Novell: Resan med fästmannen fick henne att tveka – var han rätt man?
Karin satt fast. Stefan stod på andra sidan gatan och kikade fram mellan åskådare medan hundratals löpare passerade i en strid ström.
– Nu! skrek han plötsligt.
Han hade upptäckt en lucka i klungan. Ett par sekunder tidigare hade han duckat under av avspärrningsbandet och kastat sig över till trottoaren på andra sidan gatan. Karin hade tvekat och missat tillfället.
Nu vågade hon inte. Det var så många löpare, det var som att korsa en tungt trafikerad motorväg. En kvinnlig funktionär som stod bredvid frågade något på italienska. Hon uppfattade “strada” och “traversare”. Aha. Ville hon korsa gatan?
– Si, sa Karin.
Hon fångade Stefans blick och ropade:
– Sorry!
Det hade börjat regna och han hade ingen kapuschong. Hon kunde se att han tittade bistert mot himlen.
Karin suckade. Det här höll på att bli precis så eländigt som han hade förutspått.
Vid frukosten hade Stefan irriterat dängt tallriken i bordet.
– Det är Rom maraton i dag. Den amerikanske killen vid buffén berättade det precis.
– Och?
– Halva stan kommer att vara avstängd. Vi kommer inte att kunna ta oss någonstans. Vår sista dag är förstörd!
Han bet ilsket i sin bulle.
– Inte så konstigt att resan var billig. Ingen annan är väl dum nog att boka just den här helgen.
Det här var hennes fel, såklart
Karin ställde ner sin kopp. Det här var hennes fel, såklart. Det hade varit hennes idé att åka på en weekendresa före bröllopet och Rom hade varit hennes val. Hon hade varit här förra året med vänner och det hade varit mycket lyckat.
– Det är väl inte hela världen? försökte hon. Vi har ju sett mycket redan.
Hon rörde vid sina stackars sönderskavda fötter. Sedan de kom i fredags hade de varit på marsch. Så kändes det åtminstone. Hon hade föreslagit att de skulle ta de röda turistbussarna, men Stefan hade bara pekat på sin guidebok.
– Man ser mer om man går.
Så de hade trampat på, mil efter mil. Hon kunde Stefans guide utantill. Han hade läst högt ur den vid Fontana di Trevi, vid Colosseum, Spanska trappan, Pantheon, Forum Romanum och Vestatemplet där de stackars vestalerna hade vaktat den heliga elden och som, om de bröt sitt kyskhetslöfte, blivit levande begravda.
– Ursäkta, sa hon när hon in såg att Stefan pratade.
Han kastade ilsket ifrån sig sin servett.
– Vi går. Vi ska ju till Vatikanen, eller hur?
Stefan var inte religiös – tvärtom. Han hade insisterat på en borgerlig vigsel. Karin misstänkte att hennes föräldrar var hemligt besvikna. Deras bykyrka var vacker, och både hon och hennes syster var döpta där.
– Jaha, om det är det du vill Karin, hade hennes mamma sagt.
Men det var inte vad hon ville. Det var vad Stefan ville.
Karin reste sig. Kanske var maratonloppet en välsignelse. De skulle tvingas slå av på takten. Hon gillade att ta det lugnt, dricka en cappuccino på ett torg, kanske ta en glass, även om Stefan skulle anmärka på att det inte var glassväder.
Faktum var att det hade regnat hela helgen. Stefan hade klagat på det också, men vad hade han väntat sig så här års? Rom var inte Bahamas. Och beträffande hotellet där hon hade bokat in dem var det enkelt men rent och det var vad de hade råd till. De hade levt med stram budget i månader för att spara till bröllopet.
Bröllopet, ja…
Hon hade träffat Stefan bara några månader tidigare när han flyttats till hennes avdelning från huvudkontoret. Han hade bestämt sig för henne och friat efter bara några veckor, precis när deras gemensamma projekt började ta fart.
Förutom övertid och sena kvällar på jobbet hade de ett bröllop att planera. Den här resan var faktiskt första gången de kunde koppla av och spendera lite tid tillsammans.
Trots allt, de skulle ju gifta sig…
De var båda utmattade. Allt skulle bli bra. Trots allt, de skulle ju gifta sig…
Nu höll den kvinnliga funktionären upp en hand, pekade på den strida strömmen av löpare som plöjde genom vattenpölarna och sa ytterligare något på italienska.
Karin förstod. De fick vackert vänta tills det var säkert att korsa gatan. Det var frustrerande att inte kunna svara henne. Karin irriterade sig på sig själv för att hon inte lärt sig lite italienska. Hon hade nämnt det för Stefan, men han hade ryckt på axlarna:
– Det är väl ingen idé. Vi kan prata engelska. Alla förstår engelska.
Men det var inte sant. På restaurangerna och vid biljettkassorna hade Karin försökt att säga några ord – "grazie" och "prego" – men Stefan hade pratat engelska med hög röst hela tiden. Det var pinsamt.Hon tittade på honom där han stod, irriterad och rastlös. Typiskt honom att kasta sig över gatan utan att vänta på henne.
Han var så enkelspårig. ”Driven” hade hennes pappa sagt och hon var inte riktigt säker på att det var en komplimang. En av löparna hade faktiskt blivit tvingad att väja för honom, men Stefan hade inte märkt något.
“Kom nu!” mimade han och knackade på sin klocka.
Karin höll upp händerna:
“Det kan jag inte!” visade hon.
Hon fick kämpa för att inte börja fnissa högt. Det här var bara så löjligt. Stefan på ena sidan gatan och hon på den andra, hundratals löpare och avspärrningsband emellan. Varför skrattade inte han åt detta?
Hennes vänner skulle ha skrattat gott åt den bisarra situationen, det visste hon.
När hon var här med sina tjejkompisar hade de haft så roligt. Som vid Colosseum. De där gladiatorerna. De var turistfällor förstås, men man kunde bli fotograferad med en gladiator för några euro och bilden fick henne att le. Hon hade aldrig visat den för Stefan. Han skulle bara tycka att den var löjlig och vulgär.
Maratonlöpare passerade fortfarande i en till synes aldrig sinande ström. Här fanns också deltagare i fantasikostymer. Musse Pigg sprang just förbi följd av en ekorre. Åskådarna applåderade och löparna vinkade och tackade för applåderna.Alla var glada. Alla utom surpuppan där på andra sidan gatan, tänkte Karin.
Den kvinnliga funktionären petade på henne och pekade mot Stefan med ett leende. Han såg inte klok ut. Han var högröd i ansiktet, muttrade och fräste. Karin ryste. När hon väl kom över skulle han explodera i ilska.
Precis då kom ett par springande sida vid sida. De höll varandra i händerna och lyfte armarna. Alla hurrade. Kvinnan orkade nästan inte springa längre, men mannen höll henne hårt. De skulle klara det tillsammans.
Plötsligt gick en rörelse genom folkmassan och exalterade röster hördes. Längre neråt gatan ebbade loppet ut. Funktionären gjorde sig redo att klippa avspärrningsbandet, lyssnade på instruktioner i sin öronsnäcka och väntade på att få släppa över folk.
Stefan tecknade till Karin att hon skulle springa över. Hon tvekade och precis när avspärrningen togs bort, tog hon en steg bakåt.
– Karin! ropade Stefan.
Hon var inte en vestal men hon visste nu:
Äktenskapet var ett maraton, var det inte så man sa?
Om hon gifte sig med Stefan skulle hon bli levande begravd. Äktenskapet var ett maraton, var det inte så man sa? Man måste vara beredd på ett långt lopp, med både mot- och medgång, men hon var inte säker på att Stefan var hennes maratonman.
– Kaaaarin!
Hon vände sig om och gick. Nu skulle hon köpa glass och äta den i regnet.
Hon log. Så underligt, skavsåren kändes inte längre.
