Här är klubben för Sveriges alla schlagerfans: ”Förr var Mello supertöntigt”

5 oförglömliga minnen från Melodifestivalen genom åren

Nalens anrika lokaler dekoreras med ballonger och girlanger. Baren fylls upp med dricka och mikrofonerna på scen testas. Snart öppnas ­dörrarna till Melodifestival­klubbens 40-årsfirande.

Styrelsemedlemmen Elaine Mooe springer stressat runt och håller i många trådar samtidigt. Det är hon som projektlett kvällen som kommer samla ett hundratal inbitna schlagerfans. Snart är klockan åtta och hon måste hinna byta om och sminka sig innan gästerna väller in, för hon är också kvällens konferencier.

Plötsligt kommer Christer Björkman fram och knackar henne på axeln. Han undrar var artistlogen är. Och några minuter senare får Elaine samma fråga av Gladys del Pilar.

– Vi bjöd in alla vinnare de senaste 40 åren och fick ja av 10. Så det kommer bli en fantastisk kväll, säger Elaine och ler med hela ansiktet.

Hon berättar att listan har hållits hemlig för att det ska bli ett konfetti av härliga överraskningar. På frågan om Elaine blir ”starstruck” när den ena Mello-legendaren efter den andra hejar glatt på henne, blir svaret nej.

– Jag har jobbat som nöjesreporter i 20 år, så jag blir inte riktigt det, säger Elaine som sedan ett par år tillbaka jobbar som redaktör med Gry Forsell på Mix Megapol.

Många likasinnade schlagerälskare

Andra som förbereder sig inför kvällen är styrelsemedlemmarna Anne-Lie Elfvén, Amanda Karlsson och Christoffer Jönsson.

Vad är det bästa med att vara medlem i Melodifestival­klubben?

– Att umgås med alla likasinnade. Man kan verkligen nörda ner sig, säger Anne-Lie Elfvén, till vardags politisk engagerad i Liberalerna.

Hon påpekar att kunskapsnivån bland Melodifestivalklubbens medlemmarna varierar – långt ifrån alla är kalenderbitare.

– Frågar du mig vem som kom femma 1983 har jag ingen aning, medan andra kan det där som rinnande vatten.

Anne-Lie tittar hjärtligt mot Amanda som ler tillbaka. Utan att ha sagt något förstår man att Amanda, som jobbar med kommunikation på Europaparlamentets kontor i Stockholm, är just en sådan kalenderbitare.

Samtalet glider snabbt över till den oundvikliga frågan: Vilken låt är den bästa?

– Nu är jag ju så jobbig att du måste specificera om det är Melodifestivalen eller Eurovision du syftar på, och om man i Eurovision får räkna en svensk låt, säger Amanda och alla skrattar.

Innan frågan hinner formuleras om ger Amanda sina svar.

– Min favorit i Melodifestivalen är Abbas Waterloo och Eurovison säger jag också Waterloo, men om jag inte får säga en svensk låt blir det Italien 1958 med låten Volare. Den kanske du har hört? frågar hon och börjar sjunga på den bekanta refrängen.

– Volare, oh oh, Cantare, oh oh oh oh.

Anne-Lies favorit är Carola.

– Jag säger hennes låt Evighet. Eller vänta, kanske Lisette Pålssons Som om himlen brann. Och i Eurovision blir det Making your mind up av Buck Fizz från 1981, säger Anne-Lie och börjar sjunga hon med.

Loreens Euphoria var en pånyttfödelse

Christoffer som jobbar som utredningsledare på Trafik­verket, gör ett modernare val.

– Det är så svårt att välja, men jag tycker ändå att Loreens Euphoria var något nytt, både för Mello och Eurovision, även om jag generellt älskar bidrag från 80-talet.

– Euphoria är speciell för mig också. Jag var på plats i Baku, Azerbajdzjan, när Loreen vann. Vi var bara ett fåtal svenskar i den där jättearenan Chrystal Hall, säger Anne-Lie.

Amanda nickar med:

– Jag tror att Loreens Euphoria var en pånyttfödelse för intresset för Eurovision. Det var många av oss som fick upp intresset igen.

– Ja, det märktes på tillströmningen av nya medlemmar. Man vill vara på plats och vår förening får ofta förtur till biljetterna, inflikar Christoffer.

– Och så är det ju roligare och enklare att åka tillsammans. Tröskeln blir lägre, särskilt när man åker till platser som Baku, säger Anne-Lie.

En fråga man inte vill ställa, men måste, nästan som om det är en elefant i rummet, är om det är töntigt att tycka om Melodifestivalen och Eurovision.

– Förr var Mello supertöntigt. Men nu har det en helt annan status, konstaterar Christoffer och förklarar:

– Nu har det blivit ett viktigt skyltfönster för artister som vill slå stort med sin musik. För 20 år sedan sa hippa artister strängt nej till att vara med i tävlingen, att vara med innebar att karriären mer eller mindre var död. Men i dag är det tvärtom startskottet för många.

– Ja, vissa kanske än i dag säger att de inte tittar på Mello för att det är töntigt, men vilka är det sedan som toppar radiolistorna? säger Anne-­Lie.

Men nu när det har blivit så hippt, finns det inte en risk att klassiska Mellolåtar försvinner?

– Vi är ju många i den här föreningen som älskar när schlagerdivorna får vara med, men vi vet tyvärr att de sällan vinner i dag, säger Anne-Lie.

Har det blivit för skojigt då? Förra årets vinnare Kaj var kanske lite för skämtsamt?

– Nej, det var efterlängtat! Vi har väntat sedan 1998 på en svensk låt i Eurovision, säger Amanda och syftar på Jill Johnssons bidrag Kärleken är som framfördes på originalspråket i Birmingham och slutade på den hedervärda platsen tio.

– Det är bara en bonus att den var rolig. Vi som är en så stor musiknation har varit lite för rädda för humor, säger Christoffer.

Mellofesten bjuder på uppträdanden och överraskningar

Klockan slår åtta, musiken drar igång, och Christoffer, Amanda och Anne-Lie måste fokusera på sin uppgift: Att bocka av gästerna som stått utanför på Regeringsgatan och stampat otåligt.

En av de första gästerna som kommer in genom dörrarna råkar också ha medlems­nummer två i Melodifestivalklubben. Han heter Martin Verhage och i dag firar han både att han varit med ända sedan föreningen bildades för 40 år sedan, och att han gått i pension just denna dag.

I 50 år har Martin jobbat på Statistiska centralbyrån – det här med siffror och statistik är hans grej. Redan som liten pojke började han föra statistik över såväl svensktoppens listettor som vinnarna i Melodifestivalen. Och som elvaåring började Martin spela in både Eurovision och Melodifestivalen på rullband. Ingen i familjen fick komma in i köket där en liten bärbar tv stod eftersom rullbandets mikrofon plockade upp allt ljud. Han spelade in programmen varje år och förde statistik.

Samtidigt började han samla på vinylskivor och senare cd-skivor. Därtill samlade han urklipp från tidningar och gamla programbland i pärmar.

I dag har Martin en omfattande och helt unik samling av schlager-memobilia som han vårdar ömt. Som nybliven pensionär behöver han inte oroa sig över att gå sysslolös …

Hur gick det till när du var med att grunda Melodifestivalklubben i Sverige?

– Ja, jag försöker komma på hur jag och Leif, medlem nummer ett, fick kontakt med varandra. På den tiden hade man ju inte sociala medier. Jag tror det var genom Gula tidningen som jag ofta brukade bläddra i för att köpa schlager-skivor. Två finska killar hade startat föreningen i Finland, säger Martin och minns inte mycket mer från klubbens första år.

Vad han däremot vet är att Melodifestivalklubben bidragit till många oförglömliga stunder.

– Jag har fått så mycket goda vänner, både här i Stockholm och i hela landet. Det är en mycket fin sammanhållning, det är aldrig bråk och dispyter. Till skillnad från fotbollsfans behöver vi inte hålla på samma lag för att hålla sams, säger Martin.

Själv är han till exempel inte lika positivt inställd till förändringarna som gjorts i Mello.

– Det heter inte Mello, det heter Melodifestivalen. Och ja, jag tycker att det har gått överstyr med ballonger i publiken och sånt, det är för barnsligt. Visst är det kul att barn gillar tävlingen, men det måste ändå finnas stil och finess. Och jag tycker det är för många deltävlingar och låtar, förr var det tio stycken och det räcker. Och låtarna, det är inte schlager längre, det är inte min typ av musik.

Även Eurovision har Martin synpunkter på.

– Det var bättre när alla länder sjöng på sitt eget språk. I dag låter alla bidrag likadant. Förr var det låtar som hela Europa sjöng, som Waterloo och Djingis Khan, men vem kan ens tralla på förra årets vinnare?

Att Martin är en engagerad medlem råder inga tvivel om. Precis som Anne-Lie, Amanda och Christoffer, klappar hans hjärta för denna fantastiska musiktradition.

Och innan nästa fråga hinner ställas till Martin om vilka hans favoritlåtar är, hörs Elaine Mooes glada stämma i högtalarna. Strålkastarljuset riktas mot scen där hon står klädd i en glittrig kavaj. Showen kan börja, nu kööör vi!