Nunnorna flyttade in i ett övergivet hus i djupaste Småland: Vi följer guds vilja

Tove testar: Leva som en prepper

Utifrån ser det ut som ett vanligt litet småländskt hus. Med typiskt faluröda väggar och vita knutar.

Men innanför väggarna, i den välkomnande värmen från en sprakande vedkamin, möts man av ikoner och en skål med vigvatten.

Direkt till vänster om entrén, i det som tidigare var en kaffeservering, ligger kapellet. Här hålls katolsk mässa och bönestunder flera gånger om dagen.

– Platsen är perfekt för oss, säger syster Amada. Här är tyst och stilla och lagom långt avstånd till grannarna.

Vi är i den lilla småländska byn Imbramåla mellan Oskarshamn och Västervik. I ett hus alldeles intill den smala grusvägen som leder genom skogen har de båda nunnorna syster Amada och syster Karla öppnat ett eget kloster för sin nunneorden Marias Lamm.

– Vår biskop Anders Arborelius var här i november och vigde Sankt Josefs Kloster, berättar syster Amada samtidigt som hon bjuder in Allas utsända.

Fader Ingvar bor nära nunnorna

Sankt Josefs Kloster ligger verkligen avskilt mitt ute i skogen i nordöstra Småland. På vägen dit såg vi såväl skogsduva som tjäder – fågelarter som bara finns i stora sammanhängande skogsområden.

Närmaste grannen är en sommarstuga. En bit bort bor den katolske prästen fader Ingvar Fogelqvist som formellt är rektor för klostret.

– Det är bra att han bor i närheten. Efter att vi köpt huset blev ett av grannhusen till salu och även han kunde flytta hit. Fader Ingvar firar alla våra mässor.

Det var slumpen, eller som syster Amada säger, Guds vilja som gjorde att hon och syster Karla kom att öppna ett kloster i Imbramåla. De hade i flera år varit verksamma i ett kloster i Lannavaara i Norrbotten.

– Vi trivdes bra där och hade egentligen inte en tanke på att flytta, men en dag var det något som sa mig att vi var färdiga där och att det var dags för oss att söka oss vidare.

Men det skulle dröja innan de hittade vad de sökte. De två nunnorna letade efter lämpligt hus i södra halvan av landet. Under tiden som de var husvilla bodde de bland annat i en sommarstuga i Västsverige.

– Vi är fattiga och det begränsade vad vi kunde köpa, säger syster Karla.

Efter långvarigt sökande hittade de till slut huset i Imbramåla. Byggnaden som tidigare varit såväl skola som ett litet kafé hade stått tomt länge och var i stort behov av renovering.

– Jag tror det upphörde att vara skola här för ett 50-tal år sedan. Den tidigare ägaren hade byggt till och öppnat ett kafé. Det är det som nu är vårt kapell, berättar syster Amada.

Alltid varit en sökande person

I slutet av 2023 anlände de båda nunnorna till Imbramåla och de satte omedelbart igång med att förvandla det gamla trähuset till Sankt Josefs Kloster.

– Vi är långtifrån klara med ombyggnaden. Tyvärr har vi fortfarande inga gästrum så vi kan inte ta emot gäster, vilket är något som vi gärna vill kunna göra, berättar syster Amada.

Syster Amada är som tidigare nämnts grundare av nunneorden Marias lamm. En ordensgemenskap som vill ”genom bön, tystnad och ensamhet med Gud, grundad i en glädjefylld kärlek till Jesus, viga sina liv som offer till Gud för själars frälsning i Sverige och där bära frukt för den katolska kyrkan”.

Själv kommer hon ursprungligen kommer från Stockholm och när hon var ung kände alla henne som Eva-Christina Mobergh.

– Jag har alltid varit en sökande person, berättar hon. Jag var intresserad av olika religioner, new wave och annat som kunde ge mig svar på mina frågor. Men det var först när jag upptäckte katolicismen som jag kände att jag kommit hem.

Hon konverterade när hon var 24 år och tidigt kom tankarna på att hon skulle bli nunna.

– Jag upplevde att katolicismen var sanningen. Det kändes som en otrolig frihet samtidigt som det också är krävande att ge upp allt det värdsliga.

Moder Teresa – ett helgon

Men man kan inte bli nunna på en gång. Föst följde några år av ”formering” för Eva-Christina, att lära sig regler inom ordenslivet för att vara redo att avge de tre löftena om ett liv i lydnad, fattigdom och kyskhet.

– En del tror att det är krävande att ge upp det värdsliga, men sanningen är att man får så mycket tillbaka av Gud.

Efter några år gick hennes dröm om att få bli nunna och att få verka tillsammans med moder Teresa i Missionaries of Charity i uppfyllelse,

– Jag var helt inriktad på att under ledning av moder Teresa få göra helhjärtad tjänst för de fattigaste av de fattiga, säger hon och fortsätter.

– Jag träffade moder Teresavid flera tillfällen. Hon var och är ett helgon. Redan under sin livstid lyckades hon uppnå fullkomlighet.

Eva-Christina, eller syster Amada som hon blev som nunna, verkade i Indien i flera år innan hon skickades på missionsuppdrag till Europa. Först till Italien och från 1991 till det tidigare slutna landet Albanien.

Hon har även arbetat med välgörenhet i Kroatien och i England. Det var i England som hon förstod att hennes uppgift var att grunda en ny ordensgemenskap i Skandinavien.

2012 flyttade hon och syster Karla till Lannavaara och efter tre år fick de skriva till biskopen och få sin ordensgemenskap Marias Lamm godkänd.

– Jag var också 24 år när jag bestämde mig för att bli nunna, berättar Syster Karla som växte upp som Wenanta Kowalska i den polska textilindustristaden Lodz.

När hon var yngre ville hon precis som alla hennes jämnåriga tjejkompisar bilda familj och skaffa barn.

Men under ett besök i Warszawa fick hon träffa moder Teresa som var inbjuden till Polens huvudstad och det förändrade hennes liv.

– Jag bara kände att jag måste lämna allt och följa henne. För mina föräldrar var det en tragedi. Jag är enda barnet och det dröjde flera år innan vi återsåg varandra.

Fick hjälp att renovera

Efter att syster Karla avgett sina löften skickades hon först till Albanien. Under de följande åren stötte hon och syster Amada på varandra flera gånger.

– Första gången vi träffades var i Rom, men sedan sågs vi mest när vi båda var i Calcutta.

För henne var det ett stort steg att flytta från England, där både hon och syster Amada då var verksamma, till långt upp i nordligaste Sverige.

– Men Gud har en plan för oss alla och jag trivdes bra i Lannavaara.

Det första de två nunnorna gjorde sedan de fått tillträde till huset i Imbramåla var att bygga om annexet där det varit kaffeservering till ett kapell för att kunna be och hålla de för katolska kyrkan obligatoriska och viktiga mässorna.

– Vi firar den Heliga Mässan i kapellet varje morgon klockan halv sju. På söndagar och vid högtider är det endast mässa klockan 11, säger syster Amada.

Kyrkomöblerna och den stora träskulpturen föreställande Jesus på korset har de fått av en församling i Belgien. Men resten av möblerna var i dåligt skick och våren 2024 ägnade de åt att restaurera inredningen till ­kapellet.

– Vi har gjort det mesta själva. Men vi har också haft stor hjälp av en grupp volontärer från Växjö som kom hit en helg och gjorde ett fantastiskt arbete med bland annat övervåningen.

Tystnaden är helig

Vid de tidiga mässorna under vardagarna är de två nunnorna ofta ensamma i kapellet, men det händer att de får besökare som vill börja dagen med bön och en stunds eftertanke.

På helgerna kan det vara upp till 15–20 människor på förmiddagsmässan.

– Det kommer besökare från Västervik och Oskarshamn hit till oss, säger Syster Amada.

Kommande sommar hoppas de även kunna få möjlighet att arbeta med trädgården. Planen är att så småningom kunna odla och bli självförsörjande på de viktigaste grönsakerna.

Förutom bönen är den stora tystanden en av hörnstenarna i klostrets verksamhet.

– Vårt liv är uppbyggt kring tystnaden. Om något måste frågas eller om någon kommer hit pratar vi naturligtvis, men annars är vi tysta. Om det pratas hela tiden blir det ett brus och då hör man inte sitt inre liv och får ingen närhet till Jesus Kristus.

Av samma anledning finns det ingen radio eller tv i klostret. Däremot har nunnorna en dator.

– Vi måste ju kunna betala räkningar som alla andra, säger Syster Amada med ett leende och lägger till:

– Jag hade gärna sluppit den om vi kunnat, men vi har inte kommit på något annat sätt att betala räkningarna på.

Tre dagar i veckan avstår de från att äta kött och de flesta måltider intar de i sina celler under tystnad. Cellerna som är deras privata rum är den enda plats vi inte får fotografera i under vårt besök.

– Men det är inte något spännande. Cellen är ett litet rum med en säng, ett bord, en lampa och en krok att hänga kläderna på, säger syster Amada.