Skynda att fynda keramik från Wallåkra Stenkärlsfabrik
Du som är keramikintresserad känner nog till Wallåkra Stenkärlsfabrik. Inte minst för de tuffa golvvaserna och vaserna som formgavs av Arthur Andersson i mitten av 1900-talet. Men på andrahandsmarknaden finns även många hushålls- och förvaringskärl för till exempel gurka eller sylt, som också är stämplade Wallåkra. Kan det vara samma firma? Ja, det är det faktiskt.
Se också: 5 saker att tänka på när du går på loppis
Historien bakom Wallåkra-keramiken är en spännande berättelse om två bröder i en liten skånsk ort som får för sig att de ska börja bränna konstföremål vid sidan om den ordinarie tillverkningen av hushållsgods.
Bröderna uppvuxna i Wallåkra Stenkärlsfabrik
Arthur och Stig Andersson hade lärt sig hantverket från grunden. De var i stort sett uppvuxna i fabriken som deras pappa började arbeta på vid början av 1900-talet och sedan tog över. Affärerna gick bra, bröderna tillverkade och sålde hushålls- och förvaringskärl i saltglaserat stengods. Men lusten att testa något nytt fanns där och i mitten/slutet av 1930-talet började Arthur och Stig experimentera. De tog god tid på sig. Men när Wallåkra Stenkärlsfabrik till slut deltog på en utställning på Liljevalchs Konsthall i Stockholm 1948 blev det succé. Pressen använde uttryck som ”klassisk konst” och ”grekisk skönhet” för att beskriva föremålen och Nationalmuseum gjorde flera inköp.
Hur lyckades bröderna ta fram så modern och spännande keramik?
Formen och de geometriska mönstren var det Arthur som stod för medan glasyr och bränning var Stigs område. Även drejaren Birger Larsson formgav en del. Fler anställda var det inte på fabriken i början av 1950-talet. Det här med att formge föremål och experimentera med glasyrer och bränning fick bröderna göra på kvällstid för den ordinarie tillverkningen av hushållsgods behövde hållas igång.
Speciell lera i skånska Vallåkra
För att få veta mer om stenkärlsfabriken och bröderna, sätter jag mig i bilen och åker till det lilla samhället Vallåkra sydost om Helsingborg. Jag har stämt träff med Åsa Orrmell som äger och driver Wallåkra Stenkärlsfabrik idag. Hon inleder med att berätta om den speciella leran i trakten.
– För 180 miljoner år sedan trampades den av dinosauriefötter, säger hon och slår ut med armarna för att illustrera det långa tidsperspektivet. Här i naturreservatet där fabriken ligger har man funnit många dinosauriespår. Nordvästskånsk lera används fortfarande till vår tillverkning av saltglaserat stengods.
Hög järnhalt skapar lerans brunröda färg
Åsa berättar att man i mitten av 1700-talet fann stenkol i trakten. Leran fick man på köpet. Den tål bränning på upp till 1300 grader. Då sintrar den, det vill säga smälter ihop och blir hård som sten. I slutfasen av bränningen skyfflar man in salt på elden i ugnen. Då bildas en gas som täcker lerföremålen och skapar en genomskinlig glasyr. Metoden att saltglasera är typisk för området.
– Därför är Wallåkra-keramiken så vacker, den har lerans egen färg. Den brunröda tonen kommer sig av den höga järnhalten i leran.
I fabriken står en hög, rund tegelugn, cirka fem meter i diameter och med ett antal fyrhål med gjutjärnsluckor runt om där man skyfflar in kolet vid bränning. I mitten av ugnen finns ett utrymme på cirka 20 kubikmeter där man bygger upp ett hyllsystem. Med minutiös precision placeras föremålen ut där, så många som möjligt inför varje bränning. När utrymmet är fyllt murar man igen öppningen.
Wallåkra idag
Sedan trettio år tillbaka är det Åsa Orrmell som äger och driver Wallåkra Stenkärlsfabrik. Än idag används lera från trakten för att tillverka keramiken. Den drejas och bränns på plats, precis som man gjort sedan verksamheten startade på 1800-talet.
Stenkärlsfabriken går att besöka året om, läs mer på wallakra.com.
Just idag är ugnen, en exakt kopia av den gamla från 1864, inte igång. Upp till fyra gånger per år tänder Åsa och hennes kollegor elden. Det är enorma mängder kol som de under tre dagar, med ungefär 30 minuters mellanrum dygnet runt, skyfflar in i fyrhålen för att temperaturen ska komma upp mot svindlande 1300 grader. I slutet av bränningen kastar de in koksalt på elden som sedan får brinna ut. Efter ett par veckor har värmen svalnat till under 100 grader och de färdiga föremålen kan plockas ut. De blir alltid lite olika, även om de drejats av samma omgång lera och bränts vid samma tillfälle. Det är så många olika faktorer som spelar in i processen från tillverkning till färdig produkt.
– Det är fantastiskt spännande med saltglasering i en koleldad ugn. Bland annat har keramikern Signe Persson-Melin kommit till oss och låtit bränna föremål vid ett par tillfällen, säger Åsa.
Det är en speciell upplevelse att vara på Wallåkra. Då fabriken är i gång än idag och man drejar och bränner på samma sätt som förut är historien närvarande.
Jag tänker på bröderna Andersson när jag går i de knarrande trapporna där de har gått så många gånger. Ibland kanske de satt tillsammans på bänken utanför fabriksbyggnaden, pustade en stund och diskuterade den senaste bränningen.
Tidlösa former
Var fick de inspirationen ifrån? Golvurnorna och vaserna med Arthurs signatur undertill är tidlösa i formen. De är drejade i enkla och självklara former, mjukt rundade eller helt raka. De geometriska och exotiska mönstren som han ristade in i godset var både klassiska och typiska för tiden när andra världskriget var över och världen började öppna sig igen. Äntligen kunde man åter ta del av influenser från andra delar av världen.
Kanske bläddrade bröderna i konstböcker, prenumererade på tidskrifter och besökte utställningar? I en artikel i Allers från 1952 nämns att Arthur hade studerat konsthistoria och konsthantverkets historia och gjort studieresor utomlands.
Tips!
Vill du ha törstiga blommor i vasen men är du rädd om den, sätt en mindre vas med vatten inuti.
Men lika viktigt som former och mönster var det att få metoden med saltglasering att fungera och det var Stigs område. Hantverksskickligheten hade båda bröderna med sig sedan barnsben.