Hon kom inrusande i kapprummet, sladdade på det blöta golvet och svor högt. Regnet hade fått hennes hår att locka sig. Den blå klänningen viftade lojt runt hennes vader. Mattias kunde inte sluta stirra. Hon var så vacker.
Hon slängde en snabb blick åt hans håll och Mattias sträckte omedvetet på sig, höll in magen en aning. Men hon sa inget. Inte ens en nick fick han. I stället slet hon upp en knallgul regnjacka ur en påse.
Mattias iakttog henne från Theas plats, låtsades pyssla med ett par sandaler som låg i dotterns fack. Kvinnan fick till slut jackan att hänga kvar på kroken. Hon mumlade något för sig själv, sedan vände hon om och sprang ut genom dörren. Hur kunde man springa på så smala klackar?
Mattias log för sig själv, och fingrade frånvarande på de små sandalerna.
– Pappa, är du fortfarande kvar? Vi har ju redan sagt hej då.
Theas ljusa röst ryckte honom ur hans dagdrömmeri. Dottern stod framför honom.
– Jag ska tvätta händerna, pappa, innan frukosten ska man det fast man redan har tvättat dem hemma.
Thea himlade med ögonen och påminde oroväckande mycket om sin mamma.
– Pappa, vad ska du göra med Filippas skor?
Mattias tittade ner och insåg att han stod och snurrade på ett par rosa remmar som tydligen inte tillhörde Theas sandaler. Snabbt släppte han ner dem på golvet.
– Eh, jag skulle bara lägga dem på rätt plats, de låg visst fel.
– Pappa, du är knasig du. Hej då igen.
Thea trutade med munnen och Mattias lutade sig fram. Drog in den välbekanta doften från sin älskade dotter, solen i hans liv.
Han hade vacklat fram som på slak lina
Ute värmde solen våt asfalt. Sommaren var inte helt över. Sedan Theas mamma lämnat dem hade Mattias vacklat fram i vardagen på slak lina, all kraft hade gått åt till att hålla balansen. Hade han inte haft Thea hade han fallit, handlöst och skoningslöst.
Sveket hade gröpt ett hål i hans hjärta och han visste inte om det någonsin skulle läka. Såret var ömt och hans sätt att hantera sårskorpan var att inte pilla på den. Inte tänka för mycket.
Men något hade hänt de senaste veckorna. Livet kändes lite ljusare. Han kunde komma på sig själv med att skratta. Häromdagen hade han upptäckt att han sjöng med i en låt.
Mattias tog en omväg hem, suget efter en stark espresso var starkare än lusten att komma igång med dagens jobb.
När han druckit upp det heta kaffet kom tankarna på kvinnan han sett på förskolan. Vem var hon?
”Leonard” hade det stått på kroken. Det var nog ett nytt barn. Mattias kunde inte komma ihåg att han sett namnet förut. Han fick helt enkelt fråga dottern.
När det var dags för hämtning hade värmen torkat upp allt regn och solen strålade i kapp med barnen som rusade runt på gården. Mattias kom att tänka på kalvar på grönbete. Thea hojtade när hon fick syn på honom.
– Pappa, pappa, det är varmt, kan vi äta glass, snälla, snälla?
– Det kan vi göra.
– Ja! Pappa, får Leo följa med?
– Leo?
– Min nya kompis som är ny, helt nyinflyttad. Leo! Leo!
Thea såg sig om, letade efter sin nya vän. Mattias kände hur hjärtat skuttade till. Leo? Var det Leonard? Hela dagen hade han tänkt på kvinnan från morgonen, funderat på vem hon var, om hon hade någon som kunde stryka de där lockarna ur hennes panna.
– Jag hittar inte honom, han har nog gått hem.
Mattias föste sin besvikna dotter framför sig mot dörren. Dags att hämta väskan och gå.
Han ryckte upp dörren och stod öga mot öga med henne. Hon var ännu vackrare nu. Håret hade torkat och föll i mjuka slingor runt hennes runda ansikte. Ett par chokladbruna ögon mötte hans.
– Oj, ursäkta, sa hon och steg åt vänster samtidigt som han gick åt samma håll.
Båda klev då genast åt andra hållet för att släppa förbi den andra.
– Hoppsan, gå förbi du.
Mattias tog ett steg bakåt och hon gled förbi. Nära. Hon doftade fruktigt och sött, han kom på sig själv med att sniffa i luften.
– Hej, Mattias, pappa till Thea.
Han sträckte fram handen.
– Nadja. Jag är mamma till Leo.
Hon pekade på en liten blek pojke som hoppade på ett ben framför en imponerad Thea.
Mattias nickade, svalde och log. Sedan öppnade han munnen för att säga något men blicken hade fastnat på Nadjas mun och han glömde vad han skulle säga. Hennes läppar såg så mjuka ut och när hon log så där så ville han också bara le.
Till slut klämde han fram:
– Vill du ha glass?
Nadja log ännu större och skakade på huvudet.
– Du ödslar verkligen ingen tid.
Mattias kände värmen i ansiktet. Vad var det här? Stod han och rodnade? Nervöst strök han sig över skäggstubben.
– Alltså, jag tänkte bara, jag och Thea ska fika och du är ny, eller jag menar Leo är ny, och då kanske man vill träffa någon. Ja, inte träffa – som i träffa – utan leka med en kompis och då kunde de leka. Och vi kunde äta glass.
Hennes skratt påminde honom om bättre tider, om lek och flirt. Det var ett stort skratt för att komma från en sådan liten människa. Skrattade hon åt honom?
– Du är rolig du. Leo och jag måste gå, vi har en tid att passa. Hej.
Från ingenstans dök pojken upp, redo med en orange ryggsäck på ryggen.
Mattias stod snopet kvar i dörren. Han hade hennes doft kvar i näsan och han kände hur hjärtat slog för fort. Vad gjorde den kvinnan med honom?
Nästa morgon dröjde sig Mattias kvar länge i kapprummet. Han kramade Thea hej då både två och tre gånger medan han sneglade mot dörren. På Leos krok var det tomt. Till slut fick han ge upp och plötsligt kändes stegen tunga igen.
Vid grinden mötte han Leonard, hand i hand med en lång snygg man. Hoppet från dagen före, pirret i mellangärdet, försvann lika fort som det kommit.
Så klart att det fanns en pappa. Inte vilken pappa som helst heller utan en välbyggd, mörk man. Yngre till på köpet. Vad hade han trott egentligen?
På kvällen kom känslan av ensamhet smygande
Den kvällen kom den smygande igen, ensamhetskänslan. Tvivlet letade sig in i alla vrår och efter att han nattat Thea kom tårarna. Vem skulle vilja ha honom? En ensamstående medelålders man. Inga muskler att tala om, hårväxten var frodigast på bröstet och det blonda håret på huvudet gick inte att kalla frisyr.
Han hällde upp ett glas rött vin och sjönk ner i favoritfåtöljen. När han blundade såg han Nadja framför sig. Hon hade väckt en liten gnutta hopp i honom. Men självklart var hon upptagen.
Mattias suckade högt för sig själv men det fanns ju inte mycket mening att tycka synd om sig själv när ingen fanns nära för att ge tröst.
Mattias vaknade av Theas tjut.
– Pappa, jag når inte flingorna. Vakna!
Han såg sig yrvaket om.
– Va? Flingor nu? Du äter ju på dagis. Vad är klockan?
– Jag vet inte, men Bompa är slut, jag har tittat själv på det för tv:n var redan på. Varför då pappa?
– Skit, skit, skit. Vi har försovit oss. Kom, fort, på med kläder.
Snabbt hoppade han i ett par slitna jeans med hål på knät. Han trädde en t-shirt över huvudet. Den hade visst krympt i tvätten, tyget stramade över magen. Han drog lite i den samtidigt som han borstade tänderna.
Thea hade klätt sig själv under tiden. Prinsessklänning, gummistövlar och solhatt. Perfekt.
Hand i hand kom de inrusande på förskolan, han skulle precis hinna lämna till frukost. Samtidigt kom Nadja springande från andra hållet med en yrvaken Leonard i handen. Hon hade bytt klänningen mot jeans och en rödaktig blus och var lika söt.
Mattias vände bort blicken, av någon anledning kände han sig generad. Thea, som var ivrig att komma igång med sin dag, slingrade sig ur hans grepp och ropade på Leonard. Tillsammans skuttade de in på sin avdelning.
Mattias sneglade mot Nadja. Hon stod kvar vid sin sons plats och log stort.
– Hej. Lite stressig morgon, eller vad säger du?
Hon fingrade på håret och tittade på Mattias, fortfarande med ett leende på läpparna. Flörtade hon med honom?
Bäst att släppa tankarna på Nadja
Mattias skruvade på sig, han hade bestämt sig för att helt släppa tankarna på henne. Det skulle bara dra ner honom att gå runt och fantisera om någon han aldrig kunde få. Hon log fortfarande stort och pekade på hans t-shirt. Han tittade ner. T-shirten spände över magen och nu såg han att den dessutom var ut och in.
Han blundade. Kunde det bli värre? Han öppnade ett öga.
– Väldigt stressigt. Klockan ringde inte och ja, det blev till att bara kasta sig iväg. Jag får nog skynda mig hem och byta om.
– Jag tycker att du är rätt söt i den tröjan faktiskt. Du, vad säger du, ska vi ta den där glassen nu? Eller har du bråttom till jobbet?
Mattias kom av sig. Han fingrade på T-shirten och drog upp jeansen en aning.
– Alltså. Nej. Nej, jag har inte bråttom. Jag jobbar hemma. Men du då? Har inte du bråttom till jobbet?
– Nej, jag är ledig i dag. Men eftersom Leo är ny så har vi lite inskolning kan man säga. Det är bra för honom att gå alla dagar så att han får in rutinen. Jag har all tid i världen. Vad säger du?
Mattias sträckte på sig och pekade mot dörren.
– Efter dig. Kafé Sallys har bästa glassen och bästa kaffet, jag bjuder.
Tillsammans lämnade de förskolan. De gick nära varandra och båda log för sig själva.
– Jag har tänkt på dig sedan du bjöd ut mig häromdagen.
Mattias gav henne en blick, försökte avgöra om hon var allvarlig eller drev med honom.
– Jag bjöd inte ut dig. Jag ville bara att barnen skulle få en chans att leka och så var jag sugen på glass.
Skrattet. Där var det igen och Mattias kände vågorna ta fart i magen.
– Jo visst. Jag vet nog när jag blir utbjuden. Och hade jag kunnat häromdagen hade jag tackat ja. Nu är vi framme, jag tar ett bord i solen till oss om du beställer. Gärna både glass och en latte till mig.
Kunde det vara så att hon flirtade?
Mattias gick in. Tankarna snurrade och han kände hur handen darrade när han betalade. Det gick så fort. Var hon inte upptagen? Eller var hon det och flörtade ändå?
Hon satt i solen och tittade på förbipasserande när han kom ut. Så vacker i morgonljuset. Han sjönk ner bredvid henne på träbänken och räckte henne glassen och kaffekoppen. Nadja tittade på honom och han undrade om glittret i hennes ögon var för hans skull.
Hon slickade långsamt på glassen utan att ta ögonen från honom. Han rodnade.
– Var det din man som lämnade Leo i går? Jag måste fråga, för vi sitter här och jag känner något. Något jag inte känt på länge. Och det känns inte riktigt rätt eftersom jag ju har träffat din man. Tror jag.
Nadja hasade närmade honom. La sin varma hand på hans.
– Min bror. Det var honom du träffade. Han hjälper mig. Det är bara jag och Leo. Det har bara varit vi under en lång tid.
Hennes hand brände. Mattias slickade på glassen, tog mod till sig och sa:
– Något hände när jag såg dig första gången. Jag kan inte förklara.
Han tystnade och såg in i hennes ögon.
– Du behöver inte förklara.
Hon flyttade sig närmare honom och där var den igen, hennes doft. Han drog in den när han lutade sig mot henne. Deras läppar möttes, kalla av glass, varma av förväntan och hopp om en ny chans.
