Succéförfattaren Fíona Scarlett inspirerades av sin pappa: Han var stolt på sin dödsbädd

5 saker du kanske inte visste om Camilla Läckberg

Fíona Scarlett är bubblande lättpratad på ett sätt som står i stark kontrast till hennes böcker. Hennes debutroman Boys don’t cry fick tillägget ”but you may”, Pojkar gråter inte – men det kommer nog du att göra. Hennes andra bok, Under samma blå himmel, som är den första som översatts till svenska marknadsförs med ett litet paket pappersnäsdukar.

Fíona gillar egentligen inte att tala om för läsaren vad hon kommer att känna, men har förlikat sig med marknadsföringstricken.

Ändå är ingen av Fíonas böcker gråtmilda historier – tvärtom handlar de om livet, vardagen som passerar och öden som drabbar, drömmar som dröms, men inte alltid levs. De små valen som får stora konsekvenser, kanske för hela livet.

Fíona själv drömde aldrig om att bli författare, hon utbildade sig i klassisk musik innan hon blev lågstadielärare. Hon gifte sig vid 25 med Dermot som hon träffat redan som 18-åring och när hon var 29 hade hon två barn och ett jobb som hon älskade. Livet var komplett.

Eller inte.

Hon säger att hon inte minns när hon bestämde sig för att hon ville skriva – men hon minns när hon berättade det för sin man.

– Vi var bortresta en helg från barnen för att gå på bröllop, det var de enda gångerna vi var för oss själva när barnen var små. Jag var nervös och visste verkligen inte hur han skulle reagera. Att ge upp mitt fasta jobb för att skriva skulle påverka oss alla ekonomiskt, men han sa bara: ”Gör det! Börja nu! Om du inte provar så kommer du aldrig att veta.”

– Jag var inte bäst i min klass i engelska. Jag kan inte minnas mitt slutprov och inget av det kreativa skrivandet från mina prov, men jag minns poesin, pjäserna och romanerna.

Hon har alltid läst massor. Att gå till biblioteket, fylla i bibliotekskortet och gå hem och läsa var en stor och viktig del av hennes uppväxt. Tillsammans med musiken, eftersom båda hennes föräldrar är musiker – hennes mamma klassisk pianist och pappan trumpetare.

Dermot, Fíonas man, är också musiker och Fíona har studerat musik på universitet. Musiken har en stor roll i hennes böcker, men vi kommer till det.

När hon väl bestämt sig vill hon ta skrivandet på samma stora allvar som musik- och lärarutbildningen och sökte till en mastersutbildning i kreativt skrivande på distans, samtidigt som hon fortsatte att jobba och fortfarande hade två rätt små barn hemma.

Idén till sin första bok fick hon från Twitter. En barnläkare som jobbade med palliativ vård för barn i livets slutskede, hade skrivit ett inlägg om vad hans unga patienter sagt att de skulle sakna mest när de dog.

– Jag öppnade min laptop och skrev det första kapitlet till boken direkt, berättar Fíona.

Gräver där hon står

Boys don’t cry utspelar sig i ett arbetarklassområde i Dublin präglat av gängkriminalitet och berättar historien om två bröder, Joe och Finn. Fem år och en hel värld av förutsättningar skiljer bröderna, men familjebanden är starka.

Finn är yngst och älskar det enkla i livet, polarna, fotbollen, stranden. Storebror Joe är en begåvad konstnär som drömmer om ett annat liv, långt ifrån den värld de vuxit upp i, där pojkarnas far är hantlangare åt gängen.

Fíona har åtminstone delvis grävt där hon står. Miljöerna i båda sina böcker har hon hämtat från sin egen uppväxt.

– Samhället som jag växte upp, Dublin 15, hade ett växande drogproblem, där ett kriminellt gäng, Westies, som kontrollerade heroinhandeln var baserat.

– Droger var så normaliserat att man visste vilka heroinmissbrukarna var längst bak i bussen, det fanns ett drogrehabiliteringscenter bredvid skolan där jag gick. Vissa av scenerna är hämtade direkt från min barndom – maten, pubscenerna, klottret.

Men Boys don’t cry är också väldigt inspirerad av hennes far, som växte upp mitt i centrala Dublin.

– Det finns så mycket av min egen pappa i Joe, säger hon. Han är invävd i historien och det var först efter att han dött som jag insåg hur mycket av honom som finns i min historia.

– När min far växte upp i den här tuffa miljön fanns en man som gav musiklektioner och min farfar, som alltid älskat musik, såg till att min far och hans bröder fick lära sig spela instrument. Så min pappa lärde sig spela trumpet – och det förändrade hela hans liv.

– Han fick stipendier och kunde utbilda sig, och när han var en bit över 30 och hade fyra barn kom han in på universitet och utbildade sig till musiklärare och jobbade sedan med barn i utsatta områden.

Stolt på dödsbädden

Fíonas far blev hastigt sjuk 2020 och dog innan boken hann ges ut, bara 66 år gammal. Men han hann läsa den.

– Han visste att den hade sålts till ett förlag, men den var inte publicerad ännu. Han var i koma när han kom till sjukhuset, men vaknade upp – vilket alla sa var ett mirakel. Men jag tror att han ville säga farväl på sina egna villkor.

– Under veckorna han låg på sjukhus, fram till sin död, sa han till varenda sjuksköterska, läkare, patient och besökare att köpa boken: ”det är min dotter som har skrivit, du måste köpa boken”.

Om det beror på pappans marknadsföring får vi låta vara osagt, men Fíonas första bok blev snabbt en uppmärksammad bästsäljare som har hyllats av eniga recensenter.

– Även om all spänning och glädje kring den här romanen är otroligt bitterljuv, och gör min pappas frånvaro ännu mer synlig, kan jag inte tänka mig en bättre hyllning till honom och hans liv, säger Fíona.

Skyr inte svåra ämnen

I Under samma blå himmel skapar en scen med skjutdörrar på en flygplats en stark metafor för valen vi gör i livet. Dörrarna öppnas och stängs medan ett avgörande beslut tar form för Shauna och Dean som vuxit upp i samma kvarter.

Romanen utspelar sig huvudsakligen på en frisörsalong där kunder kommer medan frissans dotter Shauna växer upp. Valet av miljö – hårsalongen – var inte svårt:

– Som barn var jag helt fixerad vid vår lokala hårsalong, som låg mitt i smeten och alltid var full av folk och skratt och skvaller. En plats där man inte kan dölja något för sina grannar. Jag var helt betagen i miljön och sedan kom karaktärerna och storyn till mig.

Miljön kan låta ytlig – det är den inte. Fíona skyr inte svåra ämnen som alkoholism, medberoende och demens.

– Jag älskar att försöka fånga vad det innebär att vara människa, säger hon. Hela livscirkeln fascinerar mig – liv, död, uppväxt, ålder, åldrande. Hela den vidsträckta mänskligheten.

– Jag fascineras av det mörka och svåra och av alla val vi gör i livet, säger hon.

Det har blivit ett signum för Fíona att se historien ur fler perspektiv än ett.

– Det var Dean som kom till mig först, men det är framför allt Shaunas historia jag har skrivit.

– Historien blir ju helt annorlunda beroende på vem som berättar den, säger hon. Tänk om vi skulle läsa Rödluvan ur mormors perspektiv – det skulle bli en helt annan historia än den vi är vana vid. För mig är det så att en berättelse i sig själv, i mitt undermedvetna, nästan dikterar hur den vill bli berättad genom karaktären som kommer till mig, den som berättar historien.

Team Blur

Fíona har hämtat från sitt eget liv även här, som när karaktären Shauna åker på en konsert med Blur.

– Jag är ganska nostalgisk som person. Jag älskar att återvända till den där tiden, så det var extra mysigt att gå tillbaka i tanken till när jag själv växte upp, min grupp av vänner och allt vi gjorde. Mycket av det som händer i boken har hänt i verkligheten, som Blur-konserten. Jag var där! Och hela Blur- kontra Oasis-grejen.

Musik ja, vi skulle återvända till det. Fíona har ingen tvekan i Blur- och Oasis-frågan.

– Åh Blur! Hela resten av min skola var Oasis-fans. Och de hade sina gitarrer. Jag var bara “vadå? Nej!”

– Innan och efter att jag skriver något lyssnar jag på musik, säger hon. Jag spelar låtar som är bokens egna låtar om och om igen. För Boys don’t cry var det Joni Mitchells Both sides now.

– För Under samma blå himmel är Christine McVeighs Songbird karaktären Shaunas låt. Och för Dean finns det en inspelning av Jeff Buckley som sjunger Didos Lament. Den är bara så gripande.

Men medan hon skriver ska det vara tyst och så lite distraktioner som bara möjligt – annars låter hon sig distraheras.

Dikten är viktig

Just nu leker hon med ett par olika idéer som cirkulerar kring berömmelse och framtidsdrömmar som inte riktigt blir av och hur livet ter sig då.

– Min bästa tid som författare är när jag inte skriver, säger hon och skrattar högt. Det är när jag tänker på karaktärerna, lever med dem och utvecklar dem och storyn i mitt huvud.

En enda kort dikt sitter som enda distraktion över hennes skrivbord: Seamus Heanys Mid-term break.

– Han är för alltid och evigt min inspiration, säger Fíona Scarlett.

Dikten är kort, bara fyra strofer, och berättar den sanna historien om när den tolv år gamla Seamus kallas hem från internatskolan för att ta farväl av sin fyraårige lillebror som dött efter att ha blivit påkörd av en bil.

– På det utrymmet får vi hela hela historien: Seamus är i skolan när han får budskapet och åker hem till familjen, vilket är vad vi gör i Irland. Familjen samlas i den dödes hus för att hedra hans liv.

– Vi får alla dessa känslor, alla människor, alla karaktärer, vi ser hans mamma och pappa – och den där ultimata känslan av förlust och det där slaget magen i den sista raden. Så hans dikt är det enda jag låter distrahera mig över mitt skrivbord, avslutar Fíona Scarlett.