Jenny lever med daglig smärta – efter kraschen: ”Vägen tillbaka var lång”

Anneli bor i en husbil: "Mår som bäst när vi är ute på rull"

Det vibrerar i marken under skorna. Motorljuden dånar i luften och blandas med doften av avgaser och bränt gummi. Det sprutar grus och damm när bilarna kör på banan. I högtalarna hörs speakerns röst och engagemanget från publiken är hög.

Det är final i Örnsköldsvik och trots att klockan endast är 10 på söndagsmorgonen, har folkvimlet hittat hit. Solstolar står uppställda längs med banan, kaffetermosar är framplockade och hejaropen avlöser varandra.

I depån står Jenny lutad mot sin rosa folkracebil och går metodiskt igenom checklistan, totalt fokuserad på sin kommande uppgift. Hon väntar på signalen från högtalaren som betyder att det är dags att köra fram till startlinjen.

– Där kom signalen, nu är det dags.

Hon drar åt overallens kardborreband, rättar till hybridskyddet vid nacken och sveper med blicken över depån. Sedan sätter sig Jenny i bilen – den rosa Peugeoten rullar ut.

Jenny började köra folkrace vid 37 – fastnade direkt

Fem minuter senare blinkar displayen Heat 126. När skylten med fem sekunder kvar sänks trycker Jenny ner gasen. Gruset sprutar när hon tar täten från start. Fyra varv ska köras. Efter det andra varvet tappar Jenny ledningen, men hon håller farten uppe och går i mål som tvåa.

– Jag fick inte till körningen i dag, valde fel mönster på däcken och min kropp ville inte samarbeta, säger hon och slår sig ner på en av stolarna intill sin bil.

Det har gått tio år sedan hon testade en tävling för första gången.

Det var tack vare sina arbetskompisar som hon vågade prova – och utan dem hade hon kanske aldrig klivit in i den här världen.

– Jag jobbade inom industrin, med ett grabbgäng där många körde folkrace. De tog med mig ut på banan en dag och jag blev fast direkt. När jag sa att jag ville börja tävla på riktigt, höjde de på ögonbrynen och sa att ”nu har Jenny fått blodad tand.”

Hon tog licens, gick tekniska kurser och lärde sig regler, flaggor och säkerhet. Hennes första tävling minns hon fortfarande tydligt – lånade hjälmar, skor i storlek 43 och en bil hon delade med en vän.

– Jag visste knappt vad jag gjorde, men det var så kul från första starten. Det spelade ingen roll att min outfit inte var den snyggaste i depån – jag log hela vägen runt banan.

Att kliva in i sporten vid 37 års ålder, när många börjar redan som tonåringar, kunde ha varit avskräckande. Men Jenny älskade varje del. Inte bara själva tävlandet, utan allt runt omkring, alla förberedelser.

– Jag har blivit en riktig nörd på detaljer. Jag har en checklista jag följer slaviskt innan varje race.

Och här spelar samarbetet med hennes man en viktig roll. Tillsammans har de blivit ett tajt team.

– Jag fixar däcken, maten, racebussen. Han skruvar. Vi vet exakt vem som gör vad, och det funkar. Han märker också om jag är trött eller sur, eller om jag bara behöver lite tid för mig själv. Det är en fördel att vi känner varandra så väl.

Grus, grilldoft och garv

Jenny kör sina race med kraft och precision. Hon tvekar inte att ta tuffa beslut i högt tempo och har genom åren lärt sig att varje detalj gör skillnad. För henne handlar det om mer än att bara gasa – det handlar om att förstå bilen in i minsta skruv. Växellådans känsla, spakens höjd, däckens grepp mot underlaget. Allt måste sitta.

Om något inte fungerar under ett lopp, analyserar hon direkt efteråt vad som gick snett.

– Jag vill förstå varför det inte funkade. Varje misstag är en chans att bli bättre.

Just nu tävlar Jenny med en rosa bil – men hur länge hon får behålla den vet hon aldrig. Inom folkrace gäller en ovanlig men rättvis princip: Efter varje tävling är alla bilar till salu. Genom ett särskilt anbudssystem kan vem som helst lägga bud, oavsett om det är en konkurrent eller en åskådare. För Jenny kan det innebära att behöva skiljas från en bil hon precis börjat förstå sig på.

– Du kan ha lagt ner hur mycket tid som helst, men om någon köper bilen så är det bara att börja om. Det är tufft, men det är också det som gör folkrace så speciellt. Det är ett system som också skapar jämlikhet. Inga specialbyggen, inga försprång för den med störst plånbok.

Och även om tävlandet är drivkraften, är det inte det enda som håller Jenny kvar. Det sociala runt omkring är minst lika viktigt.Kvällarna före race är nästan heliga – ett slags kollektiv andakt i grus, grilldoft och skratt. I depån packar familjer upp kaffetermosar och ställer fram verktyg. Någon mekar, någon lagar mat, någon drar en skruvnyckel genom luften i en gest som alla känner igen.

– Inom sporten är vi som en enda stor familj. Alla hjälper alla. Det är skit under naglarna, avgasluktande kläder och glädje i ögonen – och det är det finaste jag vet.

Otäck olycka

För snart två år sedan, sommaren 2024, förändrades allt. Jenny var i Älvsbyn för ännu en tävlingshelg. Solen låg tung över banan, och dammet låg som ett dis över depån. Hon skulle köra en mindre bil, utan servostyrning – ett val som funkade i fart, men blev kämpigt i de tekniska partierna. Banan i Älvsbyn var krävande, med tajta kurvor och hårnålar. Hon fick rådet: ”Byt till slitna slicks och håll höga varv.”

Magkänslan sa nej. Men Jenny bytte ändå. Hon startade sist – och klättrade snabbt. En efter en passerades. När hon närmade sig en Volvo 240 såg hon en lucka, en liten öppning. Hon tog den.

Sedan gick allt fel.

Styrningen släppte. Bilarna stötte ihop. Ratten rycktes ur hennes händer och bilen for av banan, rakt mot ett betongvalv. Allt som följde utspelade sig i en enda utdragen sekund. Bilen voltade. Ett stolsfäste brast. Hybridskyddet lossnade. Trots bältet tog kroppen emot hela kraften. Hon hörde hur det knakade i ryggen – ett ljud som inte liknade något annat.

– Jag såg muren. Sen small det. Det var som att hela ryggen exploderade inifrån och jag hann tänka att jag skulle ha litat på min magkänsla, vad gällde däckvalet.

Hon lades in i Umeå och opererades för brott från nacken ner till svanskotan. En stel ram kring kroppen, nackkrage och ständig smärta – men Jenny lät sig inte tyngas. Redan efter en vecka skrev hon ut sig själv. Sjukhuset gjorde henne rastlös. Hon kände att om hon blev kvar där skulle kroppen kanske läka – men inte hon. Det hon behövde mest var sin familj, sina rutiner och en plan.

– Vägen tillbaka var lång. Jag fick börja med att lära mig gå på rätt sätt igen. Dagarna bestod av träning, att bygga upp kroppen bit för bit. Jag var sjukskriven några veckor – sedan gick jag tillbaka till jobbet. Jag blev tokig av att bara gå hemma.

Hon lever med daglig smärta. Det är inget hon gör en grej av – men den är ständigt närvarande. Ibland är det domningarna som kommer först. Fingrar som tappar känsel utan förvarning, fötter som inte riktigt lyder. Höften krånglar mer och mer, och en böld under foten gör sig påmind varje gång hon kliver ur racebussen. Röntgenplåtarna visar verkligheten svart på vitt: Kroniska skador längs hela ryggraden, från nacken ner till ländryggen. Och ändå fortsätter hon köra och tävla.

Jenny har valt att sluta med värktabletterna. Inte för att det inte gör ont, utan för att hon vill vara närvarande. Hon vill förstå hur kroppen fungerar nu, lära sig lyssna in varje signal, varje begränsning – och samtidigt hitta ett sätt att inte låta det stoppa henne.

– Jag vill inte bli gammal och ha tråkigt. Jag vill känna att jag lever.

Plats för alla

Ett år efter kraschen återvände hon till Älvsbyn för att möta sina demoner. Inte för att hon var rädd. Men för att hon börjat tvivla på sig själv. På om hon fortfarande kunde köra och om hon hade den känsla inom sig som krävs för att köra. Tävlingen i Älvsbyn gick bra, hon vann och trots sin svåra smärta idag i kroppen fortsätter hon att köra racing. Hon vägrar att sluta köra, det är en stor del av hennes liv.

– Men jag tänker inte sluta köra: Dör jag på banan, så dör jag lycklig. Hellre det än att dö på jobbet i en arbetsplatsolycka.

Jenny är öppen med att sporten är tuff – och ibland svår för nya att ta sig in i. Det kostar pengar, kräver tid och engagemang.Jenny tävlar ofta med killar. Det passar henne bäst. Hon vill ha hårda race, inte tjafsa mellan varandra och hon upplever att det ofta blir mer konflikter och missunnsamhet mellan tjejer inom sporten.

– Det finns plats för alla – men vi måste låta varandra vara som vi är. Jag vet att jag får ta en del snack bakom min rygg från andra tjejer. Vissa tycker att jag kör för tufft – men det är racing.