Författaren Katarina Widholm aktuell med ny Betty-bok: ”Vill hedra henne”

Se också: 5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Vi har stämt träff för en promenad genom Bettys Stockholm tillsammans med författaren Katarina Widholm för att prata om hur Betty kom till.

Katarina Widholm har valt mötesplats utan att tveka:

– Linnéstatyn i Humlegården.

Det är här Betty har sitt första möte med Martin, universitetslektorn som hon mött redan på tåget till Stockholm, och som ska komma att spela en avgörande roll i hennes liv.

Platsen återkommer i flera möten genom Bettys liv och historia – och långt senare även genom sonens intresse för naturlära, när han lillgammalt citerar vetenskapsmannen Linné för sin mamma, och förhör sig om hon känner till den store mannens ord; Omnia mirari etiam tritissima – Förundras över allt, även det mest vardagliga.

Böckerna om Betty berättar historien om en ung flicka från enkla förhållanden som reser till storstaden för att arbeta när hon fortfarande bara är tonåring, de svårigheter och motgångar hon råkar ut för – och landar (utan att spoila för den som fortfarande har läsupplevelsen framför sig) i den vuxna kvinnans liv i mitten av 1950-talet.

Hittade foton i sin fars gömmor

Vi får följa Betty från det barndomshemmet i Hudiksvall i Hälsingland till Jungfrugatan på Östermalm där hon sköter hushållet åt doktor Molander och hans fru doktorinnan – och vidare till den egna lilla bokhandeln på Rådmansgatan.

Det är en historia som löper genom förkrigstid, krig och ransonering och in i en efterkrigstid fylld av hopp och framtidstro.

Idén att skriva Bettys historia föddes redan 2017, när Katarina och hennes syskon städade efter sin far som gått bort. I hans gömmor hittade de bilder och urklipp som de kände igen, men också sådant som var från pappans ungdom.

Hos Katarina som hade skrivit böcker för barn och unga började en tanke om att skriva något som utspelade sig under föräldrarnas ungdomsår att ta form.

– Det var fascinerande att se hur mamma och pappa hade haft det när de var unga på 30-, 40- och 50-talet. Pappa pratade väldigt mycket om den här tiden när jag växte upp och jag har väldigt starka minnen av att han gick och sjöng på schlagers från den tiden, berättar Katarina.

Såg Betty under en promenad

Vi har promenerat den korta sträckan från Humlegården till Jungfrugatan där Bettys doktorsparet Molander bodde bakom tunga sammetsgardiner, bara ett stenkast från den vackra kupolen på Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalms torg och Katarina berättar om hur Betty uppenbarade sig – inte här på Jungfrugatan, utan hemma i Hälsingland.

– Det var faktiskt så att jag såg henne plötsligt en dag, när jag var ute och gick med hundarna i skogen. Jag såg hur hon satt på tåget och liksom vände sig mot mig. Hon hade flätor, och mössa på sig, och i det ögonblicket fattade jag beslutet att jag skriva om henne.

Hon skrattar lite urskuldande, för det låter lite knasigt, tycker hon.

Men sedan dess har Katarina bokstavligen levt med sin karaktär. Hon har provlagat den mat som Betty lär sig att laga åt doktorsparet, lyssnat på den musik som Betty lyssnar på och läst dåtidens veckotidningar och kokböcker.

Maten i böckerna är ett kapitel för sig. Katarina har researchat rätterna som har försvunnit från svenska menyer – och när hon hade avslutat den sista boken om Bettys historia bestämde hon sig för att samla recepten till en egen kokbok, som självklart fick titeln Bettys bästa.

– Jag ville hedra Betty och alla hennes medsystrar som lagade vardagsmaten, de som aldrig skulle få vara med i Sveriges Mästerkock. Det är ju ändå 95 procent av all mat som lagas. Jag insåg att de hade mycket mer miljövänligt sätt att tänka, eftersom de inte började med att titta efter recept, utan i stället tittade efter vad som fanns hemma och lagade mat på det. Förr gjorde man det av ekonomiska skäl – i dag är det också en resursfråga.

– Och man behöver inte vräka på grädde och smör för att det ska smaka gott.

Matlagning är meditation

Katarina poängterar att hon inte är kock eller professionell matlagare, utan bara ”en matintresserad tant” som gärna läser recept för att hitta inspiration och lära sig hur smaker kan kombineras, men sedan inte alltid följer dem. Och hon gillar att titta på Mästerkocken.

– Usch, jag låter som en tjurig gammal tant, säger hon och skrattar. Men allt det här med att laga restaurangmat som ska ”platas” (läggas upp på tallrik på restaurangspråk, reds anm.) och vara så visuellt vacker… Det är klart att man vill att maten ska se aptitlig ut, men det går mode i allt, även i matlagning, och en dag kommer vi att skratta åt det.

– Matlagning är meditation för mig. Jag närmar mig maten på ett mer filosofiskt sätt, och vill hedra alla kvinnor – för det är mest kvinnor – som lagar vardagsmaten som de har lärt sig under uppväxten. Jag är uppvuxen med en mamma som var född på bondgård och lagade hälsingemat, typisk bondmat med mycket fläsk och mjölk. För mig är det en njutning att få grotta ner mig i att göra hemgjord kalvsylta.

Just kalvsyltan ligger Katarina varmt om hjärtat.

– Det är så otroligt stor skillnad mellan den man köper som kan innehålla obestämbara broskbitar, och den hemgjorda som smälter i munnen, säger Katarina. Barn brukar tycka jättemycket om den – om inte föräldrarna hunnit öppna munnen med sina fördomar först.

– Det är en fördom att maten inte smakade något förr, säger hon. Man hade inte chili och vitlök – men däremot senap, pepparrot och ättika, kryddor som vi inte är så vana att använda i dag.

Fick ta ansvar för köket vid 17 års ålder

Katarinas mamma Valborg dog när Katarina bara var 17 år och hon var som sladdbarn enda barnet kvar hemma. Tillsammans med sin pappa fick hon försöka ta vid i köket efter mamman och lärde sig att laga mat långt före sina jämnåriga.

– Jag lärde mig att om man kokat kött ena dagen så gjorde man soppa dagen därpå, eller frös in. Jag sparade på skinkspad och nu när jag lagar kyckling i lergryta tar jag tillvara på den fina buljongen och silar av den.

Därför är det inte bara Betty hon hedrar med sin kokbok, utan också mamma Valborg, vars recept på chokladkakor finns med.

– Mamma vann en tävling i en veckotidning i slutet av 50-talet med de kakorna och var så stolt över det. Jag älskar dem – och alla älskar dem. De ska gräddas långsamt på låg värme, men när jag glömde en plåt i ugnen en gång, så blev det en annan sorts kaka som också var god! De är mina favoriter.

En lång rad andra bortglömda svenska rätter får nytt liv i kokboken, som sillbullar med korintsås, trollmos och potatistårta.

– Sillbullar med korintsås låter äckligt för moderna öron, men det är en blandning av salt och sött, och inte alls så annorlunda från smaker som vi nu tar in från andra kulturer, säger hon. Som sötsur sår till friterad kyckling.

– Och festkrans – som Betty gör med stolthet – är kött i gelé gjord på buljong som smälter med den varma potatisen. Inte alls dumt!

Inspireras av recept och matlagning på tv

Hemma i köket i Hälsingland spelar Katarina gärna det hon kallar kylskåpssudoku – kollar vad som finns hemma och laga efter det. Hon älskar recept och matlagningsprogram på tv som inspirationskälla, inte något att följa slaviskt.

Katarina går grundligt till väga i arbetet med sina böcker; hon lagar maten och har skrivit bakgrundshistorier till alla sina karaktärer så att hon känner dem utan och innan, även hunden Siska! Hon har till och med provgått sträckan mellan Östermalmstorg och Strandvägen, i högklackade skor och blaskigt väder, för att kunna skriva hur lång tid det tar för Betty att gå mellan två adresser. Självklart satte hon sig in i hur samhället såg ut på Bettys tid och vad som hände i omvärlden och som påverkade ett hembiträde på Östermalm.

Katarina placerade historien om Betty i delar av Stockholm som hon själv känner från 1980-talet då hon bodde i stan och pluggade, men att Betty hamnade just på Jungfrugatan är en lek med ord. Jungfru – ett gammalt ord för just hembiträde, och hembiträdena bodde, precis som Betty, ofta i en jungfrukammare som låg i anslutning till våningens kök.

Ingemar Bergmans far viger Betty

Katarina är svävande när det gäller exakt vilket hus som Molanders och Betty bodde i – men desto mer exakt om vilken sida av gatan, den med jämna nummer och utsikten över Hedvig Eleonoras kyrka.

Kyrkan spelar en roll i historien när Betty gifter sig – och det gör även den ena av två verkliga personer som Katarina vävt in i historien; Erik Bergman, far till regissören Ingemar Bergman, som viger Betty och Carl-Axel i Hedvig Eleonora kyrka.

– Han råkade vara kyrkoherde där just när de gifter sig, säger Katarina. Det var inget jag visste i förväg, utan det dök upp när jag min vana trogen tog reda på vad prästerna hette. Så då fick han vara med.

Den andra verkliga personen i böckerna är Hanna Grönwall som både i böckerna och i verkligheten var ordförande för Stockholms hembiträdesförening.

– Jag hittade en fantastisk bild från 1936 på ett arkiv, som föreställde hembiträden när de försökte organiserade sig att få reglerade arbetstider och där var Hanna Grönvall, som då själv hade varit hembiträde i nästan 30 och blev en pionjär inom hembiträdesrörelsen.

Förebilder från den egna familjen

Alla andra karaktärer är påhittade – även om förebilder finns i Katarinas egen familj:

– Min farmor var född 1885 och grundade kvinnoklubben i Hassela, berättar Katarina.

– Hon fick rösta för första gången när hon var 36 år. Och min farfar, även om han var en snäll man, så var det ju han som bestämde om allt. Det var först när han dog 1972 som farmor fick bestämma om sin ekonomi och sitt liv helt och hållet. Det kan man inte fatta i dag.

Historien går förstås igen i väldigt många andra svenska familjer om vi bara gräver några generationer tillbaka. Böckerna om Betty är inget mindre än ett stycke kvinnohistoria, skildrat ur hembiträdets perspektiv.

Kanske är det just igenkänningen som gjort Betty så populär. Hittills har bokserien sålt en miljon och översatts till åtta språk.

Den unga Betty gör en klassresa när hon gifter sig och blir egen företagare med sin bokhandel – ändå är hon undfallen när hennes man bestämmer sig för att kliva in i hennes företag och tar ut en högre lön än någon annan.

– Då ska man ändå förstå att alla de här männen som är i Bettys närhet – med undantag för doktorn då – är ganska progressiva för sin tid, även folk uppfattar dem som väldigt buffliga.

Katarina har hört irritationen över Bettys undfallenhet från sina läsare förut.

– Jag bestämde mig väldigt tidigt för att jag skulle utgå från Betty, hennes vardagsliv och det hon ser runt omkring sig. Jag måste som författare ha koll både på världshistorien och veta hur det fungerade i Sverige på hennes tid. Och det fanns ett en könsmaktsordning då också, som den upprätthölls av både män och kvinnor då, så det var ju inte så att kvinnorna överlag upplevde sig som förtryckta.

– Jag förstår att man i dag kan ifrågasätta varför hon inte säger ifrån mot karln, men det fanns inte på kartan annat än att det var kvinnan som var ansvarig för hushållet och barnen på den här tiden. Jobbade kvinnan, så fick hon lösa det det där med hem och hushåll på något annat sätt, med hembiträde eller med någon kvinnlig släkting. Betty och hennes väninnor, eller de andra kvinnorna som levde under den här tiden, tyckte inte heller att det skulle vara på något annat sätt.

Den diskussion om jämställdhet och utvecklingen mot det samhälle vi har i dag kom senare.

– Det var först på 1950-talet som Lennart Hyland drog igång Frufridagen, där männen skulle ta över hemarbetet en enda dag om året, som en plojgrej. Och folk skrattade så de grät åt tanken på att män skulle laga mat och ta hand om barnen.

Hon drar en parallell till vår nutida diskussion om brudöverlämning vid altaret vid bröllop.

– Att man låter sin pappa föra en fram till altaret handlar ju ursprungligen om att man lämnar över kvinnan från en förmyndare till en annan. Den symboliken är ju otroligt svår att begripa för den som inte förstår hur det var och bara undrar varför folk lägger sig i hur jag vill gå fram till altaret. Men det är värt att påminna sig om att världen har sett annorlunda ut – och det är inte givet att utvecklingen stannar.

Att göra Betty till en uttalad feminist som sa ifrån på skarpen hade gjort att böckerna tappat den verklighetskänsla som Katarina velat skapa, menar hon.

– Jag vill ju helst att man som läsare ska känna att man är med Betty, inte bara att man läser om henne.

Ändå tror hon att både Betty och hennes väninna Viola är mer radikala än de flesta kvinnor var på den här tiden, eftersom de båda yrkesarbetar.

Just att se världen genom Bettys ögon har varit en förutsättning för att kunna skriva böckerna, säger hon medan vi tar en taxi – eller droska, som Betty skulle ha sagt – från Jungfrugatan till Observatorielunden.

Parken runt det gamla Observatoriet spelar en viktig roll i böckerna, för det är här, intill Kentauren som Betty står när hon tror sig se sin olyckliga kärlek Martin passera långt där nedanför på Sveavägen. Betty ropar, men Martin hör inte – och i samma stund går fostervattnet och hon föder kort därefter sin dotter.

Observatorielunden och området kring Odenplan är även det gator där Katarina känner sig hemmastadd, för hon studerade bland annat astronomi i Stockholm under 1980-talet, även om själva Observatoriet inte längre användes då annat än i undantagsfall, eftersom alla stadens ljus gjort himlen över Stockholm för ljus för att se stjärnorna.

– Jag tycker själv att är Kentauren är så vacker och står så speciellt placerad där i hörnet och liksom skjuter ut över Stadsbiblioteket och hela platsen.

Stadsbiblioteket i bakgrunden spelar också en roll i historien – och här gör Katarina som det 60-talsbarn hon är en blinkning till sin barndoms författare, Astrid Lindgren. Bokens Betty får nämligen uppleva samma förnedrande nesa som Astrid berättat om, när hon inte får lov att låna böcker därför att hon inte är myndig. Precis som Astrid Lindgren tvingas Betty att skriva hem efter målsmans underskrift.

– Där har jag lånat känslan av att det är som att kliva in i ett tempel av böcker, att man aldrig har sett något liknande de här runda valven, säger Katarina. Det är en så vacker byggnad! Som en kyrka fast med böcker. Historien om att Betty måste skriva hem till sin mor är en liten blinkning, eller hommage, till Astrid Lindgren.

Efter att den första boken om Betty var klar bröt pandemin ut och Katarina kunde inte längre resa till Stockholm för att provgå sträckor eller kolla detaljer på skådeplatser för historien.

– Då fick jag sitta hemma googla och återvända miljöer som jag hade en relativt god kunskap om. Då blev det områdena runt Odenplan, för där hade jag jobbat och så hade jag ju själv bott i Sundbyberg, så därför hamnar Betty där i sin eleganta villa på Bergaliden med utsikt över Lötsjön.

Trappan som förbinder den övre delen av Rådmansgatan där de lummiga parkerna ligger tätt med den nedre där Sveavägen brusar förbi har sedan ett par år fått ett namn; Gisèle Asplunds trappor, men på Bettys tid var de sannolikt bara trappor utan namn.

Därifrån är det inte många steg till det som under många år är Bettys hem, den lilla butiken på Rådmansgatan där hon driver bokhandel och bor i en lägenhet på ovanvåningen.

Katarina är lika bestämd som tidigare kring vilken sida och del av gatan som Bettys hem ligger på – jämnt nummer, mellan Sveavägen och korsningen till Luntmakargatan.

– Jag hade bara en känsla av det skulle ha kunnat ligga en bokhandel här, som Betty kunde ha haft. Det är klart att jag som författare hittar på väldigt mycket också.

– Jag vet ju att hon inte finns, men jag har en speciell relation till Betty, säger Katarina. Vi känner varandra utan och innan, och på något märkligt sätt gör det att jag liksom har Betty-glasögon på mig hela tiden när jag betraktar omvärlden, ifall jag ska försöka omvandla den till något som har med henne att göra.

Det var då Betty uppenbarade sig – inte här på Jungfrugatan, utan hemma i Hälsingland.

Katarina skrattar lite urskuldande, för det låter lite knasigt, tycker hon.

– Det var faktiskt så att jag såg henne plötsligt en dag, när jag var ute och gick med hundarna i skogen. Jag såg hur hon satt på tåget och liksom vände sig mot mig. Hon hade flätor, och mössa på sig, och i det ögonblicket fattade jag beslutet att jag skriva om henne.

Sedan dess har Katarina bokstavligen levt med sin karaktär Betty i sju års tid. Hon har lagat den mat som Betty lär sig att laga åt doktorsparet, lyssnat på den musik som hon lyssnar på och läst både dåtidens veckotidningar och kokböcker.

– Kokböckerna på den tiden var skrivna på ett helt annat sätt. De förutsatte att man kunde laga mat redan! Ett recept kunde börja med ”gör en vanlig vit sås”. Inte som nu då varje steg och ingrediens beskrivs.

Maten i böckerna är ett kapitel för sig. Det är rätter som i mångt och mycket försvunnit från svenska menyer – men Katarina tror att de kan komma tillbaka.

– Sillbullar med korintsås är en blandning av salt och sött, inte alls så annorlunda från smaker som vi nu tar in från andra kulturer, säger hon.

– Och festkrans – som Betty gör med stolthet – är kött i gelé gjord på buljong som smälter med den varma potatisen. Inte alls dumt!

Provgått sträckan på Östermalmstorg i klackar

Katarina går grundligt till väga i sitt författarskap. Hon har skrivit bakgrundshistorier på alla sina karaktärer så att hon känner dem utan och innan, även hunden Siska! Hon har till och med provgått sträckan mellan Östermalmstorg och Strandvägen i högklackade skor och blaskigt väder för att kunna säga hur lång tid det tar för Betty att gå mellan två adresser.

Dessutom har hon förstås satt sig in i hur samhället såg ut på den tiden och vad som hände i omvärlden och som påverkade ett hembiträde på Östermalm.

Katarina förlade historien till delar av Stockholm som hon själv kände till från 1980-talet då hon bodde i stan och pluggade, men att Betty hamnade just på Jungfrugatan är en lek med ord. Jungfru är ett gammalt ord för just hembiträde, och hembiträdena bodde, precis som Betty, ofta i en jungfrukammare som låg i anslutning till våningens kök.

Katarina är svävande när det gäller exakt vilket hus som Molanders och Betty bodde i – men desto mer exakt om vilken sida av gatan, den med jämna nummer, och utsikten över Hedvig Eleonora kyrka.

Ingmar Bergmans far är prästen i boken

Kyrkan spelar en roll i historien när Betty gifter sig – och det gör även den ena av två verkliga personer som Katarina vävt in i historien, Erik Bergman, far till regissören Ingemar Bergman.

– Han råkade vara kyrkoherde där just när Betty och Carl-Axel gifter sig i Hedvig Eleonora kyrka, säger Katarina. Det var inget jag visste i förväg, utan det dök upp när jag min vana trogen tog reda på vad prästerna hette. Så då fick han vara med.

Den enda andra verkliga personen i böckerna är Hanna Grönwall som både i böckerna och i verkligheten var ordförande för Stockholms hembiträdesförening.

– Jag hittade en fantastisk bild från 1936 på ett arkiv, som föreställde hembiträden när de försökte organiserade sig att få reglerade arbetstider och där var Hanna Grönvall, som då själv hade varit hembiträde i nästan 30 och som blev en pionjär inom hembiträdesrörelsen.

Kvinnohistoria skildrat ur hembiträdets perspektiv

Alla andra karaktärer i böckerna har hon hittat på, även Betty – även om förebilder finns även i Katarinas egen familj:

– Min farmor var född 1885 och grundade kvinnoklubben i Hassela, berättar Katarina.

– Hon fick rösta för första gången när hon var 36 år. Och min farfar, även om han var en snäll man, så var det ju han som bestämde om allt. Det var först när han dog 1975 som farmor fick bestämma om sin ekonomi och sitt liv helt och hållet. Då var hon 90 år. Det kan man inte fatta i dag.

Historien går förstås igen i väldigt många andra svenska familjer om vi bara gräver några generationer tillbaka. Böckerna om Betty är inget mindre än ett stycke kvinnohistoria, skildrat ur hembiträdets perspektiv. Och kanske är det just igenkänningen som gjort Betty så populär. Hittills har bokserien sålts i över 600 000 exemplar och översatts till sex språk.

Den unga Betty gör en klassresa när hon gifter sig och blir egen företagare med sin bokhandel – ändå är hon undfallen när hennes man bestämmer sig för att kliva in i hennes företag och tar ut en högre lön än någon annan.

– Då ska man ändå förstå att alla de här männen som är i Bettys närhet – med undantag för doktorn då – är ganska progressiva för sin tid, även om folk uppfattar dem som väldigt buffliga.

Katarina har hört irritationen över Bettys undfallenhet från sina läsare förut.

– Jag bestämde mig väldigt tidigt för att jag skulle utgå från Betty, hennes vardagsliv och det hon ser runt omkring sig. Jag måste som författare ha koll både på världshistorien och veta hur det fungerade i Sverige på hennes tid. Och det fanns en könsmaktsordning då också, som upprätthölls av både män och kvinnor, så det var ju inte så att kvinnorna överlag upplevde sig som förtryckta.

– Jag förstår att man i dag kan ifrågasätta varför hon inte säger ifrån mot karln, men det fanns inte på kartan annat än att det var kvinnan som var ansvarig för hushållet och barnen på den här tiden. Jobbade kvinnan, så fick hon lösa det det där med hem och hushåll på något annat sätt, med hembiträde eller med någon kvinnlig släkting. Betty och hennes väninnor, eller de andra kvinnorna som levde under den här tiden, tyckte inte heller att det skulle vara på något annat sätt.

Den diskussion om jämställdhet och utvecklingen mot det samhälle vi har i dag kom senare.

– Det var först på 1950-talet som Lennart Hyland drog igång Frufridagen, där männen skulle ta över hemarbetet en enda dag om året, som en plojgrej. Och folk skrattade så de grät åt tanken på att män skulle laga mat och ta hand om barnen.

Katarina ser världen genom Bettys ögon

Hon drar en parallell till vår nutida diskussion om brudöverlämning vid altaret vid bröllop.

– Att man låter sin pappa föra en fram till altaret handlar ju ursprungligen om att man lämnar över kvinnan från en förmyndare till en annan. Men den symboliken är ju otroligt svår att begripa för den som inte förstår hur det var och bara undrar varför folk lägger sig i hur jag vill gå fram till altaret. Men det är värt att påminna sig om att världen har sett annorlunda ut – och det är inte givet att utvecklingen stannar.

Att göra Betty till en uttalad feminist som sa ifrån på skarpen hade gjort att böckerna tappat den verklighetskänsla som Katarina velat skapa, menar hon.

– Jag vill ju helst att man som läsare ska känna att man är med Betty, inte bara att man läser om henne.

Ändå tror hon att både Betty och hennes väninna Viola är mer radikala än de flesta kvinnor var på den här tiden, eftersom de båda yrkesarbetar.

Just att se världen genom Bettys ögon har varit en förutsättning för att kunna skriva böckerna, säger hon medan vi tar en taxi – eller droska, som Betty skulle ha sagt – från Jungfrugatan till Observatorielunden.

Ropar till kärleken – sedan föder hon barn

Parken runt det gamla Observatoriet spelar en viktig roll i böckerna, för det är här, intill Kentauren som Betty står när hon tror sig se sin olyckliga kärlek Martin passera långt där nedanför på Sveavägen. Betty ropar, men Martin hör inte – och i samma stund går fostervattnet och hon föder kort därefter sin dotter.

Observatorielunden och området kring Odenplan är även det gator där Katarina känner sig hemmastadd, för hon studerade bland annat astronomi i Stockholm under 80-talet, även om själva Observatoriet inte längre användes då annat än i undantagsfall, eftersom alla stadens ljus gjort himlen över Stockholm för ljus för att se stjärnorna.

– Jag tycker själv att är Kentauren är så vacker och står så speciellt placerad där i hörnet och liksom skjuter ut över Stadsbiblioteket och hela platsen.

Stadsbiblioteket i bakgrunden spelar också en roll i historien – och här gör Katarina som det 60-talsbarn hon är en blinkning till sin barndoms författare, Astrid Lindgren. Bokens Betty får nämligen uppleva samma förnedrande nesa som Astrid berättat om, när hon inte får lov att låna böcker därför att hon inte är myndig. Precis som Astrid Lindgren tvingas Betty att skriva hem efter målsmans underskrift.

– Där har jag lånat känslan av att det är som att kliva in i ett tempel av böcker, att man aldrig har sett något liknande de här runda valven, säger Katarina. Det är en så vacker byggnad! Som en kyrka fast med böcker. Historien om att Betty måste skriva hem till sin mor är en liten blinkning, eller hommage, till Astrid Lindgren.

När pandemin slog till fick Katarina googla detaljerna

Efter att den första boken om Betty var klar bröt pandemin ut och Katarina kunde inte längre resa till Stockholm för att provgå sträckor eller kolla detaljer på skådeplatser för sin historia.

– Då fick jag sitta hemma googla och återvända miljöer som jag hade en relativt god kunskap om. Då blev det områdena runt Odenplan, för där hade jag jobbat och så hade jag ju själv bott i Sundbyberg, så därför hamnar Betty där i sin eleganta villa på Bergaliden med utsikt över Lötsjön.

Trappan som förbinder den övre delen av Rådmansgatan där de lummiga parkerna ligger tätt med den nedre där Sveavägen brusar förbi har sedan ett par år fått ett namn; Gisèle Asplunds trappor, men på Bettys tid var de sannolikt bara trappor utan namn.

Därifrån är det inte många steg till det som under många år är Bettys hem, den lilla butiken på Rådmansgatan där hon driver bokhandel och bor i en lägenhet på ovanvåningen.

Katarina är lika bestämd som tidigare kring vilken sida och del av gatan som Bettys hem ligger på – jämnt nummer, mellan Sveavägen och korsningen till Luntmakar­gatan.

– Jag hade bara en känsla av det skulle ha kunnat ligga en bokhandel här, som Betty kunde ha haft. Det är klart att jag som författare hittar på väldigt mycket också.

– Jag vet ju att hon inte finns, men jag har en speciell relation till Betty, säger Katarina. Vi känner varandra utan och innan, och på något märkligt sätt gör det att jag liksom har Betty-glasögon på mig hela tiden när jag betraktar omvärlden, ifall jag ska försöka omvandla den till något som har med henne att göra.