Eva gick hemifrån och upptäckte att hon glömt sätta på sig vigselringen. Var det ett tecken? Hade hon tröttnat på Lasse? Hon satte sig på bussen och märkte snart att hon var iakttagen av en man – även han utan vigselring …
Det kändes ovant med det nakna ringfingret. Eva kom på sig själv att hela tiden känna med tummen på insidan av ringfingret. Guldringen hade suttit där så länge, 44 år, det här var nog första gången som hon var utan den mer än ett par minuter.
Hon och Lasse hade träffats när de varit unga, blivit kära, gift sig efter ett par år och sedan hade det, som det ju brukar, rullat på. Två små barn, deltidsjobb för henne, heltid för Lasse, hämtning och lämning, treårstrots, sexårskris, hockey, ridning, fotboll, handboll och scouter.
Lasse och hon hade gnetat på. Såklart hade det inte varit så passionerat jämt, hur skulle det kunna vara det när livets göromål alltid kom emellan? Men de hade alltid varit ett bra team, han var en bra man.
Tummen rörde ringfingret igen. Det var redan hett ute, trots att klockan inte ens var tio, varma vindar smekte henne där hon stod på busshållplatsen. Hon hoppades innerligt att luftkonditioneringen på bussen skulle fungera, ville inte svettas bort sin omsorgsfullt lagda make-up.
Bussen var lite sen men det gjorde ingenting, hon var ute i god tid. Kanske hade hon glömt ringen medvetet? Hon hade tagit av sig den och lagt bredvid sig på diskbänken när hon skalat potatis till kvällens pannbiff. Lät hon bli att ta på den? Var det ett tecken? Var hon trött på Lasse? Självklart var hon inte himlastormande förälskad, men vem är det efter 44 år? Förresten så sågs de inte så mycket längre.
När Eva gick i pension blev hon trött, hon fastnade hemma med korsord, katten Claes-Göran, krukväxterna på balkongen och radion. Lasse, som redan varit trött i flera år, fick i stället en nytändning när han slutade jobba. Han följde med deras son till gymmet, började spela golf med några pensionerade kollegor, hade till och med provat på yoga. De hade knappt sett varandra de senaste dagarna efter att Lasse gått ihop med två vänner och köpt en gammal segelbåt med renoveringsbehov. Han hade gett sig iväg för att jobba på båten innan Eva gick upp på morgonen och flera dagar hade hon redan hunnit gå och lägga sig när han kom hem.
Plötsligt insåg hon att hon var iakttagen
Hon ansträngde sig för att inte peta på ringfingret och tittade i stället ut genom bussfönstret. Hon såg spegelbilden av sig själv i rutan. Skrattrynkorna runt ögonen, ett tecken på att hon i alla fall inte var sur och bitter. Skinnet under hakan hängde lite, men vad kan man väl begära av naturlagarna efter 66 år? Hon kände sig faktiskt fin i dag, hade en ny, ljusblå blus som väl kompletterade hennes ljusa hy.
Dottern hade propsat på att hon skulle köpa den. Till en början hade Eva tvekat, den var både dyr och lite för tjusig, men till slut hade hon fallit till föga. Och tur var väl det, för hon tyckte verkligen om den. Håret hade hon också lyckats med dagen till ära, det var fortfarande tjockt och långt, även om det numera var isgrått i stället för blont.
Det var härligt att känna sig lite nöjd med utseendet, senaste veckan hade hon hasat runt i trosor och en sarong i värmen i lägenheten. Ingen såg henne ändå, så vem skulle hon göra sig fin för? Katten brydde sig inte.
Plötsligt insåg hon att hon var iakttagen. I fönstrets reflektion såg hon en lång och reslig man. Stilig. Grått hår kammat lite bakåt med en våg i pannan. När hon förstod att han tittade på henne snodde hon runt och mötte hans blick, kände sig fånig som suttit och beundrat sin spegelbild som en annan tonårsflicka. Mannen log och det fick Eva att rodna och slå ned blicken. Men så tittade hon upp igen, fortfarande med blossande kinder. Han var så oerhört stilig.
Bussen var långt ifrån full, men han stod upp i alla fall, i utrymmet där barnvagnar skulle stå. Var det därför han stod där, för att kunna titta på henne? Tanken fick kinderna att bli varma på nytt.
Är det något särskilt som du flyr ifrån?
När hon till slut vågade möta hans blick log han igen. Hon log tillbaka, vred lite på huvudet så att hon kom i profil och strök sakta tillbaka håret bakom örat med vänsterhanden, noggrann med att låta det nakna ringfingret blottas. Han såg lite häpen ut och så vände han sig bryskt om, knölade med händerna framför kroppen, samtidigt som han försökte hålla i sig i den krängande bussen. När han vände sig tillbaka stoppade han ned något i byxfickan. Sedan tog han ett par steg fram till sätet där Eva satt.
– Är det ledigt här? frågade han och hon nickade.
Hon sneglade på hans vänsterhand. Ingen vigselring, men en tunn vit rand på ringfingret skvallrade om att det vanligtvis satt en där.
Mannen log vänligt mot henne, han hade skrattrynkor runt sina bruna ögon.
– Är du på väg någonstans? frågade han. Eva tvekande en sekund, tänkte på väninnan som väntade, sedan skakade hon på huvudet.
– Nej. Jag ville bara komma hemifrån en stund. Det är så fint väder, som gjort för en promenad eller en lunch i solen.
– Jag förstår. Är det något särskilt som du flyr ifrån där hemma?
– Allt och inget, antar jag. Det blir lite trist i längden.
Han nickade och de satt tysta en stund.
– Får jag bjuda på en promenad då, i det vackra vädret? frågade han.
– Gärna, svarade hon lite för snabbt, men han sken upp och tryckte på stoppknappen.
– Här?
Hon såg ut genom fönstret, bussen körde precis in i den finare delen av staden, den delen hon sällan brukade befinna sig i.
– Javisst, här är väl lika bra som något?
När bussen stannade klev de av, blev stående mitt emot varandra där på trottoaren. Han erbjöd henne sin hand. Och hon tog den.
Handen var stor, varm och len. Han ledde henne längs trottoaren. De sa ingenting, hon sneglade på honom, han var så oerhört fin. Hon ville rätta till sina kläder, fixa till håret, men ville samtidigt inte släppa hans hand.
Jag har alltid drömt om att få bo en natt här
Så kom hon på den väntande väninnan. Eva ursäktade sig snabbt, släppte hans hand, drog upp sin telefon och skickade iväg ett dåligt författat sms om att hon blivit sjuk och åkt hem igen. Sedan slog hon av telefonen, ville inte riskera att väninnan skulle ringa upp.
– Skulle du träffa någon? frågade han och hon skakade på huvudet.
– Inget viktigt.
De fortsatte gå, tittade på de fina husen, det fina folket, deras fina hundar. Eva berättade saker som hon aldrig tidigare berättat för någon. Han ställde frågor och lyssnade intresserat till hennes svar. Han berättade saker om sig och sitt liv, saker som han tänkt men som han aldrig delat med sig av till någon. Efter en stund flätade hon in sina fingrar i hans och han lät henne.
De gick och gick, i cirklar, eller åttor, Eva visste inte. När de för tredje gången gick förbi det tjusiga hotellet där till och med kändisar brukade bo började hon skratta. Han förstod direkt.
– Vi kanske ska sluta att gå, sa han, vi verkar inte vara så bra på det. Vill du sätta dig någonstans? Kanske äta något?
– Gärna, svarade hon och han ledde henne mot hotellets entré.
– Här?
Instinktivt la hon handen på handväskan där plånboken låg. Vad kostade en lunch på ett hotell där till och med kändisar bodde?
– Varför inte? De ska ha den bästa maten.
Eva såg upp mot den vackra fasaden och suckade.
– Jag har alltid drömt om att få bo en natt här, sa hon. Har alltid undrat om rummen är lika fina som huset i sig.
Mannen stannade upp och såg på henne, log ett snett litet leende så att den solbrända huden runt munnen rynkade sig.
– Det råkar faktiskt vara så att jag har ett rum här.
Eva stirrade förvånat på honom.
– Du får gärna ta dig en titt, fortsatte han och nu var det hans tur att rodna.
De gick in i foajén, som var magnifik, med marmor, kristallkronor och stora, bulliga fåtöljer.
Eva blev stående och insöp atmosfären. Han gick fram till receptionisten som knappade på sin dator. Han såg förlägen ut när Eva kom fram till disken.
– Jag ljög lite, sa han, jag hade inget rum. Men snart har jag.
Receptionisten sköt fram ett nyckelkort över disken.
– Vi behöver något att äta och dricka också, sa han och tog emot kortet, men jag tror det räcker med jordgubbar och champagne. Eller vad tror du?
Har ni några lediga tider för massage?
Eva nickade. Det här var galet, det var långt förbi hennes vanliga lunchtid och hon hade bara ätit frukost, champagne och jordgubbar var inte tillräckligt. Men det var sedan länge för sent för rationella beslut. Förstrött fingrade hon på en liten skylt som stod på receptionsdisken, med en prislista för olika spabehandlingar som hotellet erbjöd – vanlig massage, oljemassage, aromamassage, chokladmassage.
Hon log för sig själv, det vore just snyggt att bli täckt i kladdig choklad, snacka om att förstöra sminket. Hon längtade tills han skulle ta hennes hand i sin igen men rycktes ur sina tankar när hon hörde honom säga:
– Har ni några lediga tider för massage?
Eva stirrade på honom men det låtsades han inte om. Receptionen knappade på sin dator igen.
– Vi har en tid om 45 minuter. Parmassage, passar det?
– Taget, sa han innan Eva hann opponera sig.
Rummet var enormt. Och precis så fint som Eva hade fantiserat om. En stor säng som vette mot stora fönster med tjocka, exklusiva gardiner och utsikt över halva staden. Mjuk heltäckningsmatta och en soffgrupp i vitt med ett bord i rökfärgat glas. Badrummet hade ett stort badkar med olika finesser och två badrockar på krokar bredvid prydligt hopvikta tjocka, vita handdukar.
Eva tog av sig skorna innanför dörren, rädd att smutsa ned någonting, drog handen över soffryggen, satte sig på sängkanten, kände med handflatan på överkastets lena yta. Han studerade henne, med händerna nerkörda i fickorna och skrattrynkor kring de bruna ögonen.
Det knackade på dörren och champagnen och jordgubbarna levererades på en liten vagn.
– Då så, sa han när dörren stängts igen, då är det väl bäst att vi gör oss i ordning för massagen.
Han hämtade ut de två morgonrockarna från badrummet och la dem på sängens fotända.
De stod mitt emot varandra vid fotänden. Ingenting emellan dem, knappt ens luft. Han började knäppa upp knapparna i sin skjorta, med blicken stadigt fäst vid hennes. Hon försökte låta bli att rodna när hon knäppte upp blusen.
De klädde av sig plagg för plagg, överdel, byxor, strumpor, det sista fick dem att skratta, de hade båda två svårt att hålla balansen på ett ben.
Sedan hade de bara underkläderna kvar.
Hans kropp bar spår av ett liv. Han var bredaxlad, även om axlarna såg ut att ha sjunkit något av tidens tand. Hans bröstkorg var täckt av grått hår och huden var rynkig och brunbränd. Så otroligt vacker.
Eva kände sig inte naken, trots att hon var nästan just det. Hans blickar omfamnade henne, omhuldade henne. Hon drog inte in magen, tänkte inte på gäddhäng eller hängbröst. Hon kände sig vacker. Lika vacker som han var.
Jag har betalat för hela natten
När det återigen knackade på dörren och två massageterapeuter med massagebord kom in i rummet hade de satt sig i soffan. Tätt omslingrade.
Eva kände sig lite snurrig av champagnen, de hade skrattat som två tonåringar, fnissat åt saker som egentligen inte var roliga. De la sig på varsitt massagebord, fnissade lite åt att det var så krångligt att ta sig upp.
Sedan följde en timmes total njutning. Musklerna mjukades upp, oljan doftade fantastiskt, Eva somnade nästan till. När timmen var över kände hon sig mer avslappnad än hon någonsin gjort.
Han såg också avslappnad ut, kinderna var rosiga och han log med hela ansiktet.
– Det där, sa Eva med en suck när de åter igen var ensamma i rummet, var underbart.
Sedan tog hon några snabba kliv över till honom, slängde sig om hans hals, kysste honom. Han besvarade hennes kyss, intensivt.
Inom kort låg de i sängen, hon visste inte riktigt hur de hamnat där, hade de ramlat? Hon tänkte på gardinerna, kanske borde de dra för dem. Men sedan kände hon hans händer och gardinerna blev oviktiga.
Kanske hade hon somnat till någon minut, hon visste inte. Hon blundade i alla fall när hon kände hans hand på sin kind och hörde hans röst.
– Eva, sa han lent, hur blev det med den där lunchen? Är du fortfarande hungrig?
Hon slog upp ögonen och mötte hans bruna ögon. Det var dunkelt i rummet, hur lång tid hade gått sedan massagen? Var det redan kväll, eller rent av natt?
– Snarare middag i så fall, svarade hon.
– Middag funkar det med, sa han och smekte henne över kinden.
Några minuter senare hade de klätt på sig, Eva hade hittat en kam inne i badrummet men sminket hade inte gått att rädda. Nu försökte hon lokalisera sin väska.
– Strunta i den, sa han, vi kan leta reda på den när vi kommer tillbaka.
– Tillbaka? Ska vi stanna hela natten?
Han skrattade.
– Såklart, de hyr inte ut per timme här direkt. Jag har betalat för hela natten. Inklusive frukost.
– Men pannbiffen då? Jag tror jag glömde potatisen framme på diskbänken.
– Strunta i pannbiffen.
– Och katten.
– Claes-Göran klarar sig fint en natt själv.
Han grävde i sin byxficka, fick upp ringen han prånglat av sig på bussen och kört ner i fickan, trädde den på ringfingret, dolde den vita randen. Eva såg förlägen ut.
– Ska du ha den på dig?
– Såklart jag ska, sa han, jag känner mig naken utan den. Naken utan dig.
Han la armen om henne, kysste henne i pannan, som han alltid brukade göra och ledde henne ut ur rummet.
– Jag har haft ringen på fingret i 44 år och där ska den sitta där tills jag dör.
Och så stängde de dörren efter sig, Eva och hennes Lasse.
