Lisa Boda, 47, är stolt kulturtant – så vet du om du också är en

Carin Hjulström om inspiration till nya spänningsromanen

Vad är egentligen en kulturtant? Vilka är dessa damer som enligt forskningen bär upp svenskt kulturliv? Är de fisförnäma operafantaster eller eldsjälar som fixar konstutställningar ute på landsbygden? Svaret är: Både och.

Det vet Lisa Boda, själv 47-årig stolt kulturtant, journalist och lärare. Hon har gjort en rejäl kartläggning av fenomenet i boken Dom kallar oss kulturtanter. Det framkommer en brokig skara, med vissa gemensamma drag.

– En kvinna som jag pratade med beskrev det så fint: De har viga själar. De har ett rikt inre liv och tar ansvar för att fortsätta ha det. De stagnerar inte utan vill upptäcka nya saker. De allra mest aktiva är över 65 eftersom de har mest fritid, säger Lisa Boda och tillägger med eftertryck:

– Kulturtanter är inga soffpotatisar.

När jag frågar om kvinnor rentav är roligare än män skrattar Lisa Boda och svarar:

– Ja! Visst är vi det?

Upptäckten överraskade Lisa: ”De är äldre än jag trodde”

Intervjun sker passande nog på ett kafé med foton av kända kulturpersonligheter på väggarna. Många av dem som blickar ner på oss är män. Men i dag ska vi lämna männen därhän, för när det gäller att ta till sig kultur är de i klar minoritet.

Det vet Lisa Boda efter att lusläst statistik och åkt land och rike runt, från Haparanda till Småland. Hon har pratat med mängder av kvinnor som går på olika evenemang – och inte minst – arrangerar kultur själva.

Hon fann något som överraskade henne speciellt:

– De mest aktiva är lite äldre än jag trodde. Många är 70, 80 och till och med 90 år. Det blev en aha-upplevelse att många i den åldern är så pass livliga och fortsätter att utvecklas.

Faktum är att just det har förändrat Lisas egen syn på att bli äldre:

– Jag har fått en mycket mer positiv bild av att hamna i den åldersgrupp man nu kallar ”äldre äldre”. Jag ser det lite som när man var tonåring och de coola satt längst bak i bussen, pratade högt, sket i allt och hade jättekul. Nu är det liksom de där, kulturtanterna, som sitter där. Det ligger framför mig, säger hon och ser nöjd ut.

Kulturtanterna är en blandad grupp med massa olika intressen och stilar. Den typiska är en omnivor, alltså allätare. Hon kan gå på balett och läsa deckare, gilla jazz och att besöka konstutställningar. Ja, hon uppskattar kultur över huvud taget.

En del av nöjet är att umgås med väninnorna. Gemenskapen har en poäng utöver att det är trevligt, menar Lisa Boda:

– Att uppleva kultur ihop fördjupar vänskaper och möten. Om du och jag, som inte känner varandra, skulle gå och se en pjäs och prata om den efteråt skulle vi ha ett lite djupare samtal. Som ”Oj, jag kände igen mig i det här” eller ”Den delen var jättekonstig”. Även om man hängt med samma väninnor i 40 år så kan kulturintresset hålla igång det nyfikna och levande, man ser till att stimulera sig så att man har samtalsämnen och fortsätter att utvecklas.

Sedan finns det så klart damer som hellre njuter av kultur hemma på kammaren. De kryper upp i soffan med en bok eller lyssnar på musik.

– Bilden av kulturtanten är som den snackiga och färgglada personen som går på evenemang. Men det finns de som är betydligt mer introverta.

Därför ”provocerar” kulturtanter

I Sverige är förutsättningarna för kulturtanteri goda. Även kvinnor har egna pengar och egen tid, och det har blivit vanligare med skilsmässor även efter 60, vilket gör att många satsar på sina egna intressen. Vi får också allt bättre hälsa, både fysiskt och psykiskt. Många har helt enkelt tid, ork och råd att hitta på roliga saker.

– De tycker att det är härligt att rå över sin egen tid. Det som främst gör att jag blir imponerad av dem är att de inte behöver söka andra människors bekräftelse. De har jätteroligt med sina väninnor och med sina intressen.

Kulturtant är ett ord som kan användas med stolthet, men det har också en klang av något nedvärderande. Det har med ordet ”tant” att göra, men också att det inte riktigt verkar duga om det ”bara” är kulturtanter i teatersalongen eller på författarsamtalet.

Det föraktet är inget nytt, det vittnar historien om. Ett tydligt exempel är när romanerna slog igenom på 1700-talet och den genren sågs som skräp för att kvinnor älskade den. Fortfarande kan det fnysas när en teater- eller danspublik domineras av äldre kvinnor. Vips så vill ledningen ”bredda publiken”.

– Kvinnor i grupp blir ofta nedsättande beskrivna. De ses inte som viktiga kulturkonsumenter eller att de tycker om ”rätt” sak. Det är så himla trist och gammaldags, säger Lisa Boda med emfas.

– Det är tydligt att det finns något som provocerar med äldre kvinnor i grupp. Som att det ”bara” är kulturtanter i publiken. Det där ”bara” … Men jag upplever ändå att de här kvinnorna håller på att omforma vad det innebär att vara äldre kvinna i dag.

Nidbilden av kulturtanten

I boken tar Lisa Boda också en titt på nidbilden av en typisk kulturtant. Som att hon föredrar smal finkultur och stoltserar med sina designkläder. Ett kapitel i boken handlar om just modet. Självklart intervjuas Gudrun Sjödén, kvinnan bakom kläderna som ses som kulturtantsuniformen nummer ett. För uppenbart finns en klädstil som syns på många äldre kulturintresserade kvinnor.

– Jag upptäckte att en del klär sig färgstarkt för att de är trötta på att känna sig osynliga.

De vill helt enkelt ta plats. Som Birgitta Hultgren från Dramatens vänner uttrycker det i boken: ”Ibland tror folk att de kan gå rakt igenom en. Man syns inte. Det tycker jag är jobbigt”.

Vad det gäller smal kontra bredare kultur finns definitivt alla sorter. Där finns kulturtanten i storstan som är av akademikerfamilj, har god ekonomi, och läser recensioner i Dagens Nyheter. Och där finns den lilla ortens stickkaféer och konstutställningar, kvinnor som har låg pension och lägger sina sista slantar på en roman till bokklubben.

En annan nidbild är att kulturtanten ständigt vill pracka på omgivningen sin smak: ”Du bara måste se den här pjäsen!” eller ”Har du inte läst den där nya romanen som jag tipsade om?” Till viss del stämmer det.

– Det här är en grupp med temperament, vilja och som aktiverar sig. En del har en missionerande sida. Jag är faktiskt lite sådan själv, säger Lisa och skrattar.

En fördel med missionerandet är att de visar vägen in i musik, böcker och konst för barn och barnbarn. Kulturtanterna kan också vara rejält påstridiga: En producent på Riksteatern berättar i boken om äldre damer som ringer och fullkomligt kräver att en viss föreställning ska komma till deras hemort.

En anledningen till att Lisa Boda ville fördjupa sig i det här ämnet är att hon undrade om kulturtanten är en utrotningshotad art. Eller kommer det nya? Det är en komplicerad fråga.

– Det finns en livscykeleffekt – när kvinnor närmar sig pensionsåldern och har mer tid finns en längtan efter att ta del av mer kultur. Det märker jag också bland många i min ålder: ”Åh, jag längtar efter att bli en kulturtant!” Så där finns en återväxt. Å andra sidan känner jag en oro för yngre generationer, att folkbildning och deltagande i kultur dalar.

Men än så länge finns de där, i teatersalongen, på krokikursen och på bokklubben. Pratandes, skrattandes – och ständigt på gång för att ta in något nytt.