Novell: Hon försökte komma undan sitt resesällskap – lösningen kom som en skänk från ovan

Helena stod som förstenad och hörde Annas röst mala på i mobilen långt bort i fjärran, utan att hon förstod vad Anna sa längre … Helena visste bara att nu hade deras gemensamma semesterplaner gått åt skogen. Hon hade glatt svarat när hon såg att det var Anna som ringde och gissat att det var ännu en packningsdetalj som hon ville ha råd om … men inte detta!

Annas chef på nya jobbet hade kallat in henne och sagt att hon var tvungen att skjuta upp sin semester tre veckor. Eftersom hon var nyanställd vågade hon inte stå på sig om ändringen. Så tyvärr – Anna kunde inte följa med på bussresan till Österlen.

– Jag är tvungen att ställa in. Förlåt snälla Helena, jag är så himla ledsen, men jag måste ställa upp på det nya jobbet nu när det kört ihop sig där. Flera har fått ändra sina semestrar, inte bara jag. Österlen finns ju kvar, vi kan väl åka nästa år?

Visst kunde de det, men Helena hade ju vunnit den här resan för två och hade verkligen sett fram emot att åka. Att få resa ifrån den monotona vardagen och ensamheten i lägenheten.

Inget var särskilt roligt längre sedan hon och Lasse hade separerat. Det hade varit så trevligt att läsa om alla platser på Österlen som hon och Anna skulle besöka. De hade inte semestrat så mycket i Sverige någon av dem, och på Österlen hade de aldrig varit.

Helena och Lasse hade nästan alltid semestrat på samma ställe i Spanien under deras gemensamma liv, men nu ville hon göra något annat. Börja på ett nytt kapitel.

”Nähä … men då åker jag väl själv då. Jag tänker in te stanna hemma och sitta här och glo på väggarna”, tänkte hon. Så. Nu var det bestämt.

Helena började stryka kläder och packa för att vara klar i god tid innan bussresan skulle gå av stapeln tre dagar senare.

På måndagmorgonen stod hon vid resecentrum och väntade med sin rullväska, packad med kläder för att klara både ombytligt väder och olika aktiviteter som den fem dagar långa turen runt i Österlen skulle kräva.

Hon kände sig lite pirrig, hon hade aldrig rest ensam förut. Men vad kunde gå fel? Hon var ju med i en resegrupp tillsammans med andra och en guide som tog hand om dem. Hon såg några par på perrongen med sina väskor. De skulle nog med på samma bussresa. Tänk om det bara var par på resan … var skulle hon sätta sig då?

Så bromsade bussen in med ett pysande ljud och hon såg att det var många som redan stigit på. Bussarrangören kom från en större grannstad och deras stad var sista stoppet innan de skull bege sig mot Skåne. Helena lämnade över resväskan till busschauffören och tog sitt handbagage, där hon hade packat ner en bra bok som hon kunde läsa på den flera timmar långa nedresan. Hon tittade runt i bussen efter ett tomt säte, men det såg fullt ut överallt.

– Kom och sitt här, hördes en glad och sprudlande röst. Jag sitter ensam, så här finns det plats!

Helena tittade längre bak i bussen och såg en kvinna med rött, yvigt hår som vinkade åt henne. Hon gick tacksamt dit och sjönk ner på sätet.

– Vendela heter jag, presenterade sig kvinnan med hög röst och sträckte fram en hand med många klirrande armband runt handleden och ringar på alla fingrar.

När hon rörde sig kom en pust av tung, kväljande parfym som nästan fick Helena att rygga tillbaka.

– Helena heter jag.

– En sådan tur jag har hela tiden, sa Vendela. Först fick jag den här restplatsen på bussresan för bara några dagar sen, och så får jag ett sådant trevligt resesällskap att rå om. Du och jag kommer få det fantastiskt tillsammans, det känner jag på mig.

– Mmm, sa Helena lite svagt.

Hon blev lite orolig och förstod att någon läsning av bok skulle det nog inte bli tal om på ett tag. Vendela var redan igång och berättade om hur bokningen gått till och att hon så gärna ville träffa nya människor som hon riktigt kunde få rå om. Helena sände bittra tankar till Annas chef, då hon förstod att det var Annas avbokning som gett Vendela den tur hon så glatt lovprisade.

Efter flera timmars resa med stopp för fika och lunch var de framme vid den första sevärdheten i Skåne – Ales stenar. Helena tumlade av bussen lätt illamående av parfymdoft och fullkomligt uttröttad i öronen. Vendela kom efter och pratade på utan att märka att Helena hade blivit mer och mer fåordig, till att inte svara alls.

Vendela berättade glatt om allt hon såg och halvhögt om vad hon tyckte om de andra. Helena försökte dra sig undan för att vandra själv på stigen upp till Ales stenar.

Hon hade läst om skeppssättningen och ville så gärna se och fundera över vad människorna kunde ha tänkt på den tiden, varför de hade rest stenarna och hur det hade gått till. De låg så vackert högt över havet med en fantastik utsikt. Helena tog upp mobilen och började fota.

Så kände hon en arm som krokade i hennes och en hög gäll röst som pladdrade på utan att känna in Helenas känsloläge. Nej, hon orkade inte med detta. Hon ville gå ensam i sin takt, men Vendela tog inte ett nej, hon kände inte av några gränser utan klampade in rakt framför mobilen, mitt i fokus för foto och gestikulerade vitt och brett.

Helena försökte vänligt men bestämt säga att hon ville gå själv och fota lite, men Vendela protesterade och sa att ”inte ska du behöva vara ensam, jag följer med, det är så trevligt att vi har hittat varandra på den här turen”.

Helena kände det som att hon mer flydde än gick ner från skeppssättningen mot Kåseberga, där de skulle äta innan det var dags att bege sig till hotellet i Simrishamn. Nästan som i panik snubblade hon nerför trapporna. Det var ganska brant och när hon närmade sig restaurangerna vid Kåseberga fastnade hon med foten i en trappa och ramlade ner.

När hon tittade upp såg hon in i ett par blå ögon och kände samtidigt hur det smärtade i fotleden. Aj, så ont det gjorde!

– Hur gick det? Det där såg inte bra ut, sa mannen. Sätt dig upp så ska jag titta på foten. Jag är läkare, så jag vet lite vad jag gör, sa han och log mot Helena.

Hon mötte hans blick och såg en liten humoristisk blinkning.

– Jag heter Martin förresten. Kristin, ropade han. Kan du hämta min väska?

En kvinna med långt mörkt hår kom springande med en väska, som visade sig innehålla bland annat stödbandage som läkaren snabbt och vant virade runt hennes vrist.

– Oj, vad du var välutrustad, utbrast Helena, men hörde sedan hur det lät. Jag menar … försökte hon igen och kände hur hon blev alldeles röd om kinderna. Vad du var väl packad …

Nej, det blev dumt hur hon än försökte!

Martin skrattade högt och mötte hennes blick med glada ögon.

– Ja, jag är alltid förberedd på det mesta och vill ju gärna hjälpa en dam i nöd. Nu ska vi se om du kan stödja på foten. Den är inte bruten, men en rejäl stukning har du nog fått, sa Martin och räckte henne handen.

Hon tog tag i den och kände värmen från hans hand. Det fladdrade till i hennes mage när hon reste sig upp med hjälp av hans starka armar.

– Tack för den snabba hjälpen. Helena heter jag, sa hon och kved till när hon försökte stödja på foten. Men jag kommer nog inte kunna gå tillbaka till bussen uppe vid Ale stenar, sa hon bekymrat.

Just då kom Vendela flåsande nerför backen vid Kåseberga.

– Ånej, nu kommer hon, rädda mig! undslapp det Helena. Jag känner inte henne egentligen, men hon har utsett mig till sin bästa vän på bussresan som jag är med på.

– Var tog du vägen? pustade Vendela när hon närmade sig trion. Vi får ju inte gå från varandra. Vi ska äta tillsammans nu. Men, vad har hänt här?

Hon tittade misstänksamt på Helena och sedan på mannen och den mörkhåriga kvinnan.

– Jo, tänk att vi skulle träffa på gamla bekanta här! Jag heter Kristin, sa kvinnan och räckte fram handen till Vendela. Helena och jag är gamla klasskamrater förstår du och vi har inte setts på evigheter.

Helena tittade med stora ögon på Kristin, men förstod plötsligt att hon hade gett henne en öppning att bli räddad ifrån Vendelas självpåtagna systerskap.

– Ja, Kristin och jag gick gymnasiet tillsammans, men sedan flyttade hon till Skåne till sin pojkvän Martin här, han är läkare fortsatte Helena den uppkomna charaden. Det är han som hjälpte mig linda foten när jag ramlade.

Hon såg att nu var det Kristin som gjorde stora ögon och att en munter blick utbyttes mellan Martin och Kristin, men ingen av dem tog upp tråden.

De bestämde sig för att äta tillsammans alla fyra och Helena behövde inte låtsas att hon behövde hjälp att stödja sig på foten som ömmade rejält. Vendela underhöll hela sällskapet med historier om sig och sitt, men de var alla glada för att hon inte frågade mer om den ”gemensamma gymnasietiden” som inte fanns.

– Martin, du måste skjutsa Helena till hotellet sa Kristin. Hon kan omöjligt gå uppför trapporna och den långa backen till bussen. Vendela, du får meddela busschauffören att Helena möter upp vid ert hotell i Simrishamn.

Vendela såg snopen ut, men gjorde som de sa.

– Men så mycket besvär ni får med mig nu då, sa Helena när hon såg Vendela försvinna uppe i backen.

– Nej inte alls, en läkare måste ta hand om sin patient, sa Martin och log busigt mot Helena. Det är förresten inte alls långt till Simrishamn, inga avstånd är långa här i Skåne. Vi ska den vägen förbi till vårt hotell i Kivik.

– Ja, du kanske vill hänga med oss i stället, så kan vi prata ”gamla gymnasieminnen” skrattade Kristin. Jag ska möta min man där också, han har varit på kurs i Kivik. Jag och min bror här passade på att bila ner till Skåne så att vi kan åka runt och se oss om i Österlen. Häng med oss på vår tur, det vore faktiskt jätteroligt.

Helena tittade snopet från Kristin till Martin fram och tillbaka och såg nu likheten mellan dem – samma mörka hår och ovanligt blå ögon. Martin var inte hennes man alltså, så fel hon hade tagit.

Men så kunde man väl inte göra heller … hoppa av den bokade bussresan och följa med Kristin och Martin? Men ju mer hon tänkte på det desto mer lockande kändes det. Hon hade ju faktiskt vunnit resan … lätt fånget lätt förgånget som uttrycket är!

– Menar ni allvar? sa Helena. Vi känner ju inte varandra.

– Det är ju det som är roligt med semester, att uppleva nya platser och lära känna nya människor, sa Martin och mötte hennes blick.

Hon kände hur det sög till i magen och tänkte att det skulle bli en helt annan typ av semester, än att vandra runt arm i arm med Vendela, pladdrande i hennes öron. Hon bestämde sig plötsligt att vara modig och våga kasta sig ut på äventyr.

Hon ringde upp bussreseguiden och förklarade saken och avbokade sin plats. Han upplyste henne om att hon tyvärr inte kunde räkna med att få några pengar tillbaka eftersom hon påbörjat resan, men det förstod hon. Helena bad honom att hälsa så mycket till Vendela och tacka henne för resesällskapet, men att hon skulle fortsätta resan med sina vänner.

På kvällen när de hade checkat in på Kiviks stadshotell tog de en drink före maten. Då kom Kristins man Hannes och anslöt sig till dem. Om han var förvånad att de nu var fyra i sällskapet, så visade han ingenting, och han var lika lätt att umgås med som Martin och hans syster.

De satte sig till bords och beställde middag och Hannes berättade entusiastiskt om kursen han varit på. Samtalet flöt på som om de hade känt varandra länge. Efter maten tackade Kristin och Hannes för sig och gick till sitt hotellrum. De hade inte setts på en vecka och hade mycket att ta igen, skämtade de innan de önskade god natt.

Martin och Helena gick ut i den vackra trädgården som omgav hotellet för att dricka en kopp kaffe på maten. Helena kände att hon redan kunde stödja bättre på foten. De slog sig ner på en bänk omgiven av vackra, doftande rosor.

– Vad bra att det gick att få ett rum till mig också, och att det var ledigt för hela veckan, sa Helena. Det känns inte jobbigt nu då, att ni har fått en extrapassagerare med på resan?

– Nej då, det blev mycket bättre än väntat, sa Martin och log. Annars skulle jag nog ha känt mig som tredje hjulet tillsammans med syrran och Hannes. Hon har bestämt sig för att förbarma sig över mig efter min skilsmässa, rädd för att jag skulle sitta hemma och deppa ensam i sommar. Så hon mer eller mindre tvingade mig att följa med på en semestertur.

– Så kom jag och ramlade in i historien kan man säga, sa Helena.

– Ja, jag förstår att du föll för mig direkt, sa Martin med ett snett leende.

Det var så vackert där de satt i den lummiga trädgården, smyckad med statyer och vatten som porlade. Luften var ljummen i sommarkvällen. Doften av rosor och lavendel var underbar och när hon mötte Martins blick och log så kände hon att den här semestern nog var början på en fantastisk resa.