Mia Parnevik ville inte längre leva – krisen nära att knäcka äktenskapet med Jesper

Peg Parnevik så slog hon igenom

Det är en gråmulen vinterdag i Stockholm när vi möter Mia Parnevik i vinbaren på fashionabla hotell Villa Dagmar – propert klädd i elegant kostym och vit skjorta, håret utslaget i mjuka lockar. Hon hälsar varmt, som den självklarhet hon är.

– Vinet får vi tyvärr skippa, säger hon med ett skratt. Jag har en intervju till efter den här.

Det är bråda dagar för Mia, som tagit in på hotell för att få arbetsro. Tio år har gått sedan tv-programmet Parneviks, där vi fick följa Mia, maken Jesper och deras fyra barn hemma i Florida. Nu är hon aktuell med sin självbiografi Leka livet.

– Det är som att föda ett barn. Det är så stort, säger hon med ett leende.

Boken har hon skrivit till­sammans med sin nära vän, ­översättaren Annelie Engblom.

– Jag hade aldrig gjort det utan henne, säger Mia med eftertryck.

Hon har fått frågan otaliga gånger, men det var först när hon mötte förläggaren Simon på bokförlaget Mondial och gillade hans idéer och när ­Annelie lovade att hålla ­henne i handen, som hon ­vågade säga ja. De har känt varandra sedan de var 13, och tryggheten i den relationen gjorde att Mia vågade öppna upp.

– Vi har skrattat och gråtit så mycket under den här ­resan. Ibland fick jag panik och ville lägga ner, men Annelie sa bara: ”Kom igen nu, Mia, det här ska ut!”

Simmade rakt ut i havet

De skrev på slott och herrgårdar runtom i Sverige, timme efter timme. Om uppväxten i Örebro, livet i USA, mötet med Jesper, småbarnsåren och perioder i livet då allt känts för mycket – allt gick de igenom.

– Jag skulle kunna berätta om alla roliga fester och människor jag mött, men verkligheten är ju inte så enkel, säger Mia och tar en klunk av sin Cola zero.

2011 genomgick hon en hysterektomi, där både livmoder och äggstockar opererades bort. Hennes föräldrar hade båda haft cancer och Mia hade länge lidit av cystor och myom. Hon ville inte ta några ­risker.

– Jag har fyra barn och vill leva ett långt liv, säger hon.

Operationen ­kastade henne rakt in i klimakteriet.

– Jag har alltid varit trygg och stabil, men från en dag till en annan hamnade jag i helvetet. Det var svettningar och vredesutbrott om vartannat. Som att hela min kropp var i krig, säger hon allvarligt.

Mia beskriver hur hon skrek, tappade kontrollen och skrämde familjen.

– Jag tappade bort mig själv och visste inte längre vem jag var.

I boken beskriver Mia hur hon dunkade huvudet mot duschkaklet för att stoppa de jobbiga tankarna, men inget hjälpte. Hon mådde till slut så dåligt att hon beslöt sig för att avsluta sitt liv.

– Jag tyckte det var bättre för min familj om jag inte fanns.

En dag tog hon bilen till havet och började simma rätt ut. ”Om jag inte kan vara den jag vet att jag är och leva med den livslust som fyllt mina andetag fram tills nu – då vill jag inte leva”, skriver hon i boken.

De första simtagen beskriver Mia som en lättnad. Men ju längre ut hon kommer, ­desto mer tvivlar hon. Mia vill leva och inser hur vansinnigt hennes beslut är.

Insåg att hon behövde professionell hjälp

Där och då insåg Mia att hon behövde professionell hjälp för att ta sig upp ur mörkret.

Mias tidigare barnflicka, Elin Nordegren, som varit gift med golfstjärnan Tiger Woods och som ut­bildat sig till psykolog, ordnade så att en duktig terapeut flögs in från Chicago för att kunna möta Mia.

– Vi körde två veckors intensivt arbete, bara för att nå fram, berättar Mia.

Hemma stod Jesper som en stadig fyr i stormen.

– Det var som att vara gift med Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Han måste ha tänkt: ”Vem är hon? Det här är inte min fru, det är ett monster!”

Men han lämnade inte ­hennes sida.

– Det är det fina med ­Jesper. Han sa: ”Jag älskar dig. Jag kommer inte för­svinna. Jag står här.”

Samtidigt kämpade Jesper själv. En höftoperation ­gjorde att han inte kunde spela golf på tre år. Två starka personligheter föll samtidigt.

– Det var den starkaste ­påfrestning vi gått igenom. Inte så att vi skulle gå isär, men vi var nog båda trötta på oss själva, säger hon.

Trots det beskriver Mia ­Jesper som sin trygghet.

– Jesper är min kung. Han var fantastisk. I början trodde han att jag blivit schizofren, han förstod inte vad som hände. Men han gav aldrig upp. Han är min stora hjälte i livet.

För Mia blev kombinationen av hormoner, mediciner och samtal med terapeuten vändningen. Att skriva om den här tiden har också varit läkande.

Bokens titel Leka livet handlar om hur Mia möter livets alla upp- och nedgångar.

– Just när det är som svårast, då har vi lekt oss fram till att det inte är så farligt. Att vi löser det, säger hon och ler.

Mias farmor Astrid har alltid har varit hennes stora förebild när det kommer till lek. Mia beskriver henne som en cool kvinna som lekte sig igenom livet och som gjorde var­dagen rolig och självklar.

Social och älskar att uppträda

Mia föddes i Örebro i feb­ruari 1968. Hon växte upp i en ­lägenhet tillsammans med mamma Ulla och pappa Bengt-Åke, samt sin tre år äldre syster Petra. Mamma Ulla kom från Strömstad, så under hela barndomen åkte familjen ofta dit. Ulla var ett av tio syskon och somrarna fylldes av kusiner att spela fotboll, brännboll och kort med.

– Det var en riktig Alla vi barn i Bullerbyn-känsla, med massor av barn och massor av kärlek, säger Mia och ler varmt.

– Jag var en typisk pojkflicka. Ganska enkel egentligen. Jag älskade att fiska aborre med min mamma.

Mia var social, hade många kompisar och de älskade att uppträda. Och det gör de fortfarande när de ses – mer än 50 år senare.

– Det är obligatoriskt med uppträdanden när vi träffas. Och varje gång jag skaffar nya vänner vill jag att de ska få lära känna mina gamla vänner, för jag samlar på människor, säger Mia och skrattar. När jag lärde känna Carina Berg ordnade jag en tjejfest för mina och ­hennes vänner. Vi var 80 tjejer som festade och showade.

Ekonomin hemma var enkel. Mamma ­arbetade i skolbespisningen och ­pappa ­körde truck på ett lager.

– Det är alltid bra att förstå att allt inte är möjligt och att inte ta saker för givna. Det är nyttigt att inte få allt man pekar på, säger hon.

Däremot fanns det kärlek, pussar och ­kramar i överflöd – och det, menar Mia, är det allra viktigaste.

– Det har gjort mig väldigt trygg.

Föräldrarna och systern Petra bor fortfarande kvar i Örebro och Mia åker hem så ofta hon kan.

– Min syster är min bästa vän.

Som 18-åring längtade Mia ut i världen. Tillsammans med en svensk kompis åkte hon till Florida och fick jobb som barnflicka i en välbärgad familj i Boca Ratón.

– Den första familjen var hemsk. Vi hade ett pyttelitet rum som vi delade med ­barnen, och ingen bil. Vi skulle cykla överallt, i ett område där man inte cyklar. Det var fruktansvärt, så vi rymde mitt i natten.

De kom sedan till en annan familj, betydligt härligare. Mamman var fantastisk mot barnen, men bakom den fina fasaden dolde sig något mörkt. Mia kände snabbt att allt inte stod rätt till och snart blev hon ögonvittne till hur mannen i familjen slog sin fru. Mia reagerade instinktivt och gick emellan.

Vittnade i rättegång

Mannen var oerhört för­mögen, men Mia stod på sig.

– Jag sa att om du rör mig kommer jag att stämma dig. Han vågade inte göra något. Det var jättehemskt, han var ett narcissistiskt svin.

Det blev rättegång och Mia vittnade till fruns fördel. ­Efteråt flyttade hon hem till kvinnans bästa väninna, där allt var lugnt och tryggt.

Det var också i Florida som Mia och Jesper träffades, på baren Tequila Willys, där man kom in gratis på ons­dagar om man bar slips och där många svenskar brukade festa. Mias kompis blev ihop med Jespers vän, och Mia och Jesper hamnade lite vid sidan av, med gott om tid att lära känna varandra i lugn takt.

De var 18 och 21, luspanka, men byggde från start upp ett starkt team.

Paret gifte sig 1994, och i vigselringarna står det prydligt, i versaler, ”KUNGEN” och ”BITCHEN”. Det är deras kärleksfulla smeknamn på varandra. Humorn är något de alltid har delat.

Mia och Jesper fick fyra barn på kort tid. Tillsammans med barnflickor följde de med på Jespers golfturneringar runt om i världen. Familjen levde i resväskor och på hotell under barnens uppväxt. Det var dyrt att hålla ”Cirkus ­Parnevik” i gång, men det var värt allt för att Jesper skulle kunna vara en närvarande pappa.

– Jesper ville inte vara en frånvarande pappa utan sa: ”Vi gör det här äventyret ihop.”

Passion fortfarande – efter 40 år

Än i dag är de sällan ifrån varandra någon längre tid. De vill helt enkelt inte. Mia vet att det är få förunnat att få uppleva den stora kärleken, och ännu ovanligare att ­passionen fortfarande glöder efter nästan 40 år.

– Jag tror att det är för att vi alltid har roligt ihop och för att vi väljer varandra. Vi försöker aldrig göra om varandra utan får vara precis de vi är. Det är så lätt att försöka forma den andra till vad man själv önskar. Men vi har tillåtit varandra att växa, både tillsammans och bredvid varandra. Det finaste är att han älskar mig för Mia, inte för den jag borde vara. Han älskar mig med alla mina skavanker.

För några år sedan sålde de sitt lyxiga sjöställe på fashionabla Jupiter island – huset vi sett på tv – efter att alla fyra barnen flyttat hemifrån. I stället köpte de en mindre villa tio minuter därifrån. Ett tvåvåningshus från 1980, med tre sovrum, tre badrum och havet som närmaste granne.

– Det är mycket mysigare än det ­förra, säger Mia.

I dag är barnen vuxna och utspridda över världen. Peg, 30, är sångerska och ”bor i en resväska”, som Mia säger. Penny, 28, är influerare och bor i Sverige med man och tre barn och ett fjärde på väg. Philippa, 26, är fotograf, bosatt i New York och Phoenix, 25, är skådespelare och bor i Los ­Angeles.

– Men vi är ändå väldigt ­tajta.

Därmed har Mia och ­Jesper också fått tre barnbarn: ­Atticus, 6, Pebble, 4, och Achilles, 2. För Mia är barnbarnen inte ­livets efterrätt; de är förrätt, varmrätt och efterrätt.

– Det är underbart. Vi blir nog lite extra hyllade eftersom vi inte är hemma hela ­tiden. Så när vi väl kommer hem blir allt väldigt intensivt.

De leker mycket med barnbarnen. Inte bara vanliga ­lekar, utan små äventyr.

– Där är min man fantastisk. Atticus har börjat förskoleklass och Jesper får allt skolarbete att bli lek. Så var han även med våra barn, och när jag ser det igen blir jag nästan lite nykär!