Novell: Han hittade sin pappa död – då kom hemligheten fram
Dessutom var den döde hans pappa och dödsorsaken var osäker.
Vad skulle hända nu?
Lars stannade till i dörröppningen och tittade på förödelsen. Blicken for hit och dit och stannade till sist på ett par ben som stack fram under köksbordet.
Han rusade dit och fann sin pappa ligga på rygg blodig. Förskräckt tog han stöd med den ena handen på bordet men ryckte snabbt till sig den igen. Ett glassplitter hade skurit ett stort hål i handflatan och han blödde ymnigt.
Lars kunde inte hålla tillbaka en svordom.
– Helv … flämtade han och tog snabbt upp en näsduk och pressade den mot såret.
Han satte sig på en stol för att lugna ner sig. Hans pappa var död och hade antagligen varit det någon dag. Det fanns blod på ett element på väggen. Han kunde faktiskt ha fallit och slagit ihjäl sig. Men på bordet stod glas och några spritflaskor. Det såg ut som om han haft sällskap. Lars insåg att han måste ringa polisen.
På sätt och vis var han inte förvånad. Hans pappa hade fört ett äventyrligt liv. Som ung hade Magnus varit omsvärmad av kvinnor, efter vad Lars hört. Något lugnt familjeliv hade inte passat honom. Därför hade det inte blivit något äktenskap mellan honom och Lars mamma. Det hade antagligen varit lika bra det. Lars hade fått en mycket bra fosterpappa. Men det hade aldrig varit någon hemlighet vem som var hans pappa. Av ren artighet hade Lars haft lite kontakt med Magnus genom åren.
Polisen kom och satte igång sin undersökning. Den var noggrann eftersom de inte kunde utesluta att någon annan varit inblandad.
Först när Lars satt i bilen på väg hem började han bli sitt normala jag igen.
Det var första gången han hade sett en död människa och han hade blivit ordentligt omskakad. Dessutom var den döde hans pappa och dödsorsaken var osäker.
Han började fundera över vad som skulle hända nu. Sannolikt var han enda anhörig. Det betydde i så fall att han måste ta hand om dödsboet och begravningen.
– Skit också! muttrade han.
Han hade inte tid med sådant. För ett år sedan hade hans fosterpappa dött och då hade han tagit över lantbruket. Hans mamma hade gått ur tiden några år tidigare. Och nu var det skördedags och Lars behövde varje timme på dygnet. Tack och lov skulle det bli torrt och fint några dagar.
Var Lars verkligen den enda anhöriga?
Men tankarna stannade kvar vid släktskapet. Var Lars verkligen den enda anhöriga?
Plötsligt kom han att tänka på de rykten han hade hört för länge sedan och som ville göra gällande att Magnus skulle vara pappa till ännu ett barn.
Lars far hade beskyllts för både det ena och det andra och Lars hade inte tagit det på allvar. Men om det var sant skulle Lars ha ett halvsyskon. Tanken muntrade upp honom.
Om det var sant måste det finnas i papperen någonstans, tänkte han. Myndigheterna är noga med sådant.
Efter ett besök på pastorsexpeditionen stod det klart att Magnus hade ännu en arvinge, en kvinna som bodde långt norrut.
På internet lyckades Lars få fram hennes adress och till och med telefonnummer. Han kände hur spänningen steg i kroppen. Han hade en halvsyster! Bara det var omtumlande. Han måste kontakta henne. Men hur skulle hon ta det?
Sara var ett par år yngre än han själv och han undrade om hon varit lika omedveten om deras släktskap som han?
Sara hade säkert också haft en fosterpappa. Och sedan hade det antagligen blivit tyst om resten.
Lars var både nyfiken och spänd när han på kvällen satte sig ner och slog hennes nummer. Skulle hon tro honom och lyssna på vad han hade att säga?
Han visste inte hur han själv skulle ha reagerat om förhållandet varit det motsatta. Om någon ringt honom efter trettio år och meddelat att han hade en halvsyster. Ja, nog skulle han ha blivit överraskad alltid.
Det blev Sara också. Hon trodde att det var någon som skämtade med henne. En halvbror hade hon aldrig hört talas om, och Lars fick välja sina ord noga för att hon inte skulle slänga på luren. Först när han sa att det kanske fanns pengar att ärva började hon bli intresserad. Men han märkte att hon fortfarande var misstänksam. Och han förstod henne till fullo.Hon sa att hon först ville tala med sin mamma.
När Sara hade avslutat samtalet satt hon helt förstummad och försökte få ordning på sina tankar. Plötsligt hade en halvbror dykt upp i hennes tillvaro. Det lät ju inte klokt. Hon var visserligen medveten om att den pappa hon vuxit upp med inte var hennes biologiska pappa, men att hon skulle ha en halvbror hade hon aldrig hört talas om.
Sara ringde sin mamma. Efter de inledande fraserna frågade hon:
– Har jag en halvbror?
Sara hörde på sin mammas andhämtning att hon blev chockad.
– Varför frågar du? sa hon tvekande.
– En man som heter Lars har ringt och påstått det. Min pappa har tydligen dött och nu vill han ha hjälp med begravningen.
Det blev tyst i luren. Sara kunde nästan höra hur hennes mamma bläddrade i sitt minnesarkiv. Bilderna var säkert både diffusa och kanske jobbiga. Hon började nästan ångra att hon hade varit så rakt på sak.
Hennes mamma tog ett djupt andetag och på en häftig utandning kom det:
– Milde himmel … ja, det kan vara sant. Jag stack norrut till min moster när jag väntade dig och försökte glömma alltsammans. Men vissa rykten fanns … det var väl därför jag drog iväg. Den där Magnus var en riktig slarver … det är inget jag är stolt över …
Sara hörde på sin mammas röst att det väckte obehagliga minnen och hon ville inte fråga mer. Hon kunde bara konstatera fakta och sa med en suck:
– Jaha, då är det väl så …
Hon bet sig i läppen.
– Hmm … Jag känner inte direkt någon längtan efter att ge mig in på det här. Men han sa att det kan finnas pengar att ärva … Tycker du att jag ska åka dit?
– Ja, det är väl enda sättet att få veta om det stämmer. Och det är ju populärt att söka sina rötter, så varför inte?
Sara tog en vecka ledigt från jobbet. Hon jobbade på kontor hela dagarna så det skulle bli skönt med lite miljöombyte.
Resan skulle ta en stor del av dagen, så hon gav sig av tidigt på morgonen. Det var vackert väder och hon njöt i fulla drag. Det öppna landskap som låg framför henne kändes som en befrielse. Efter varje krök en ny horisont.
På jobbet satt hon en halvmeter från en datorskärm och ett par meter från väggen. Det måste väl ändå vara en onaturlig tillvaro?
Hon funderade över sin situation ett ögonblick. Sedan urminnes tider hade folk levt nära naturen och hennes föräldrars generation var väl de första som blev stadsbor? Tidigare hade majoriteten bott på landet. Inte undra på att folk hade svårt att anpassa sig, att de blev stressade och kände sig otillräckliga.
Själv hade hon som ung tänkt välja ett gymnasium där utbildningen handlade om skog och jord, kanske mest för att hon hade sysslat mycket med hästar. Men det blev ekonomi istället. I dag kändes det helt fel. Hon hade velat syssla med något mer handfast, men nu var det försent.
Hon hade börjat tänka på att bilda familj, skaffa barn och leva som alla andra. Hennes väninnor hade redan börjat fråga vad som hände på den fronten. En del av dem hade redan hunnit med en skilsmässa. Kanske var det därför hon hade dröjt. Äktenskap verkade inte vara utan komplikationer.
Utanför bilrutan var hösten ett faktum. Träden skiftade i färg mellan trött grönbrunt och intensivt gula och orange färger. På åkrarna såg hon dammet från skördetröskor. Trots sitt konstiga uppdrag kände hon sig ännu så länge lugn och harmonisk. Hon förstod inte riktigt varför, men ju längre bort hon kom från arbetet desto bättre mådde hon.
Hon hade kört i flera timmar och närmade sig snabbt målet. Hennes gps var påslagen och visade vägen, så hon var inte rädd att hon skulle köra vilse. Vilken fantastisk uppfinning, tänkte hon för sig själv.
Hur skulle det kännas att möta sin halvbror?
Det började så smått att pirra i kroppen på Sara. Hur skulle det kännas att möta sin halvbror?
Hon hade inte funderat så mycket över hur Lars såg ut, bara undrat lite om de skulle ha några gemensamma drag.
När hon steg ur bilen och Lars kom emot henne kunde hon inte se några likheter alls. Men han såg i alla fall trevlig ut.
Han hälsade översvallande hjärtligt på henne och sa:
– Det känns märkligt att ha fått en halvsyster efter så många år. Jag kan tänka mig att du tycker detsamma. Men vi ska nog komma överens. Det kommer att ta all min tid att bärga skörden, så du är verkligen efterlängtad. Jag ska naturligtvis hjälpa till så mycket jag kan med dödsboet. Men först ska vi titta oss omkring och se var du ska bo.
Några dagar hade gått. Sara hade ordnat med kaffe i trädgården. Lars skulle snart dyka upp. Tiden hade gått väldigt fort. Den gör ju det när man har trevligt och mycket att göra. Lars visade sig vara lätt att leva med. Positiv och rolig.
Sara såg sig omkring. Husen låg på en kulle och hon kunde se sjön en bit bort. Det var ett underbart ställe. Äppelträden dignade av frukt. Hon var nästan lite avundsjuk på sin bror. Framförallt verkade han trivas med sitt liv. Han gick upp i arbetet på gården med liv och lust.
– Hallå! ropade en glad röst. Vilken service! Det är jag minsann inte van vid, sa Lars och slog ut med handen över det dukade bordet.
– Det är rena drömstället du har, sa Sara.
– Ja, synd bara att jag inte hinner njuta av det. Men det kommer bättre tider, hoppas jag.
De satt båda tysta en stund och njöt av fika och utsikt innan Sara bytte samtalsämne:
– Kan du inte berätta lite om vår pappa?
– Jag kände honom inte så väl. Han var utomlands i FN-tjänst under långa perioder. I ungdomen var visst flickorna väldigt förtjusta i honom. Det är väl därför du och jag sitter här.
Han skrattade till och fortsatte:
– Magnus var orolig och rastlös. Jag trodde att jag kände honom. Men jag blev milt sagt häpen när jag upptäckte att det på ett av hans konton finns en halv miljon kronor. Jag har alltid haft uppfattningen att han levde för dagen.
– Oj, det var mycket pengar!
– Ja, det blir en bra slant till oss båda. Men från det ena till det andra: I morgon vill polisen träffa oss. Tydligen har de kommit fram till hur vår pappa dog.
Den kvinnliga poliskommissarien var glad att kunna tala om att de nu visste hur Magnus hade dött. Tack vare fingeravtryck i hans bostad kunde de identifiera vem som hade besökt honom.
En man som togs in för förhör berättade att han och Magnus hade varit vänner i många år. Vid tillfället hade de druckit en del sprit. Magnus humör kunde ibland skifta snabbt och så även denna gång. De hade rest sig upp och knuffats lite hit och dit vilket slutat med att Magnus fallit baklänges och slagit huvudet i elementet.
Vännen hade blivit helt ifrån sig när han insett att Magnus var död. Han hade snabbt dragit iväg, och var närmast lättad när polisen tog kontakt med honom.
För Lars lät det inte orimligt. Det var skönt att veta hur det hade gått till.
– Men, fortsatte kommissarien, vi kom på en annan sak som jag måste tala om för er, annars vore det tjänstefel. När vi skickade in blodet på analys följde även ditt med, Lars. Du hade ju skadat handen.
Kommissarien andades djupt och tog liksom sats. Hon var osäker på vilken effekt upptäckten skulle ha på dem.
– Lars … Magnus var inte din pappa.
Det blev knäpptyst. Hakorna föll ner på såväl Sara som Lars. Men strax därpå började det rycka kring Lars mun.
Det förändrar ju allt!
– Herregud! utbrast Sara. Vi är inte släkt! Men det förändrar ju allt!
Båda kände sig helt omtumlade.
Kommissarien betraktade dem nästan roat. Hon hade sett mycket men knappast så förvirrade ansikten.
Hon följde dem med blicken när de gick ut. Hon hade gjort Lars arvlös, men han hade tydligen vunnit något annat. Blicken hos Sara när hon sa “vi är inte släkt” hade varit mycket avslöjande.
Sara och Lars stannade till på trottoaren och såg på varandra med nya ögon.
– Det kommer att ta tid att smälta det här, sa Sara. Du blev på några sekunder arvlös, vilket jag beklagar. Men jag trivs på din gård. Skulle du ha något emot att jag investerar pengarna i ditt lantbruk?
Lars sken upp.
– Absolut inte. Kom så går vi till ett kondis och diskuterar saken.
Skrattande gick de hand i hand nerför gatan.
