Så firar du jul på riktigt enligt Edward Blom – maträtten han absolut inte vill se: ”Helt fel”

Svenskarna avslöjar sina favoriter på julbordet

De senaste åren, inför jul, har det rapporterats om den griljerade julskinkans minskade status på julbordet och den trendkurva för maträtten som får historiker att tro att traditionen är hotad.

Allas talar med gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom tycker att det är ett problem att svenska folket inte kan bevara högtidens historia. Däremot vill han gärna poängtera att julskinkan faktiskt är en relativt ung tradition på julbordet.

– Det finns julmat som är mycket mycket äldre, säger han.

Julskinkans framtid hotad: Synd på en fin tradition

Innan julskinkan blev en tradition i Sverige uppskattar Edward att endast 60 procent av Sverige hade gris som huvudföda på julbordet – och att det då inte rörde sig om julskinka alls.

– Skinkan åt man inte till jul i gamla Bondsverige, eftersom skinkan är det enda på grisen som man kunde lagra. Men man åt allt annat på grisen däremot. Grisfötter, grisknorr, grishuvud, fläsklägg, fläskstek och så gjorde man korvar och sylta.

Ofta hade familjen bara en gris de kunde slakta, så det blev det ju bara fyra grisfötter och en knorr. Det vill säga väldigt små rätter. Lite av varje.

Det berodde också på var i landet man bodde. I norr blev det mer viltkött, i andra delar åt man nöt, i skärgården var fisk det vanligaste och i söder åt man ål eller gås.

– Men sedan 1800-talet har vi ändå haft den här traditionen med en stor skinka i mitten av julbordet. Det är det vi ser på Carl Larssons berömda julmålning. Så jag tycker att det är en fin tradition, även om den bara är 250 år gammal.

Edward menar på att julskinkan är ”en praktfull pjäs” i mitten av bordet. Det är svårt att få exempelvis revbensbjäll eller Janssons frestelse att bli samma mittpunkt i en uppdukning.

– Jag tycker att det är synd om skinkan försvinner, säger han och fortsätter:

– Samtidigt är det ju vanvettigt om man köper en sådan skinka och sedan bara äter en tredjedel och slänger resten. Naturligtvis ska ingen ha ren skådemat på julbordet. Det bygger ju på att man måste kunna göra av med den.

Edward Blom: Problemet med dagens julbord

Julskinkan är dock ett dåligt exempel menar Edward som tycker att man kan unna sig en stor skinka på julbordet. Främst eftersom det finns så många olika rätter att göra på resterna.

– Problemet i dag är att vi har blivit så inspirerade av restaurangernas julbord. Så vi dukar upp med en enormt många olika rätter. Om man vill ha det så måste man också minska mängden av allting, som man gjorde förr, så det inte blir dåligt, säger han och fortsätter:

– Skinkan går utmärkt att frysa in. Man kan ha det på pizza, en pyttipanna, en ost. och skinkpaj eller i en pastasås. Om man tröttnar på julmat vill säga. Annars är ju skinksmörgås på kvällen väldigt gott. Eller en tunn skiva till frukost.

Skippa detta på julbordet: ”Jättetråkigt och helt fel”

Om man inte är religiös, så är julen en högtid som är väldigt centrerad kring maten. Edward menar att maten är en ”traditionsbringare” som för oss i kontakt med våra förfäder och som bör ätas som en minnesmåltid, ett stycke levande kulturhistoria.

– Det viktigaste är inte om det är gott. Det viktigaste är att man äter alla de här historiska rätterna tycker jag. Det är en fantastisk upplevelse.

Därmed ställer han sig kritisk till att julbordets maträtter får en modern twist, eller att det skulle tillkomma exotiska julrätter från andra kulturer.

– Jag tycker att det är jättetråkigt och helt fel! En del kan tycka att det är att sticka ut hakan, men det finns faktiskt 365 dagar om året och även om julen varar i tre veckor lång, så äter de flesta bara julmaten tre av dessa dagar, säger han och fortsätter:

– Då kan man väl låta bli de moderna och icke-svenska rätterna. Det talas ofta om exotiska julbord, enkla julbord, fettfria julbord och jag vet inte vad. Det svenska julbordet har flera tusenåriga rötter och det tycker jag inte man ska förstöra!

Efter de där tre, fyra dagarna kan man däremot bjuda in andra kulinariska kulturbringare menar han.

– Då kan man väl äta italiensk julmat eller arabisk julmat eller något annat land område där man firar jul. Så länge det handlar om julmat från dessa länder. Annars är det jättetråkigt.

– Så först de traditionella svenska julrätterna. Därefter kan man för all del experimentera med både utländska och lite modernare julrätter. Julen varar ju till Tjugondag Knut, så det hinner man.

Så firas julen hos Edward Blom: "Vårt julbord är gigantiskt"

Det är ingen hemlighet att Edward Blom älskar jul och alla festligheter som hör därtill. Inte minst maten på julbordet, eftersom han har ett stort matintresse.

– Vårt julbord är gigantiskt. Dels för att vi jobbar med mathistoria och är lite besatta av idén att ha väldigt många historiska rätter på julbordet. Dels också för att vi äter julmat under tre veckors tid, fram till Tjugondag Knut, med Nyårsafton som undantag förstås.

Han berättar att familjen ofta har mycket gäster under den här perioden, så då äts rätterna upp och så lagar de nya rätter om vartannat.

– Vi kompletterar med grejer under veckorna. Sedan säger vi varje år att vi kanske har ett lite mindre nästa år, men vi försöker hålla det till gammeldags rätter ändå, säger han och fortsätter:

– Det är kul att ha lite mindre vanliga rätter också. VI brukar exempelvis alltid göra äggost. Rökt gåsbröst är också en höjdpunkt för mig personligen. Men det är ju främst mångfalden som är rolig. Dopp i grytan är inte det allra häftigaste smakmässigt, men det är häftigt eftersom det var vardagsmat förr. Man bakade bara en gång om året för att det krävdes så mycket ved till uppvärmningen. Så då doppade man dert hårda brödet varje dag. Det blir som en tidsresa.

Han har inga ”måste”-rätter på julbordet. Något år kanske någon favorit uteblir och så kommer den tillbaka senare år i stället för något annat.

– Det viktiga är att det är en mångfald av historiska rätter. Då är jag nöjd. Lutfisk är jätteintressant exempelvis. Den kom in i mathistorien redan under medeltiden när man uppfann hur man kunde luta fisk. Innan det fanns den så kallade torrfisken.