Lukas Ernryd: Paradis är rena skämtet jämfört med Aladdin

Krönikören Lukas Ernryd.

Foto: Andreas Svenning och TT

Då var det dags igen. En klassisk julpralin kastas överbord. Vem är det som kör egentligen?

Det är med fasa jag läser att Marabou rör runt i chokladgrytan igen.

Mjuk toffee försvinner och ersätts av en ljus saltkaramell-pralin.

Marabous nya saltkaramell-pralin.

Print

Foto: Pressbild

Jag är emot!

Det är min ryggmärgsreflex sedan 2014. Året som trillingnöten försvann.

Minns du? Så unga vi var, så lite vi visste.

Jag kommer till och med ihåg var jag befann mig. Stirrade in i en vägg.

Alla mina barndoms jular passerade i revy.

Se också: 5 saker du inte visste om choklad

1:25

Efter reklamen: 5 saker om choklad du kanske inte visste om

(1:25)

Som du förstår är julen viktig för mig. Allt ska vara som det brukar. Ingenting får ändras.

Det ska stå en röd låda på soffbordet när jag kommer hem till mamma. Och det ska vara Aladdin – absolut ingen gul box. Och ingen får ta av andra lagret innan första lagret är helt uppätet.

Det är det enda budordet under hela julen.

Den som bryter mot den heliga lagen får ta hela juledisken.

Traditioner är blodigt allvar i min familj. Och Aladdin är ett inslag som går långt tillbaka. I viktighet är den helt uppe i nivå med Kan du vissla Johanna? .

Jag läser på om askens historia. Det är en fascinerande läsning.

Den mest svenska av alla chokladboxar introducerades i Per Albin Hansson-tider. Den första lådan såg dagens ljus i slutet av 30-talet och blev omedelbart en succé. Inte så konstigt. Tack var industrialiseringen kunde man sätta ett lågt pris som gjorde att vanligt folk kunde ta del av lyxen som annars var förunnat det bättre borgerskapet.

Lukas Ernryd: Ett försvarstal för en skrockfull farmor – jag blir mer och mer som henne

I boxen låg smaker som uppskattades vid denna tid, som fruktcrémer. Dessa försvann med tiden men kom tillbaka år 2010 med jordgubbscréme-pralinen. Den puttade för övrigt undan ägglikören. Och den sista spritsorten, körsbär i likör, försvann med trillingnöten år 2014. Då fick vi hallonlakrits och fläderblom istället. Den senare försvann efter två år. Ersattes av lime.

Hänger du med? Klart du inte gör. Det gör inte jag heller.

Hela Marabou-asken är som hela havet stormar. Och det är faktiskt hela poängen.

Sedan starten har det skett kring 50 pralinskiften.

Mest hektiskt var det i början. Då uppdaterades innehållet flera gånger per år.

På den tiden tyckte folk nog att det var spännande. Men det får vi aldrig reda på. Det fanns ju inga sociala medier för folk att rasa i.

I vilket fall ligger det i Aladdin-lådans DNA att ständigt förnya sig.

Jag kommer på mig själv att jag knappt vet hur mjuk toffee smakar. Pralinen som nu har sparkats ut. Jag hittar information om att den kom för 14 år sedan.

Jaha, tänker jag.

Så mycket avtryck gjorde den. Och nu kommer jag på att jag älskar saltkaramell. Den nya smaken.

Det är ju supergott.

Med andra ord: Jag ändrar mig. Det är inte pralinerna det handlar om. Det är den röda asken. Att den ska stå framme när jag kommer hem.

Då är det jul.

Ge mig bara inte en Paradis-låda. Det enda goda i den boxen var spansk nougat men den har visst flugit all världens kos.

I övrigt är denna gula nymodighet från 1957 rena skämtet.

Vem behöver paradiset när Aladdin uppfyller alla ens önskningar?

Relaterade artiklar

Polly liqorice – en kombo av svenskarnas två favoritsmaker

Lukas Ernryd: Ett försvarstal för en skrockfull farmor – jag blir mer och mer som henne