Toini Rönnlund – från finskt krigsbarn till svensk OS-medaljör
24 år senare blev hon Toini med hela Sverige – skiddrottningen som tog två guld i Grenoble.
– Jag ville visa mig själv, världen – och min mamma hemma i Finland att det gick, säger hon.
Följ med på pensionärspingis: ”Snabbt spel”
Toini Karvonen föddes år 1938 i den lilla byn Haapovaara i Suomussalmi, bara några kilometer från den ryska gränsen. Familjen levde under enkla förhållanden, utan el eller rinnande vatten, med en ko och några renar.
När Toini var knappt ett år gammal anföll ryssarna i det som skulle komma att kallas finska vinterkriget. Toinis pappa, som var en duktig skidåkare och skytt, blev soldat och var en av dem som framgångsrikt kämpade mot ryssarna i den kallaste vinter som Finland hade upplevt.
Det här är Toini
Namn: Toini Rönnlund (född Karvonen, tidigare gift Gustafsson).
Ålder: 88 år.
Bor: I lägenhet i Umeå.
Familj: Tre barn och flera barnbarn. Toini är farmor till skidåkerskan Elina Rönnlund.
OS-medaljer: Två guld och ett silver från Grenoble 1968, samt ett silver från Innsbruck 1964.
Men freden och lugnet blev kortvarigt. En dag när hela familjen var i skogen kom budet att ryssarna anfallit byn och hela familjen måste fly. Toinis far gick ut i krig igen och stupade i fortsättningskriget när Toini var tre år gammal, och hennes mamma blev ensam med fem barn.
72 000 finländska barn kom att evakueras från krigets fasor till de nordiska länderna under krigsåren fram till 1944. De allra flesta kom till Sverige och Toini var ett av dem.
Egentligen var det hennes bror och två kusiner som skulle resa, men när en av kusinerna satte sig på tvären fick Toini, som då var sex år gammal, överta hennes adresslapp och resa med sin bror. Hennes mamma var sjuk och Toinis äldsta syster som skötte hemmet fattade beslutet.
Fosterbarn i Värmland
Den första tiden i Sverige fick Toini vara tillsammans med sin bror – men grät otröstligt efter sin mamma.
– Jag förstod nog inte så mycket, jag var ju bara sex år. Men man har sagt att jag grät mycket första månaden och att jag var ilsken, har Toini tidigare berättat.
Sedan placerades hon som fosterbarn hos det barnlösa lantbrukarparet Emma och Oskar i Ambjörby i Värmland. Där fanns tre kor som Toini lärde sig att mjölka som sjuåring, och en roddbåt på vajer över Klarälven som var närmaste vägen till skolan.
Vintertid när älven frös åkte hon skidor till skolan, sex kilometer tur och retur.
Hon blev en duktig skidåkare och när skolan höll skidtävling vann hon, nio år gammal. Snart åkte hon inte bara snabbast av flickorna utan snabbare än pojkarna.
Den lokala eldsjälen Elof Halvarsson såg hennes allra första tävling och värvade henne till Likenäs IF.
– Det kan bli något stort av dig, ska han ha sagt redan då – och så rätt han hade.
Men det var – förvånande nog – handbollen hon brann för och som hon talar sig varm för när vi pratar på telefon.
Toinis mamma tyckte att hon skulle gå färdigt skolan i Sverige, så det dröjde tills hon var 14 år innan hon reste tillbaka till Finland och återsåg sin mamma. Då hade hon glömt mycket av finskan och fick lära på nytt för att kunna prata med sin familj där.
Vallade sina skidor själv
Efter ett knappt år, när våren började knoppas längtade Toini tillbaka till Sverige och Godtemplartjejerna i handbollslaget. Sverige hade blivit hennes hem, och med vånda och tårar tog hon farväl av sin mamma och åkte tillbaka till Värmland.
Här träffade hon Torgil, gifte sig och blev Toini Gustafsson. De fick dottern Eva när Toini bara var 18 år gammal.
Bara elva månader efter att hon fått sitt första barn gjorde Toini sin SM-debut i längdskidåkning, i Malung 1957. Hon fick ingen medalj – men blodad tand.
Och sedan kom medaljerna i rask takt. Mellan 1962 till 1968 åkte Toini hem tolv SM-guld, varav elva individuella och ett i lag.
I OS i Grenoble 1968 blev hon världens skiddrottning. Säsongen 1968 tog hon hon 33 segrar på 44 lopp, åtta andraplatser, en tredje och två fjärde. Hon var alltså aldrig sämre än fyra i något lopp där hon ställde upp.
Enig världsexpertis gav henne betyget ”den främsta skidlöperska som dittills funnits”. Filmer från den tiden visar hur slående lätt det såg ut när Toini forsade fram i spåret.
– Jag hade en bra höftteknik, säger hon nu.
Träningen hade hon planerat och fixat själv i skogen runt knuten i Värmland – ofta med grannfruarnas kommentarer ringande i huvudet: ”Hade hon inget bättre för sig än att ränna i skogen?”
Jag har aldrig ångrat att jag slutade tävla efter OS
En av hemligheterna var vallningen, som Toini efter den hårda läxan av att ha känt sig bortvallad av andra tagit över själv.
– Jag litar inte på någon annan, sa hon.
Träffade kärleken
Men när OS var över var Toini klar. Efter sitt segertåg i Grenoble tog hon avsked från skidsporten för att skaffa fler barn och njuta av livet.
– Det var inget svårt val, sa hon långt senare.
– Jag ville ha flera barn och tyckte det var jobbigt att bo i kappsäck. Samtidigt hade jag en dotter på väg in i tonåren där hemma som behövde mig. Jag har aldrig ångrat att jag slutade tävla efter OS-gulden.
Då hade Toini hunnit träffa sin stora kärlek, Assar Rönnlund, också han legendarisk skidåkare, på ett träningsläger. Exakt när och hur har hon alltid varit sparsam med detaljer kring, eftersom båda hade familj på varsitt håll. Av samma skäl gjorde de försök att hålla sig ifrån varandra.
– Men kärleken var starkare, har Toini sagt.
Månaderna före OS under vintern 1967 har Toini berättat att hon tränade hårdare än någonsin – inte bara för att vässa formen, utan också för att hålla tankarna i schack.
Toini och Assar gifte sig på hösten 1968 och förblev gifta till Assars död 2011. Paret fick två barn tillsammans.
Den vintern, 1968, fick de båda ta emot Svenska Dagbladets Bragdguld – som det första äkta paret någonsin.
Utbildade sig till sjukgymnast
Efter skidkarriären tog Toini igen det hon missat under skolåren. Hon hade bara sjuårig folkskola bakom sig, men läste in grundskolans högstadiekurser och utbildade sig till sjukgymnast.
– Livet har gått bra, säger hon reflekterande, även om det har varit mycket sorger. Jag har haft ganska mycket energi. Jag vann mina tävlingar – och mamma var stolt, även om hon inte sa så mycket.
När vi pratar har det gått två år sedan Toini senast stod på ett par skidor. Hon lider av reumatism och har blivit stelopererad i foten, så skidor är inte att tänka på längre.
– Jag saknar inte skidåkningen, säger hon, men jag är ute och går och rör på mig, med kryckkäppar för balansen. Jag mår ganska bra, jag läser mycket och klarar mig själv i min lägenhet.
Kommer du att titta på OS?
– Självklart! Jag är så glad att det går på SVT så att jag kan se allt.