Hon måste sluta att vara så snäll. Varför satte hon alltid andras behov före sina egna? På midsommarafton var hon fast besluten att träffa mannen som fångat hennes intresse. Eller?
Nu fick det vara nog. Det räckte med att hon i stekande sol åkt hela vägen till tågstationen i en bil vars luftkonditionering hon inte kunde sätta på, och så hade hennes kusin Stefan inte varit med på tåget!
Det var ju midsommarafton och just nu hade hon kunnat sitta på en luftig balkong med sina väninnor och ätit midsommarlunch. Grillad lax och jordgubbstårta.
I stället hade hon satt sig i en bil för att hämta upp sin kusin som rest till hennes stad för att träffa ”polare”.
Hon fick verkligen sluta att vara så översnäll. Det var hennes stora problem. Varför satte hon alltid andra före sig själv?
Och så var tacken dessutom detta. Bilen krängde så oroväckande på vägen att hon fick sakta in vid första busshållplats.
– Sjutton också! Punktering!
Om Stefan inte hade missat tåget hade han kunnat ta hand om punkteringen. Själv skulle hon inte orka lossa på de där bastanta skruvarna.
Hon hade lånat bilen av en väninna och när hon ringde henne nu fick hon veta att nej, någon vägassistansförsäkring hade hon inte.
– Men vifta bara in någon bil som åker förbi. Grabbar brukar vara pigga på att visa sig på styva linan när det gäller sådant där.
Aldrig i livet att hon skulle tigga om hjälp på det förnedrande sättet! Så i stället satte hon sig i sluttningen ovanför diket och började ringa runt till de bärgningsfirmor hon hittade med hjälp av sin mobil.
– Våra öppettider är… var dock det enda svar hon fick.
Utom hos en firma, där meddelandet löd:
– Midsommarafton stängt.
Och i dag var det ju midsommarafton, något hon knappt hunnit ta in. Men här satt hon nu i en sluttning, mitt bland prästkragar och susade björkar, så hon kunde lika väl passa på att njuta av det medan hon fortsatte att jaga bärgning.
Innan hon hann utvidga sökområdet för bärgning till stan, fyra mil bort, inträffade undret. En bil bromsade in och en man steg ur. Hon kände sig som ett våp som satt och väntade på en riddare, men vad hade hon för val?
Nu hade hennes riddare dykt upp och ville tydligen visa sina maskulina färdigheter för att imponera på henne.
– Vill du att jag byter däck åt dig? frågade han.
Och det ville hon ju, trots allt. Inte var han det minsta skrytsam heller, bara vänlig. Han hjälpte henne ner från sluttningen ovanför diket, presenterade sig som Axel och fiskade upp extradäcket ur hennes bagageutrymme.
Att byta det punkterade däcket tog inte lång tid, och efteråt hämtade han var sin vattenflaska ur sin bil åt dem.
– Så där, log han. Klart!
Hon var förstås tvungen att tacka honom. Det enklaste hade varit att betala för besväret. Men han viftade bort hennes försök.
– Hur kan jag då tacka dig?
Han log mot henne.
– Gör någonting för någon som behöver det, sa han.
– Ringar på vattnet, alltså, log hon och nu var han plötsligt väldigt mycket mer sympatisk än vad hon trott.
– Precis. Nu kan du resa vidare och fira midsommar.
Han hejdade sig på väg till sin bil.
– Vart ska du, förresten?
– Till småstaden fyra mil bort.
– Som jag, alltså, log han. Då hoppas jag att vi ses på midsommardansen där. Då kan du få tacka mig genom att spara en dans åt mig.
Hon stod och såg efter hans bil och det märkliga var att hon faktiskt trodde att han ärligt hoppades att de skulle ses där. Och att han ville dansa med henne. Ännu märkligare var att hon själv verkligen hoppades att de skulle ses igen.
När var det stadens traditionella midsommardans skulle gå av stapeln i Stadsparken? Vid sex? Bara inte Stefan ringde och ville ha skjuts precis då!
När hon kom hem kände hon sig glad och förväntansfull. Hon försökte få tiden att gå genom att pyssla om odlingarna på sin balkong. Prästkragar och tagetes blommade för fullt, tomaterna hade redan små gröna frukter, kryddlådorna var fulla med persilja och dill, och lobelian hängde i blåvita skyar över balkongräcket.
Det blev flera timmar av väntan på balkongen med en kopp kaffe, flera fåfänga försök att få tag på Stefan på mobilen och till och med några sidor i en bok lästa innan klockan drog mot sex.
Nu bytte hon om till en somrig klänning och klackskor, och det pirrade i henne av glädje och förväntan. Men precis innan hon skulle lämna lägenheten hejdade hon sig.
Vad var det han sagt, Axel? ”Gör någonting för någon som behöver det.” Hon skyndade sig ut på balkongen och plockade snabbt ihop en bukett med prästkragar och lobelia, och lämnade sedan lägenheten.
Det dröjde innan det hördes steg bakom dörren till lägenheten en trappa ner. Till slut öppnades dörren och Lennart lyste upp när han såg henne.
– Tittar hemtjänsten in fast det inte är tisdag?
– Det är midsommarafton, log hon, så jag tänkte att du behövde lite midsommarblomster.
Inte för att det kunde lindra hans ensamhet, men nog verkade det pigga upp honom lite ändå?
Hon satte dem i vatten inne i hans kök medan han sjönk ner på kökssoffan. Han såg med ens lite moloken ut och hon undrade vad som hade hänt.
– Ingenting viktigt. Knäet känns lite bättre. Men min brorson fick förhinder.
Hon hejdade sig.
– Han som skulle skjutsa dig till dragspelsträffen?
Det var årets höjdpunkt för Lennart. Mötet med alla gamla dragspelsvänner nere vid sjöbodarna på midsommaraftonen.
Gamla dragspelare tog sig dit från när och fjärran, de skulle prata minnen, spela gamla låtar och de som orkade skulle ta en svängom med frun eller någon besökare som lockats av dragspelsmusiken.
Hon såg på köksklockan på väggen. Redan kvart över sex. Hur kunde hon hjälpa Lennart? För det måste hon ju göra. Hon kunde inte låta honom bli sittande inne på midsommarafton, nu när solen lyste varm och den ljumma vinden svepte med sig sommarens alla dofter.
Och han som ett helt år hade längtat efter att få träffa och spela dragspel med sina gamla vänner!
Skulle hon ringa efter en taxi? Nej, det var en bra bit till sjöbodarna bortom hamnen och Lennarts pension var för knaper. Och att hon skulle betala för honom skulle han aldrig gå med på. Han var stolt, Lennart.
– Hämta dragspelet så åker vi. Jag ska ändå iväg till midsommardansen i Stadsparken, sa hon.
Hon skulle faktiskt hinna både skjutsa honom och köra vidare till Stadsparken. För nog skulle Axel vänta på henne där? Även om hon inte var där prick klockan sex?
Det isade till i henne när hon tänkte på vad som annars skulle hända. Hon skulle aldrig se honom igen. Hon hade inte hans efternamn, inte hans telefonnummer, ingenting. Förmodligen var han bara på tillfälligt besök i stan.
Hon sköt undan alla de där tankarna, tänkte i stället på Lennarts glädje. Han bubblade nästan över av förväntan när de gav sig av i bilen mot sjöbodarna.
Det var först när de kom fram som hon insåg vad hon gjort. Lennarts knä var inte alls bättre. Hon fick stödja honom hela vägen från parkeringen till sjöbodarna, där han mottogs av en skock glada seniorer som redan dragit igång den första sommarlåten på sina dragspel.
Tonerna vällde ut över vattnet och hon såg bort mot hamnen. Bakom den låg kyrkan, sedan skolan och bortom den Stadsparken. Där fanns troligen Axel, som såg sig omkring för att upptäcka henne i folkmassan.
Han skulle vänta på henne. Kanske en stund. En timme. Kanske två. Tills han förstod att hon inte skulle komma till dansen …
– Du kan åka nu, log Lennart. Hem klarar jag mig alltid.
Men det var ju det han inte gjorde. Hon hade märkt det när hon stöttat honom från bilen. Hans knä hade inte alls blivit bättre. Tvärtom. Och han skulle aldrig tigga hjälp och skjuts hem i kväll av någon. Det var han för stolt för.
Så tänkte hon på det där som Axel sagt. Om att göra någonting för någon som behövde det. Och det hon tänkt om sig själv. Att hon var för snäll. Alldeles för snäll.
Plötsligt hördes någon hojta genom musiken
Om hon lämnade Lennart nu skulle hon hinna till Stadsparken innan Axel gick därifrån. Annars skulle hon förmodligen aldrig se honom igen. Hon drog ett djupt andetag och log mot Lennart.
– Jag stannar. Tills du vill hem i kväll, sa hon.
Visst gjorde det ont. Men den tacksamhet hon såg i Lennarts ögon lindrade det onda. Strax därpå blev hon uppbjuden av en äldre gentleman som visade sig vara en hejare på schottis.
När hon efter dansen, yr och vimmelkantig, sjönk ner på bänken bredvid Lennart och hans dragspel ringde hennes mobil. Det var Stefan.
– Jag försov mig och sedan pratade jag med polarna i telefon. Men nu sitter jag på tåget. Du kan hämta mig om en timme.
Hon suckade djupt.
– Jag är ledsen, sa hon sedan, men nu är jag upptagen.
– Vadå upptagen?!
– Av någon som behöver min hjälp mer än du, Stefan.
– Men hur ska jag då ta mig från tåget?
– Busstationen ligger alldeles bredvid.
Han blev sur men hon kände sig bara lättad, inte det minsta skuldmedveten. Att lära sig säga nej var ju det hon behövde göra för att sluta vara så ”översnäll” att det gick ut över henne själv.
Sin tid och omsorg skulle hon lägga på den person som verkligen behövde henne. Plötsligt hördes någon hojta genom musiken:
– Lennart?! Är det verkligen du?
Fram mot bänken trängde sig en äldre kvinna med blomsterkrans i håret. Lennart stirrade på henne.
– Majbritt?!
– Så du känner igen mig?
– Snälla nån, dig har jag aldrig glömt!
– Det är nog samma sak med mig, faktiskt …
Lennart var tagen, rent av rörd, kunde hon tydligt se, och sorgen över att inte kunna träffa Axel igen gled nästan bort inom henne.
Hade hon bidragit till att Lennart träffat sin ungdomskärlek? Som var lika glad som Lennart över återföreningen? Hon reste sig för att ge plats åt Majbritt på bänken bredvid Lennart.
I samma ögonblick kände hon en hand på sin arm och snurrade runt.
– Axel?!
– Så det är här du håller hus, log han. När min moster berättade i bilen hit att stans riktiga midsommardans är i Stadsparken trodde jag att jag missat dig för alltid.
– Är Majbritt din moster?
– Ja, hon har flyttat tillbaka till sin barndomsstad på gamla dar och jag har hjälpt henne med flytten. När hon sa att hon ville dansa till dragspel igen trodde jag det var här vid sjöbodarna som stans midsommardans gick av stapeln.
– Jag är glad att du hade fel, log hon.
Bredvid dem fick Lennart just en stor kram av Majbritt.
– Ringar på vattnet, log Axel.
Mer hann inte bli sagt för nu hade tydligen Majbritt önskat sig en favoritlåt. Dragspelen började ljuda igen, nu mjukt och stilla, över vattnet. Hon ville berätta för Axel vad hans ord betytt i dag, för både Lennart, Majbritt och dem själva. Men det kunde vänta. Det var ju midsommarafton och deras första dans väntade.
