räkna med tre, fyra års leverans.
Efter auktionen i Göteborg skulle en avtalsenlig summa betalas till staten och en till staden. Resten utgjorde vinst. Men besättningen hade också rätt att ta med egna inköp, en speciell förmån som kallades pacotill efter spanskans pacotilla och ungefär betyder fri frakt. Ju högre upp man befann sig i hierarkin, desto större lastutrymme fick man för sina inköp – och desto mer pengar tjänade man, för väl i land såldes föremålen vidare med god avans.
Romantisk berättelse
Enligt bevarade rapporter från skeppet Ulrica Eleonora som avseglade 1733 uppgick det sammanlagda lastutrymmet för den fria frakten till 25 ton, fördelade enligt fallande ordning så att de fyra högsta hönsen, superkargörerna, kaptenen och förste styrman, fick ett antal ton lastutrymme var, medan den övriga besättningen fick dela på resterande utrymme. Det var via pacotillen som merparten av alla beställningar, exempelvis vapen- eller monogramserviser, kom in i landet och så småningom hamnade på dignande middagsbord. Porslinet som fraktades hit med ostindiefararna kallas kompaniporslin.
– Enorma uppsättningar som omfattade mängder med tallrikar, terriner, karotter, saltkar och såsskålar var eftertraktade, precis som te- och kaffeserviser var, berättar Björn.
Det finns än i dag mycket bevarat, och om du vill samla kompaniporslin finns goda möjligheter att få ihop en egen personlig servis. Formgivningen utgick i regel från västerländska förlagor, och även dekorerna kunde ibland alludera på den europeiska mönsterfloran.
”Det här är en provkarta på ganska vanliga föremål”, säger Björn Gremner, som samlat ihop stekfat, tallrikar, crèmekoppar, saltkar, en vas, en ljusstake och till och med en urnformad spottkopp med vid krage – det mesta i västerländsk formgivning.
”Stekfatet längst fram är den kinesiska versionen av Rörstrands 1700-talsdekor som brukar kallas Rehnska mönstret.” Från AntikWest i priser mellan 950 och 18 000 kr.
– Men den mest uppskattade dekoren alla kategorier var det blåvita Willow-mönstret, eller Tårpilsmönstret. Det lanserades i Kina under andra delen av 1700-talet och föreställer ett flodlandskap med pagoder, tårpilar, en bro med två gestalter och flygande fåglar. Det fanns en romantisk berättelse förknippad med motivet och den kanske gjorde sitt till. I England kopierades mönstret vid femtio olika fabriker. Det var också det första tryckta mönster som Rörstrand tog upp i sin produktion 1826, tretton år efter att det svenska Ostindiska kompaniet hade revat segel för gott.
Superkargören, efter engelskans supercargo, var direktionens representant ombord. Hans makt var absolut och även kaptenen måste lyda hans order.
Krossade servisen
–Porslinsmålarna i Kina fick ritningar på hur dekorerna skulle se ut, och dessa målare var väldigt skickliga – varenda liten detalj togs med. Men språkförbistring och kulturella skillnader ledde ibland till missförstånd, berättar Björn. Och som så ofta är det felen som blir ihågkomna.
Ett praktexempel hos Björn är en av ätten Gyllenborgs terriner.
–Förlagan var noggrant utförd, men en fuktskada hade fått bläcket att flyta ut och lägga sig som ett gråsvart moln runt vapenskölden. Resultatet blev att varje servisdel hade prytts med en perfekt imitation av den fuktfläckade skölden! Det tog nog ett tag innan mottagarna kom på orsaken till missödet.
Flera missöden
Lika illa gick det för en familj som via superkargören Niclas Sahlgren hade skickat med en förlaga som ritats på ett dagboksblad. På baksidan hade någon antecknat ”mor är arg i dag”, en notering som med minutiös nogrannhet återkom på baksidan av varje porslinsdel.
– Mottagaren lär ha blivit så arg att han krossade servisen, vilket är ganska ironiskt med tanke på texten!
Det finns också exempel på måttangivelser som kommit med i dekoren, liksom förtydliganden av vilka färger som skulle användas. Det här är misstag som tilltalar samlaren och gör varje servis unik. Men trots allt var de ganska fåtaliga. Merparten av vapenporslinet välkomnades av beställarna och beundrades av vänkretsen.
– Även vapenporslin var en modefråga, säger Björn. Mot slutet av 1700-talet och framåt sekelskiftet avtog beställningarna markant. Porslin var fortfarande en lyxartikel, men inte lika exklusiv som tidigare.
Så ser du om porslinet är original
Äldre porslin har ett naturligt slitage. Fotringen ska kännas avskavd och vara lite rundad – se upp med vassa kanter.
Om ett föremål ser för fint ut är det förmodligen något som inte stämmer.
En glaserad undersida har små håligheter som påminner om nålstick. På senare porslin är de inte lika tydliga. Många och tättsittande håligheter kan vara fusk. Nytillverkat, oförfalskat gods har en jämn och slät botten.
Skador kan vara svåra att upptäcka, så syna porslinet noga. Finns det nagg? Någon liten spricka? Skador kan accepteras på riktigt sällsynta och eftertraktade samlarföremål. En minimal skada eller en tydlig gammaldags lagning på ett äldre, högkvalitativt föremål kan också betraktas som ett plånboksvänligt köp.