Gunilla donerade njure till väninnan Christines son: ”Jag tänkte bara på Jespers liv”

8 kändisar som lever med kroniska sjukdomar

De är båda blonda, är födda samma år, arbetar som förskollärare, älskar att resa och söka nya äventyr.

– Vi känner oss mer som två systrar än väninnor, skrattar Christine Persson, 66, och Gunilla Axelsson, 65.

Nu finns det ytterligare en sak som knyter dem samman. Jesper, Christines 29-årige son, bär på en njure som tidigare satt i Gunillas kropp. En gåva som räddade hans liv när tiden höll på att rinna ut.

– Det kändes som en självklarhet att göra det, säger Gunilla som har fått starka band till Christine och hennes familj.

– Vi grät alla av lycka när vi fick det beskedet från dig, säger Jesper och hans sambo Linn.

Med den nya njuren fick Jesper ett nytt liv och i augusti i fjol föddes dottern Franca.

– Ett mirakel, säger han.

Gunilla bor i Jönköping och Christine 30 mil därifrån, i värmländska Kil. Det var på Svenska skolan Sanuk på thailändska ön Koh Lanta som de träffades 2015. De hade då båda passerat 50 och hade arbetat som förskollärare hela yrkeslivet.

– Jag kände att jag ville jobba utomlands och Thailand – där jag varit tidigare – kändes som bästa alternativet. Jag arbetade där i tre månader vintern 2013, berättar Gunilla.

Christine hade exakt samma tankar som Gunilla. Året efter gjorde hon slag i saken och sökte till samma skola.

Samtidigt hade Jesper drabbats av en njursjukdom och det var länge osäkert om hon skulle kunna åka. Men till slut åkte hon eftersom Jesper hade sin pappa hemma.

Samtidigt hade Gunilla återvänt till skolan för ytterligare tre månaders tjänstgöring.

De klickade direkt och en varm vänskap uppstod.

– Du kändes som en syster, säger Gunilla och tittar på Christine som nickar instämmande.

Blev snabbt sämre

När Christine kom hem efter tre månader i mars 2015 fick hon och övriga familjen det smärtsamma beskedet att Jesper hade njursjukdomen Fokal segmentell glomeruloskleros (FSGS).

Sjukdomen innebär att de små filtren (glomerulus) i njurarna skadas och ärr bildas, vilket leder till att njurarna inte kan filtrera bort avfall från blodet. Jesper, som var en 17-årig aktiv hockeykille, hade bara 24 procents njurfunktion kvar.

Sjukdomen bromsades med kortison och Jesper mådde ganska bra, förutom att han svullnade upp av kortisonet. Men han kunde fortsätta spela ishockey.

– Jag hade fått veta att jag med tiden skulle behöva en ny njure, men det var inget som jag tänkte på. Jag var väl för ung för att förstå vad det innebar, säger han.

På hösten 2015 blev hans tillstånd sämre. Njurfunktionen hade sjunkit till 13 procent. Han behövde en ny njure ganska snart. Mamma Christine och pappa Ulf testade sig och mamma var mest lämpad.

– För mig var det ingen tvekan, det handlade om att rädda min sons liv, säger Christine.

– Just då var jag bara tacksam över att du ville skänka mig din ena njure så att jag kunde få tillbaka mitt liv, säger Jesper.

Gunilla blev berörd av Jespers hälsotillstånd.

– Jag tyckte det var fantastiskt att Christine skulle donera sin njure och jag försökte stötta henne så mycket det gick.

– Du fanns där hela tiden och var oerhört värdefull för mig, säger Christine och får en tår i ögonen.

Den 11 december 2015 hade de fått tid för transplantation på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det låg en stark spänning i luften på morgonen när det var dags.

– Jag var mest orolig för Jesper, att det skulle tillstöta komplikationer, säger Gunilla.

Men allt gick bra. Mammas njure i Jesper fungerade som den skulle. Christine piggnade till relativt snabbt och Gunilla fanns där och stöttade.

Fick dialys flera gånger i veckan

2017 jobbade de åter tillsammans på skolan i Thailand. Under tiden hade det skapats täta band mellan Gunilla och Christines familj.

Jesper mådde hur bra som helst med den nya njuren, värdena var perfekta.

– Jag började skolan igen och kunde följa med mina kompisar på studentresa, berättar han.

Han träffade Linn och efter ungefär ett år flyttade de ihop.

Men 2019 kom den första avstötningen som kunde hävas med en tuff kortisonbehandling.

Hösten 2020 fick Jesper ytterligare en avstötning som de försökte behandla på Akademiska sjukhuset i Uppsala, dock utan framgång. Hans kropp accepterade inte längre den nya njuren. Kortison skulle stoppa avstötningen men antikroppar hade redan bildats, vilket betyder att njuren sakta bryts ner. Att han framöver behövde ytterligare en ny njure var ett faktum.

I april 2022 hade Jespers tillstånd försämrats väsentligt. Han hade tappat runt 25 kilo i vikt, fått problem med hjärtat och ett svårbehandlat högt blodtryck. Påsdialys, där han kunde rena blodet i hemmet, sattes in. Effekten uteblev och i december samma år blev bloddialys nästa steg, vilket innebar att han behandlades på sjukhus flera dagar i veckan.

– Det kändes förstås väldigt jobbigt, minns Christine som under hela den här tiden haft ett stort stöd från sin väninna.

En matchning!

Gunilla blev orolig när hon fick höra att Jesper blev allt sämre och att han behövde en ny njure för att överleva.

Det visade sig att varken pappa Ulf eller Jespers tre syskon var kompatibla om njurdonatorer. Många andra var beredda att ställa upp, bland annat Linn, hennes föräldrar och en del andra nära vänner till familjen anmälde sig. Ingen matchade.

Jesper blev uppsatt i donationskön och ingick i ett donationsprogram som heter STEP. Inget hände och tiden blev allt mer knapp.

Då erbjöd sig Gunilla.

– Jag sa till Christine att jag har ju två njurar, jag donerar gärna en till Jesper så att han blir frisk.

– Du var vår sista chans, säger Christine och blir rörd när hon tittar på sin väninna, som hon dock uppmanade att tänka igenom beslutet ordentligt.

Detta var strax innan en semesterresa till Kreta som Gunilla bokat tillsammans med Christine, Ulf och några andra vänner.

I slutet av semesterveckan sa Gunilla:

– Ska vi göra det nu?

Sedan gick hon och Christine in på en restaurang och satte sig. Gunilla skrev på 1177 att hon ville donera sina ena njure till Jesper Persson.

Två veckor senare fick Gunilla en kallelse till njurmottagningen i Jönköping och där började en lång rad med undersökningar.

Efter några veckor kom beskedet – hon matchade med Jesper. Att hon var 63 år var inget hinder eftersom hon var kärnfrisk.

Hon ringde till Christine och gav beskedet.

– Jag matchar! Nu kör vi!

– Det var glädjetårar, säger Christine som i sin tur ringde till Jesper och Linn för att meddela det hon nyss fått höra.

– Först blev jag alldeles tyst. Sedan blev jag oerhört glad. Och sedan började jag gråta av glädje, säger Jesper.

Gunillas beslut gjorde hennes egna barn och anhöriga oroliga.

– De tyckte att jag var modig och gjorde en fin gärning, men undrade samtidigt vad som skulle hända med mig om operationen inte gick bra? Och tänk om jag blev sjuk och bara hade en njure? Det var inget jag tänkte på, nu var det Jespers liv som gällde!

Ville ta risken

Transplantationen skulle ske den 21 mars 2024 på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Klart att det månaderna innan operationen dök upp existentiella frågor i mitt huvud, men jag var helt inställd på att det skulle gå bra, även om det alltid finns en risk. Jag ville dock ta den risken för att rädda Jespers liv, säger Gunilla.

Dagen innan ingreppet tillbringade hon och Christine tillsammans med Jesper och Linn på ett hotell nära sjukhuset. När det var dags att rulla in på operation fattade Jespers ena hand Gunillas. Hon kände ingen rädsla, bara styrka.

– Jag är så tacksam för att du gör det här, var det sista Jesper sa till Gunilla.

Sedan började en lång väntan.

– Det var timmar fyllda av oro, säger Christine.

Strax efter lunch fick Christine, Ulf och Linn veta att transplantationen gått bra och att Jesper – som låg på uppvaket – mådde bra. Gunilla var vaken och Christine fick lov att besöka henne.

– Det första du frågade var hur det hade gått för Jesper, säger Christine som berättade att njuren hade kickat igång direkt.

Gunilla kände en stor lättnad. När hon vaknat efter operationen var Jesper den första hon hade tänkt på.

– Jag mådde själv inte så bra efter operationen. Men efter någon dag kände jag att jag var tvungen att stappla iväg till rummet bredvid där Jesper låg för att se hur han mådde.

Det blev en kär återförening.

– Han såg frisk ut och verkade må som en prins. Tårarna rann ned för mina kinder när jag fick se honom.

Lyckan var även stor för Jespers familj och flickvännen Linn.

– Jag såg direkt att den grå färgen han haft i ansiktet tidigare var borta. Det var underbart, säger Christine.

Jesper nickar.

– Det var sådan skillnad att vakna upp, som om någon dragit undan en gardin. Jag kände att jag mådde bra igen.

Hade livets fest

Efter en knapp vecka fick både Jesper och Gunilla åka hem. Christine följde med Gunilla och bodde hos henne en tid under rehabiliteringen.

De hade innan ingreppet bestämt att de skulle hålla en ”livets fest” i Kil när allt gått som det skulle. Den festen blev av två månader efter operationen. Och det blev verkligen en fest med både Gunillas och Christines barn och barnbarn. De firade livet och att de båda familjerna förenats på ett speciellt sätt.

Jesper och Linn kunde nu äntligen planera för att bygga sitt eget hus och två dagar innan jul 2024 fick paret ett efterlängtat glädjebesked – Linn var gravid.

– Kunde man få en bättre julklapp? säger Jesper och hyllar samtidigt sin sambo som varit med honom under hela den jobbiga resan.

Den 4 augusti 2025 föddes lilla Franca och det var ett stort ögonblick för Jesper när han kunde lägga upp sin nyfödda dotter på bröstet.

– Det är helt fantastiskt, säger Jesper och lägger armen om Gunilla.

Hon kommer för alltid att vara den stora hjältinnan i hans liv…

– Jag känner mig lite som en farmor jag också, skrattar Gunilla.

– Ja, vi är ju som systrar, ler Christine.