Lina och Hanna Hedlund om skavet i syskonrelationen: Vi är råärliga
För kändissystrarna Lina och Hanna Hedlund har relationen gått i vågor genom åren.
– Det känns lite som att vi har gått i terapi, säger de till Allas.
Syskonkärlek, syskonrivalitet och syskonbråk! De är alla tre (oftast) närvarande komponenter i den komplexa syskonrelationen, som är i ständig förändring genom hela livet. Ja, det kan nog alla som vuxit upp med ett syskon intyga.
Allas flygande reporter Leone Milton träffade den välkända systerduon Lina och Hanna Hedlund på pressträffen där gästerna inför årets Allsång på Skansen presenterades – och passade på att fråga om hur de hanterat systerdynamiken under åren, särskilt som verksamma i en väldigt tuff bransch!
”Känns lite som att vi har gått i terapi”
Det skiljer tre år mellan systrarna tillika artistkollegorna Hanna och Lina. Hanna är den äldsta, och har även axlat rollen som det äldre, ansvarsfulla och omhändertagande syskonet.
– Relationen mellan oss två... Ja, men det har suttit kvar lite roller ibland. Storasyster- och lillasysterrollen, säger Hanna och syftar på en syskondynamik som kan vara svår att navigera, under såväl barndomen som i vuxen ålder.
Hon har aldrig själv upplevt någon konkurrens dem emellan, men har full respekt för att det har varit tuffare för Lina – som dels är yngre, men också slog igenom som artist efter henne.
Lina instämmer att det där med att bli jämförd med storasyster hela tiden, har gjort henne till en extremt tävlingsinriktad person, på gott och ont.
– Ja, men vi har varit enormt bra på att prata om de här rollerna på senare år. Vi har skakat av oss dem lite för att mer få kunna vara bara ”Hanna och Lina” i stället. Det känns lite som att vi har gått i terapi, säger de båda två till Allas.
Det är tydligt att de jobbat mycket med sin systerrelation genom åren, men rollerna gör sig ju ändå påminda ibland av förklarliga skäl.
– Jag menar, ett av mina första minnen i livet är ju att jag får hålla i Lina och någon säger: ”Det här är din lillasyster”, säger Hanna och håller fram händerna som för att visa att hon håller i och vaggar ett värdefullt liv, en bebis.
Hon fortsätter:
– Jag var ju världens lyckligaste och automatiskt så fick jag ju en känsla av att: ”Åh, vad lite hon är och henne ska jag ta hand om”. Så på något sätt färgar det relationen litegrann.
Sorgen efter pappa Lattas död – fördjupade bandet
Men när deras pappa Lars Göran ”Latta” Hedlund somnade in för snart ett decennium sedan, var de där rollerna inte längre lika guidande, för vem som skulle ta hand om vem.
– Vår pappa gick bort för nio år sedan. Då var ju jag lika liten som du [Lina]. För i sorgen så blir man ju liksom... liten, konstaterar Hanna och fortsätter berätta öppenhjärtigt om den tuffa tiden:
– Så då tror jag att vi på allvar började bygga den relationen vi har i dag. Rollerna, de luckrades upp liksom. Det var ju flera gånger när jag bara låg som en blöt fläck och du fick ta hand om mig.
Lina nickar inkännande och minns tillbaka på vilken sinnesstämning hon var i under samma period.
– Jag väntade mitt andra barn, då när pappa gick bort, och skulle få möjlighet att ge ett syskon till mitt första barn. Och jag vet att jag kände det här att, utan dig vet jag inte vad jag hade gjort, i sorgen efter pappa.
För att hedra sin far, som gick bort år 2016, införde de året därpå en årlig tradition i hembygden Hårga i Hälsingland; Allsång med Lattas döttrar. Något som de själva beskriver som ”årets bästa dagar”, samtidigt som de uttrycker en tacksamhet gentemot grannskapet i trakten som hjälper till att hålla traditionen levande.
Systrarna: Därför är det viktigt med skav i relationen
Allas Leone Milton konstaterar att systrarnas relation är ”uppenbart stöttande och kärleksfull” i dag. Har de något tips till andra syskonpar som drömmer om en varmare relation och anknytning till varandra?
– Man måste connecta (knyta an reds. anm.) med sig själv först. Det är det som är grejen. Se vad jag gör i det här syskonskapet, vad jag är ärlig med och vad jag inte är ärlig med, säger Lina varpå Hanna inflikar:
– Och våga! Vi har blivit bättre på våga. Det tror jag är jätteviktigt, att våga vara råärliga med varandra – så att det inte finns något skav.
De påpekar att det såklart låter mycket lättare än vad det är och att det kräver att man arbetar väldigt mycket med sig själv. Men att det är värt det!
– För skav blir det ju, i alla relationer. Det finns ju ingen nära relation som inte har skav. Då är det inte så nära helt enkelt. Men det intressanta är ju hur man tar hand om det. Och det är vi faktiskt jäkligt bra på nu!