Skådespelaren Görel Crona: Sexscener är inget problem
Görel Crona står på övervåningen i sin gamla vackra trävilla vid Brunnsviken utanför Stockholm och genom ett öppet fönster ropar hon att hon alldeles snart är redo för fotografering.
Väl nere i trädgården berättar hon att det är första gången på flera månader som hon sminkar sig och att det känns ovant. Och trots att Görel poserat framför kameran i flera decennier erkänner hon att känslan är något obekväm.
– Jamen, jag är ju äldre nu, förklarar Görel.
Bornebusch regisserade
Det känns som att hon går in i en roll och hon spelar den bra. Riktigt bra. Ny pose efter varje klick, en dröm att få jobba med för en fotograf. Josephine Bornebusch måste ha känt detsamma då hon som regissör och manusförfattare jobbade tätt intill Görel under två säsonger av sin kritikerrosade tv-serie ”Älska mig”.
I den gör Görel för övrigt en fantastisk rollprestation tillsammans med kollegan Johan Ulveson.
– Första gången jag läste manuset och om min karaktär Anita kände jag att det där är ju jag. Visst, det är mycket som skiljer sig men det där lätta, spontana och ostrukturerade kan jag verkligen känna igen mig i. Anita är i min egen ålder, sprallig, levnadsglad, öppen, rolig och generös. Hon träffar en man (Ulvesons karaktär) som är allt Anita inte är, förklarar Görel.
I mitt och Ulvesons fall kände vi direkt att vi synkade.
Hon berättar att det varit en fantastisk resa att spela in den här serien. Själv har hon inte sett något ur andra säsongen, men är viss om att den blir minst lika bra som den första. Ett synkat par Görel har ibland frågat sig varför hon, som jobbat inom branschen i 40 år, fortfarande ska göra provfilmningar? Men samtidigt inser hon dess vikt.
– Jag tänker att regissörer känner till en efter alla år. Men det är viktigt att se hur man synkar med andra karaktärer. I mitt och Ulvesons fall kände vi direkt att vi synkade och det tror jag syns. Det var första gången vi spelade ihop någonsin och det var verkligen en härlig resa, utbrister Görel.
Okej med sexscener
På frågan om det, trots all erfarenhet, inte kan känns en aning obekvämt med alla puss- och sexscener, menar hon att det aldrig varit ett problem för henne.
– Man vet att det är ett jobb och att hela produktionen är proffsig. Vi talar igenom varje scen och frågar varandra ”Är ok att jag tar min hand på dig där? Och är det ok om jag kysser dig på riktigt” och likande frågor.
– Numera, efter #Metoo, finns det ju ett nytt yrke som kallas ”intim koreograf” som kollar att alla sådana här scener går rätt till. Men det behövdes inte i mitt och Ulvesons fall, vi kände oss aldrig obekväma med varandra.
Efter fotograferingen går vi in i vardagsrummet, som med sina stora fönster ger en känsla av att vi sitter uppe bland trädkronorna, slår oss ner i en soffa och dricker juice. Väggarna är fulla av konst – både hon och maken Henrik von Koch är samlare, men Görels intresse för vackra ting väcktes redan i väldigt tidig ålder.
Se också: Intervju med Josephine Bornebusch
Gift med Henrik von Koch
Under den här våren har hon och Henrik, på grund av åldern, hållit sig mer eller mindre isolerade. Endast umgåtts med de närmaste och helst utomhus. Och Görel har vistats i sitt hem mer än någonsin.
– Jag älskar vårt hus och har faktiskt trivts med att vara hemma under pandemin. Men jag är inte en sådan person som fäster mig vid materiella ting. Jag kan känna mig hemma lite överallt och har inga krav på komfort eller lyx, men ljuset är viktigt, påpekar Görel när vi konstaterar det fantastiska ljusinsläppet som flödar från alla håll.
– Henrik är den här hemma som skapar ombonade miljöer, bygger och fixar. Det är han extremt bra på, fortsätter Görel.
Det har nu gått 13 år sedan Henrik och Görel blev ett par.
– Det känns som det är ut-tjatat om hur vi träffades, hur han hjälpte mig med ett däckbyte. Slumpen, du vet….
Henrik är fantastisk att leva med.
Görel säger att det är den längsta relationen hon haft med någon och att det inte finns något som inte är bra med den mannen.
– Henrik är fantastisk att leva med. Vi är väldigt lika när det kommer till att vilja leva samma slags liv. Det finns inget som är svårt med honom, han är bara så vänlig och öppen. Jag vill vara tillsammmans med honom hela tiden. Så vi ska nog klara av 13 år till, säger Görel och skrattar.
– Klart det är vi livet ut, tillägger hon snabbt.
Uppvuxen på Kanarieöarna
Under pandemin, och kanske i kombination med åldern, har Görel upptäckt en ny sida hos sig själv.
– Vi har alltid haft huset fullt, under hela mitt liv har det kommit och gått folk. Jag älskar det, men uppskattar ensamtiden allt mer. Jag tycker om att vara själv och bara sitta och skriva, säger Görel som brukar ta någon paus varje dag, i sitt än så länge hemliga skrivprojekt, då hon går ner till havet och badar.
– Närheten till vattnet är kanske den största anledningen till att jag älskar att bo här. Jag mår så bra av att simma, ett dopp kickar igång mig. Jag badar varje dag så länge det går på året och hoppar aldrig över badet på nyårsafton.
Det där med att ständigt vara omgiven av folk har Görel upplevt så länge hon kan minnas. Hon är uppvuxen i Las Palmas på Kanarieöarna. Hennes föräldrar hade ofta fester uppe på sin stora takterass och att uppträda för familjens gäster kändes helt naturligt för Görel och hennes bror.
– Mamma och pappa var ett riktigt partypar. Jag kämpade för att få uppmärksamhet, men kände mig ofta i skuggan av min äldre begåvade storebror. Jag såg upp till honom väldigt mycket, berättar Görel.
Ett stort hjärta
Till sin pappa hade Görel en väldigt komplicerad relation.
– Pappa älskade mig, men det var inget som han någonsin uttryckte. Allt med min pappa var komplicerat, men på något vis hyste och visade mamma så otroligt mycket kärlek för mig och hela sin omgivning, så det räckte. Hon var ett enda stort bultande hjärta, säger Görel vars båda föräldrar gick bort för några år sedan.
Som ung flicka beskriver sig Görel som äventyrlig, orädd och totalt vild. Hennes föräldrar jobbade mycket och gav sin dotter fria tyglar i väldigt tidig ålder.
– Jag kom och gick lite som jag ville. Men skolan skötte jag, jag var inte något ljushuvud men jag älskade att gå i skolan. Jag var supersocial och skrev en hel del sketcher och regisserade mina kompisar.
De fjorton åren som Görel bodde och växte upp på Gran Canaria har präglat henne. Hon känner sig hemma i det latinska temperamentet och i de sociala koderna, något hon däremot fick kämpa med när familjen flyttade hem till Sverige. Görel beskriver hur livet på Gran Canaria skedde utomhus, man hängde på gatan och gjorde olika utflykter tillsammans.
– I Sverige upplevde jag att hemmet var navet, en borg för det sociala livet. Där det var lite svårare att komma in. Men det fanns en plats där jag kände mig otroligt välkommen. I teaterns värld var det som en enda stor famn där alla välkomnade alla.
Gick på teaterskola
Görel visse redan som barn att hon skulle hålla på med något som handlade om att stå på scen. Ett tag trodde hon det var dansen hon skulle jobba med, under en annan period tänkte hon att det var sången som skulle ta henne till den stora scenen. Men så gick hon ABF:s teaterskola och som 17-åring gjorde hon sitt första personliga genombrott då hon spelade Ellionora, en skör och vacker rollkaraktär, på Strindbergs museum.
– Jag minns hur man efter de första repetitionerna sa till mig: ”Om du inte går till botten med den här rollen blir vi tvungna att skjuta på premiären och hitta en ersättare”.
– Jag kände mig såklart otroligt pressad, men situationen gjorde att jag på allvar ställde mig frågan om skådespeleriet verkligen var något som jag ville satsa på?
Det ville Görel, hon gjorde sitt yttersta för att sätta rollen och fick fantastiska recensioner. Följande tio år studerade hon och jobbade på olika teatrar, både i Sverige och utomlands.
Varuhuset var en populär tv-serie
Stora genomslaget för den breda publiken kom i samband med ”Varuhuset”, en serie hon än idag kan få frågor om från folk på stan – trots att det gått över trettio år sedan den visades på tv.
Hela sitt liv har Görel var aktiv, både på teaterscenen och i olika filmer och tv-serier. Vissa perioder har varit mer intensiva än andra. I samband med att hon fyllde 60 kände hon att hon kom in i en ny fas av livet.
– Jag bär på allt mer grundläggande frågor av existensiell art. Jag brottas med frågor som vad det innebär att vara människa, kreatör, kvinna, 60- åring…
– Min son har just flyttat hemifrån och ingen av mina föräldrar lever som sagt längre.
Sonen Gabriel flyttade ut
Sonens flytt kom inte precis som en chock. Görel var redan ganska van att bo utan honom i huset då han pluggade i Dalarna redan som 15-åring, men kanske blev den här flytten mer definitiv.
– När Gabriel växte upp var jag väldigt närvarande fysiskt. Att vara hemma så mycket som möjligt var ett aktivt val. Jag fick barn så sent som vid 39 års ålder och ville njuta av hans första år, säger hon och fortsätter:
– Men Gabriel är väldigt självständig och jag har inga problem med att släppa kontrollen, men oron för sitt barn den släpper man ju aldrig. Vilka faror kan han stöta på? Gav jag honom rätt verktyg? Var jag för sträng ibland? För släpphänt? Min enda önskan är ju att han ska vara lycklig och hitta sin väg i livet. Sedan, av egoistiska skäl, skulle jag vilja vara med min son precis hela tiden. Men det vill nog inte han, säger Görel och skrattar högt.
Görels egen mamma var dement i tio år innan hon gick bort. Hennes pappa hade svårt att acceptera sin frus demens och senare hennes bortgång. Han ville inte ta hjälp av hemtjänsten och sa upp all kontakt med omgivningen.
– Han ville säga upp relationen till mig också, men jag fanns vid hans sida in i det sista ändå. Jag stod fast kvar, säger Görel som förklarar sin pappas inställning med att han var resultatet av sin uppväxt.
Jag trivs med min ålder.
– Både min mamma och pappa växte upp utan närvarande fäder och båda rymde hemifrån väldigt tidigt. Jag tror att de, två trasiga själar, fann varandra i detta och skapade sin egen värld.
– Min pappa kunde inte acceptera att han blev äldre. Det är inget jag kan identifiera mig med. Jag trivs med min ålder och har aldrig tidigare känt mig så mycket här och nu som den senaste tiden.
Foto: Frida Funemyr & TT