Novell: Hon trodde inte sina ögon när hon såg vem som klev in innanför dörren

Herregud, det såg ju exakt likadant ut som när hon gick i skolan, tänkte Eva och ställde ned sin väska på ett rangligt bord. Det till och med luktade likadant, hur var det ens möjligt?

Hon befann sig på sin gamla högstadieskola i Askersund för att gå en kvällskurs i matlagning, och nu stod hon i samma lokal som hon 35 år tidigare hade haft hemkunskap i. Visst, lokalen hade nog blivit renoverad ett par gånger under årens lopp, men att det var samma lokal fanns det ingen tvekan om.

Hon såg sig om efter en krok att hänga sin jacka på men hittade ingen så hon hängde den över stolen i stället. Det stod ett par kvinnor längre in i lokalen, de nickade till hälsning och en av dem kom fram till Eva.

– Välkommen, mitt namn är Therese och jag är kursledaren här.

– Trevligt, mitt namn är Eva Taylor.

Kvinnan mumlade Evas namn medan hon förde pennan nedför deltagarlistan, hittade henne slut och bockade för den lilla rutan.

– Toppen, då är nästan alla här. Klockan är 17:00 nu så jag tycker vi kör igång!

Den peppiga Therese stod framför kursdeltagarna och började med att presentera sig själv, sedan skulle alla gå laget runt, säga sitt namn och varför de var där. Samt något som de gillade som började på samma bokstav som deras förnamn.

Eva sneglade mot dörren och undrade om hon kunde sticka utan att någon la märke till det.

Det var bara kvinnor på kursen, och de flesta var i samma ålder som Eva själv. En presenterade sig som Nour, hon hade kommit hit som flykting och hon hade fått höra att det här kunde vara ett bra sätt att träffa nya vänner, alltså nya som börjar på bokstaven n.

En annan hette Karin och hon berättade att hon gillade kladdkaka och hoppades att hon skulle få lära sig några nya recept på det. Alla skrattade artigt åt det.

När det blev Evas tur stod det still i hennes huvud. Vad på bokstaven E gillade hon? Eterneller? Ekvationer? Elvis? Sedan slog det henne.

– Mitt namn är Eva och jag gillar edamerost, sa hon nöjt.

Hon fick några uppskattande nickar och kände att hon nog hade bidragit till det allmänna nöjet.

– Jag heter Hampus och jag gillar hushållsost!

Eva vände sig förvånat om, ytterligare en deltagare hade smugit sig in i lokalen under presentationen. Han log brett och såg mycket nöjd ut över sitt tilltag. Eva tyckte att hon kände igen mannens blonda hår och den där glimten i de blå ögonen. Men kunde det verkligen vara …?

Therese hade börjat dela in deltagarna i par, och när hon kom till Eva vinkade hon till sig Hampus.

– Ni två får bilda ett lag, ni kan ta köket bakom er.

Hon räckte dem instruktioner i hur man tillagar en lax- och fetaostpaj och Hampus sa på skoj:

– Synd att det inte var edamer eller hushållsost i stället!

Då slog det plötsligt Eva.

– Men du är ju Hampus Norgren, eller hur?

Han skrattade och sträckte fram sin hand.

– Och du är Eva Karlsson, eller hur?

– Taylor numera, svarade hon och log lättad, det var så skönt att se någon hon redan kände!

– Det var ovanligt, kommenterade Hampus och väntade på ett svar.

Eva svalde, det gjorde fortfarande ont att tänka på James, men det hade gått två år nu och han hade inte velat att hon skulle sitta inomhus för resten av sitt liv.

– Ja, jag var gift med en engelsman i många år. Han dog för snart två år sedan.

Hampus slutade le och tystnade. De koncentrerade sig på att väga och mäta upp ingredienserna en stund.

– Jag beklagar, sa han sedan. Jag förlorade min fru, Jenny, för snart tio år sen, så jag förstår att det är svårt.

Eva nickade och la en beklagande hand på hans axel.

– Nej, nu får vi allt prata om roligare saker! utbrast han och slog ihop händerna så att mjölet flög åt alla håll.

– Helt ärligt nu, Eva, sa han mycket allvarligt. Vad vet du egentligen om matlagning?

Hon brast ut i ett högt skratt och erkände att hon inte kunde ett skvatt. Det hade varit James som lagat all mat i deras hem, hon hade varit nöjd och glad över att ta hand om disken i stället.

– Samma här, svarade Hampus. Det blir många restaurangbesök för min del, varför äta något halvdant om man kan äta något gott i stället? Det är så jag resonerar.

Det glittrade till i Evas ögon och hon lutade sig fram mot honom och satte handen över munnen och viskade teatraliskt:

– Vill du veta en hemlighet?

Hampus såg sig om, sedan hukade han sig och nickade häftigt.

– Du ska få mitt bästa recept, men du måste lova att följa det till punkt och pricka, okej?

Hampus höll upp höger hand och lade vänster över sitt hjärta.

– Jag lovar, svarade han högtidligt och med en så allvarlig min att Eva höll på att brista ut i ett gapskratt. Men hon höll masken och satte upp ett finger i luften.

– Nummer 1, gå till kyldisken i din lokala matvarubutik – lyssna nu, det här är viktigt. De flesta gör misstaget att gå till frysdisken, men det blir inte alls lika bra.

Hon satte upp två fingrar.

– Nummer 2, ta en lasagne. Sedan går du hem och drar av den skyddande plasten, du ska inte bara picka hål på den som det står på förpackningen.

Eva gjorde en konstpaus och kämpade för att inte börja skratta. Sedan fortsatte hon med eftertryck:

– Sedan, och det är så SÅ viktigt för att det ska bli perfekt, kör du den i mikron på sex och en halv minut, inte sju som det står.För då blir den alldeles för varm och du behöver vänta i flera minuter på att kunna äta den, och då måste du trycka i dig lasagnen fort innan den kallnar.

– Det måste jag testa någon gång, svarade Hampus och nickade allvarsamt.

Therese ropade ut att de nu skulle skiva fetaosten, det var ett mycket viktigt moment, annars skulle det inte bli bra. Hampus hällde ut ostvattnet i vasken, la den fyrkantiga ostbiten på en skärbräda och Eva tog upp kniven.

– Jag har ett toppenrecept, vill du veta?

Eva nickade entusiastiskt och låtsades skiva osten när Therese passerade, men la ned kniven när Hampus började förklara sitt recept.

– Jo först – och det här är lite olika hur man gör – men du behöver ha tillgång till en telefon. Antingen laddar du ned en av alla appar som finns för restauranger, men det går också bra med de menyer som finns att hämta på ditt favorithak. Sedan ringer du eller scrollar ned till en calzone med extra vitlök, och därefter – det här är verkligen avgörande – lämnar du ditt telefonnummer och var du bor. Jag vet, jag vet, det låter ju helt galet men jag lovar, det är värt det. Och sedan lutar du dig tillbaka, tittar på ett avsnitt av din favoritserie och voilà! En färdig måltid på cirka en halvtimme och kanske rester till dagen efter.

– Hm, det måste jag komma ihåg, svarade Eva betänksamt.

De såg på varandra och log brett, Eva kände på sig att Hampus och hon kanske var mer lika än vad hon trott när de var unga.

Brandlarmet började tjuta och de insåg att de hade haft för roligt för att komma ihåg att ha koll på pajen inne i ugnen, den hade nu blivit väldigt svart och det luktade inte alls gott när de öppnade luckan.

Therese suckade att de inte hade tid att börja om nu, de fick ta igen det nästa lektion.Eva såg på Hampus.

– Vad säger du, ska vi ta och äta något ute istället?

– Gärna, log han och samlade ihop sina saker.

Therese fladdrade runt dem och frågade hur det kunnat gå på detta vis och glömde de att sätta en timer kanske? De svarade inte utan tog sina jackor och lämnade lokalen med Therese och de andra kursdeltagarna bakom sig.

– Vi ses nästa vecka! ropade kursledaren efter dem. De vände sig om tillsammans.

– Nej, det gör vi inte, svarade de unisont och skrattade.

De satte sig på en pub nere i hamnen och beställde varsitt glas vitt vin och dagens fångst. Hampus log glatt mot henne och de skålade.

– Det här är väl mycket bättre, sa hon och snart hade timmarna gått.

De hade suttit där så länge och skrattat och pratat om skoltiden och allt som hänt sedan dess att de inte märkt av att det hunnit bli mörkt ute. Till sist bröt de upp med ett löfte om att ses igen, att inte tappa kontakten den här gången.

Eva ringde sin dotter under promenaden hem och berättade om sin kväll.

– Ja, det var ju bra att kursen gav något i alla fall, skrattade dottern och lovade att inte boka in sin mamma på fler matlagningskurser.

För hon höll med om att det var mycket viktigare att bara ha roligt än att kunna laga fetaostpaj.