Novell: Hon var förtvivlad – nu skulle han kyssa någon annan på nyårsafton

Alices röst sprudlade i telefonen efter första signalen.

– Tuva! I kväll smäller det! Är du redo att ta farväl av singellivet?

Tuva blundade och strök bort en tår.

– Jag har blivit sjuk.

Det blev tyst i andra änden.

– Skämtar du? sa väninnan med betydligt mer dämpat tonfall.

– Jag vaknade med huvudvärk, 39 graders feber och halsont, sa Tuva och snörvlade, men snuvan berodde snarast på tårarna, som vägrade sluta rinna.

– Nää! Stackars dig.

Det lät som om Alice också skulle börja gråta, av rent medlidande, innan orden följdes av en rad svordomar, inte olika de som Tuva själv uttryckt hundra gånger sedan hon vaknat på årets sista morgon.

– Är du säker på att du inte kan ta en Alvedon och komma ändå?

Tuva hade redan fört det resonemanget i huvudet. Även om hon skulle kvickna till av värktabletterna var det inte läge för något alkoholintag. Hon skulle inte orka dansa. Inte vara pigg och social. Framför allt var hon inte i skick att lägga in en stöt på Rasmus.

– Dessutom skulle jag smitta ner folk.

Alice medgav med en suck att hon hade rätt.

– Det blir inte detsamma utan dig. Jag lovar att Rasmus också blir besviken när du inte är här.

– Melinda kommer inte att ge honom chansen att ens märka det, sa Tuva, svalde hårt och gjorde en grimas när halsen sved.

Det var i kväll det skulle ha skett. Festen var planerad sedan en dryg månad tillbaka och Tuva hade jublat då hon fått höra att Rasmus tackat ja till inbjudan. De hade gemensamma vänner och råkade på varann ibland, på diverse tillställningar.

Hon hade gjort sig en rad ärenden till gallerians sportaffär sedan hon fått nys om att han jobbade där. Faktiskt hade han dykt upp två gånger på kafét där hon jobbade, i sällskap med kompisar.

Ibland tyckte hon att han besvarade hennes blickar med samma intresse, men hon var inte säker. Alice hävdade att han var blyg och bara behövde hjälp på traven.

– Melinda och Rasmus passar inte ihop, sa väninnan nu, i ett lamt försök att trösta.

– Det hindrade honom inte förra gången.

– Det är fyra år sedan. Och det var han som gjorde slut.

Tuva visste det, men det var allmänt känt att Melinda försökte få honom tillbaka och att hon fick det mesta hon ville ha.

Den glittriga, figursydda klänningen hängde framme med lappen kvar och tycktes hånskratta från sin galge.

Tuva blängde på den då de lagt på. Hon hade ägnat timmar åt att hitta den perfekta klädseln för kvällen. Midnattsblå till färgen framhävde den hennes ögon och stod i fin kontrast till hennes rödbruna lockar.

Allt var planerat in i minsta detalj, smycken, frisyr och makeup. Hon skulle stråla. Kvällen skulle bli magisk. Rasmus skulle bli hennes. Så var det tänkt.

Men nu kanske han skulle kyssa Melinda på tolvslaget i stället.

Tuva vände bort blicken från klänningen och ringde ännu ett samtal. Mamma blev förtvivlad över att hon inte kunde närvara vid familjelunchen och erbjöd sig att komma med mat.

– Tack, det vore snällt.

Alternativet vore köttbullar och pasta, en fryst pirog eller färdig soppa och det skulle inte precis göra dagen muntrare.

Efter en het dusch kröp hon upp i soffan med en filt och en kopp te, slog på teven och försökte glömma vilken dag det var.

Mamma ringde på dörren ett par timmar senare med en lunchlåda, en bit chokladtårta och en påse lösgodis.

– Krya på dig, gumman. Kommer du att vara vaken till tolvslaget?

– Det tror jag inte.

– Du ser verkligen hängig ut, sa mamma och kramade henne. Gott nytt år.

Tuva fällde några tårar till när dörren gått igen och ensamheten blev än mer påtaglig. Hon hade inte varit sjuk på evigheter. Varför just i dag, av alla dagar?

Lunchen bestod av pasta i en dilldoftande sås med kräftstjärtar. Hon åt framför teven och somnade efteråt.

Klockan var över sex när hon vaknade och önskade att hon skulle ha sovit sig igenom hela nyårsnatten. Men faktum var att hon kände sig piggare, tabletterna verkade ha sänkt febern. Hon stoppade i sig ett par till och drack två glas vatten.

Det var nu hon skulle anlänt till Alice för att hjälpa till med förberedelserna. De hade planerat en lyxig buffé och tillsammans med ännu en tjejkompis skulle hon ha kommit tidigare än övriga gäster.

Tanken fick ögonen att tåras och hon tröstade sig med chokladtårta och en Netflix-komedi, som hon såg utan att skratta en enda gång.

Halv elva kom ett sms från Alice som undrade om hon var vaken. När hon svarat på det ringde väninnan upp.

– Hur är det med dig?

Alice ropade i telefonen för att överrösta musiken och rösterna i bakgrunden och Tuva önskade nästan att hon inte hade ringt, så att hon sluppit höra.

– Fysiskt mår jag bättre, men det finns inget tristare än att fira nyår ensam.

– Ååh, det förstår jag, sa Alice i sin mest deltagande ton. Du anar inte vad vi saknar dig här. Alla har frågat efter dig.

Tuva rynkade pannan.

– Alla?

Det var svårt att tro, och hade inte Alice låtit väldigt menande?

– Rasmus också? sa hon tyst, som om någon i det där oväsendet skulle kunna höra henne genom telefonen.

– Jaa, bekräftade Alice och Tuva kunde se hennes ansikte framför sig med ett hemlighetsfullt leende på läpparna.

Hjärtat studsade till och hon log tillbaka i telefonen.

– Kan han höra dig? frågade hon, för det måste vara skälet till att väninnan inte klargjorde exakt vad som sagts.

– Mm, precis, sa Alice med ett tonfall som inte passade i sammanhanget, men som säkert lurade de närvarande i rummet att hon pratade om något helt annat.

– Okej, mumlade Tuva och längtade tills hon kunde få mer detaljer i ämnet.

– Kommer du att vara vaken till tolv?

– Vet inte. En stund till i alla fall. Jag ser på film.

– Ring sedan om du är uppe. Jag vill inte väcka dig.

De la på och Tuva tittade klart, men mindes inte efteråt hur filmen slutat. Tankarna var ännu kvar vid den sparsamma informationen från Alice.

Medveten om att det var självplågeri började hon scrolla igenom flödet på sina sociala medier. Nyårshälsningar blandat med bilder av lyxiga måltider och festklädda människor.

Fingret stannade upp då hon fick syn på en bild av Rasmus och Melinda. Han var vänd framåt med ett småleende, medan hon plutade med röda läppar mot hans kind och vred en skälmsk blick mot kameran.

Tuva stirrade på bilden och drog ett mödosamt andetag. Den hade publicerats före Alices samtal. Hade hon ringt för att kontrollera om Tuva sett den och var okej? Eller kände hon inte till den?

Hon blinkade bort en tår och lade ifrån sig telefonen med en tyst svordom. Kanske var det lika bra att hon satt här och såg dem på avstånd i stället för att bevittna deras återförening live.

Det ringde på dörren och hon ryckte till. Vem kunde ha ärende till henne klockan elva en nyårskväll?

Trapphuset var tyst, inget stökigt tonårsgäng som ramlade förbi och busringde. Kanske ett ensamt fyllo. Hon vågade rakt inte öppna. Det plingade igen och hon rätade på sig i soffan. Hon hade väl låst efter att mamma gått?

Ljudlöst reste hon sig och tassade mot hallen. Innan hon kikade ut genom dörrögat beväpnade hon sig med skoknekten i gjutjärn. Sikten genom dörrögat var suddig och det enda hon säkert kunde avgöra var att personen var ensam, och nykter nog att stå rak.

Med ett hårt grepp om sitt vapen låste hon upp och gläntade på dörren.

– Rasmus?

Skoknekten gled ur handen, rakt ner på tårna och hon skrek till. Blundande stödde hon sig mot väggen, medan hon böjde sig fram och lyfte foten till handen för att krama om tårna.

– Oj ... Vad hände?

Hon bet sig i läppen, viftade avfärdande med sin fria hand, ur stånd att få fram ord. Kunde tårna ha brutits av? Och vad gjorde Rasmus här? Hon svalde, släppte ner foten och öppnade ögonen. Rasmus kunde inte ha sett mer bortkommen ut där han stod.

– Hej, hur gick det?

Nu när den akuta smärtan avtagit ville hon dra en filt över huvudet och försvinna.

– Alltså, jag visste inte vem det var ...

Hon kastade en blick på den svarta ekoxen som landat uppochner på golvet och orden dog ut.

– Det var inte meningen att skrämma dig.

– Jag trodde att du var på fest i kväll.

– Det var jag.

Rasmus lät ännu mer osäker efter hennes korta tonfall.

– Alice sa att du kände dig ensam och nog ville ha lite sällskap.

Tuva tittade stint på honom. Han hade svarta jeans, vinröd skjorta och matchande slips, under en svart öppen vinterjacka. Håret låg i hans vanliga, perfekt rufsiga frisyr. Hon hade aldrig sett honom snyggare.

– Tvingade hon dig att lämna festen för att hålla mig sällskap?

– Nej …

Rasmus skruvade på sig och flackade med blicken.

– Inte tvingade. Övertalade, kan man säga.

Hon skakade på huvudet och slöt ögonen en sekund för att trycka tillbaka tårarna. Hade Alice tappat förståndet?

– Det verkar som hon hade fel, mumlade han. Om du mår för dåligt för att ta emot besök så går jag igen. Jag trodde ...

Han avbröt sig och de stod tysta i flera sekunder utan att se på varandra. Skratt från teven nådde ut i hallen.

– Trodde vad? sa hon tyst.

– Jag hoppades att du skulle bli glad. Men det här blev mest konstigt.

Det sista kunde hon verkligen hålla med om.

– Ska jag bli glad för att min kompis lyckades få dig att tycka synd om mig?

Rösten skar sig på slutet och Rasmus tog ett steg närmare.

– Men så var det ju inte.

Han drog med fingrarna genom håret så att det spretade ännu ostyrigare.

– Är det okej om jag kommer in? Det känns som hela trapphuset kan höra oss.

Tuva klev åt sidan för att lämna plats och han stängde dörren. Först nu såg hon att han höll en liten papperskasse i handen. Korken på en flaska stack upp ur den.

– Det var inte meningen att låta som om jag kom hit för att Alice tjatade på mig. Jag… blev besviken när du inte var där. Jag hade antagligen tackat nej om det inte varit för att du skulle dit.

– Skulle du? Varför då?

Pulsen hade spårat ur sin vanliga takt när han sagt det där och hon viskade nästan.

– Mina polare skulle till en annan fest. Och så var det Melinda ... jag kan inte gå två meter utan att hon klänger på mig.

Han kikade på henne under lugg med ett besvärat leende som hon besvarade inombords, men inte synbart.

– Alice föreslog att jag skulle åka hit och fira med dig men jag var rädd att tränga mig på när du är sjuk. Det hon fick övertyga mig om var att du skulle uppskatta det. Att jag ville träffa dig behövde ingen tala om.

Tuva stirrade stumt på honom och det kröp fram att Alice ringt på hans begäran, enbart för att kontrollera om hon var vaken och tillräckligt pigg för att vilja umgås med någon.

– Så ... orkar du med mitt sällskap? Jag tar inte illa upp om du är för trött. Jag hinner tillbaka innan tolvslaget i så fall.

– Jag ...

Tuva svalde och blinkade till.

– Om du verkligen är säker på att du vill sitta här med en sjukling hellre än att gå på fest, så ... ja.

Hon och Rasmus hade aldrig ens varit ensamma i samma rum förut och nu var han här, hemma hos henne. Magen knöt ihop sig av nervositet och Rasmus granskade henne med tvekan i blicken. Sedan rätade han på sig.

– Du, vi glömmer det här ... Det blev så totalt fel.

Hjärtat landade med en hård duns i bröstet och tycktes stanna efter sin nyss vilda språngmarsch.

– Vi tar om det från början, sa han och lade handen på dörrhandtaget. Om trettio sekunder ringer jag på.

Förbryllad såg hon på den stängda dörren innan lättnaden hann ikapp och hon log brett, bet sig i underläppen och andades djupt.

Tacksam för den halva minuten att samla sig tittade hon i hallspegeln. Det var ett misstag. Febern gjorde ögonen trötta, men framför allt var de rödkantade av dagens tårar. Hon slätade till sovfrisyren håret fått efter soffläget. Kinderna var rosiga, men om det berodde på febern eller Rasmus var oklart.

Dörrklockan ringde och ett långt andetag senare öppnade hon.

– Rasmus!

Det fåniga i situationen väckte en lust att skratta, men hon begränsade den till ett stort leende.

– Hej Tuva. Jag hörde att du var sjuk och tänkte att du kanske ville ha sällskap.

– Vad snällt av dig. Kom in.

Rasmus drog igen dörren och ställde påsen på golvet.

– Hur mår du?

Innan hon hann svara la han armarna om henne i en kram som hon skyndade sig att besvara.

– Jag går på Alvedon och halstabletter, sa hon när de släppt taget och hon återfick talförmågan. Och jag har haft en ofattbart tråkig dag. Men den blev just bättre.

– Vad bra. Du är väldigt fin för att vara sjuk, sa han och log och svepte med blicken över henne.

– Tack.

Om han såg henne så här och fortfarande var intresserad kunde det bara bli bättre.

Han hängde av sig jackan och visade upp påsens innehåll; en liten flaska bubbel, snittar och plockmat som Alice skickat med. De dukade upp alltsammans på soffbordet och slog sig ner bredvid varann. Rasmus hällde upp ett halvt glas åt henne och ett fullt åt sig själv.

– Hur gick det med dina tår? frågade han och sneglade på henne.

Kinderna brände vid påminnelsen.

– Jag tänker inte se efter, sa hon, men när hon såg att Rasmus kämpade för att hålla tillbaka skrattet började hon fnissa.

– Låt mig säga att om det är en ovälkommen gäst nästa gång så vet jag att jag har ett effektivt vapen.

Han brast i skratt och Tuva rycktes med. De låg dubbelvikta tills de andfått sjönk bakåt i soffan.

– Jag borde ha frågat om jag fick komma i stället för att överraska dig, sa han då de pustat ut ett ögonblick.

– Tanken var god, sa hon och log. Jag är glad att du är här.

– Jag med.

Resterna av skratt dog bort när deras blickar låstes i varann, men avbröts av nedräkningen som startade på teven. De lyfte glasen, sa gott nytt år i mun på varandra och tog en sipp var.

Rasmus ställde ifrån sig glaset på bordet utan att sluta se på henne. Tuva följde sitt glas med blicken medan hon gjorde detsamma. Han svalde synbart. Allvarligt betraktade han hennes ansikte och tycktes återkomma till läpparna.

Hjärtat slog dubbelslag och hon drog mödosamt efter andan då han böjde sig närmare.

– Det är ingen bra idé ... just nu, viskade hon.

– Jag vet.

Han lyfte en hand, smekte henne över kinden och lade sedan armen om hennes nacke, drog henne mot sig tills pannan trycktes mot hans axel.

– Får jag ha den innestående? andades han så nära att det kittlade mot örat.

Hon kramade honom tillbaka och blundade.

– Absolut.