Det är första utlandsresan på egen hand efter skilsmässan. Han letar inte efter sällskap, men plötsligt sitter hon där, kvinnan med de grå hårslingorna.
Roland passerar flera restauranger. Han läser menyerna ingående. Hittar inte vad han söker. Suckar besviket och går fram till den sista restaurangen i raden, den vid färjeläget. Finns maten han längtat efter?
– Yes, säger han högt, travar in och slår sig ner vid ett bord.
Det kurrar i magen och han ler ursäktande mot servitören. Roland beställer öl, bröd och tzatziki och de där små friterade fiskarna som han gillar.
Han lyssnar till vågorna som slår mot kajen och hoppas på att vinden ska mojna till i morgon, så att han ska kunna ta sitt morgonbad utan att bli översköljd av saltvatten.
Det är första gången sedan skilsmässan som han reser på egen hand. Och första gången som pensionär.
Nu kommer fatet med de friterade fiskarna in. Han bryr sig inte om bestick, utan äter som om det vore chips eller godis. Detta skulle ha retat gallfeber på Lena. Hon gillade inte hans bordsskick när de var utomlands. Hon ville att han skulle äta fint, konversera sansat.
Lena brukade titta snett och prata illa om högljudda restauranggäster. Hemma betedde hon sig inte så, där åt hon bara med gaffel och höjde bara rösten titt som tätt.
De hade kämpat länge innan båda insåg att det fick vara nog. Inte en ålderdom tillsammans också. Ingen av dem skulle orka med det.
Roland och Lena hade kämpat ihop länge nog
Roland har valt en liten ö, en utan charterturister. Restaurangen har få gäster i kväll. Förutom Roland är det fem personer. Ett yngre par med två små barn, samt en kvinna med grå slingor i håret. Barnen sover i föräldrarnas famn. Roland hör dem prata svenska. Efter en stund ropar mannen på servitören.
När de betalat och rest sig sitter kvinnan med slingorna kvar.
– Jag kommer när jag ätit upp min moussaka, förklarar hon.
Roland uppfattar hur den yngre kvinnan höjer ögonbrynen.
När barnfamiljen kommit utom synhåll skjuter kvinnan undan tallriken med moussaka och beställer in en flaska retsina och ett stort fat med små friterade fiskar. Roland brukar inte glo så där på folk, men han tycker det är intressant att se hur resolut kvinnan gör sin beställning
Just när han stoppar in en fisk i munnen får kvinnan syn på honom där han sitter till hälften dold bakom en krukväxt. De nickar kort. Kvinnan ler.
– Goda firrar! säger Roland, för något bör han väl säga eftersom hon log.
Hon höjer det nästan tomma vinglaset.
– Skål, jaså här finns fler svenskar på ön, säger hon och fyller på sitt glas.
– Tja, skål, det verkar så.
– Jag vill äta det jag gillar och göra det på mitt sätt, men då skäms min dotter, säger hon och griper en fisk mellan tumme och pekfinger.
Medan hon tuggar stirrar hon ut över det svarta, fräsande havet.
– Jaså, säger Roland.
– Och så tycker hon att jag ska sitta inne på kvällarna och vara barnvakt.
Hon tar några rejäla klunkar vin och verkar försjunka i tankar.
Roland inser att det är bäst att inte säga något mer, så han fortsätter sin måltid i tystnad. Han doppar bröd i tzatsiki och dricker öl.
En oskyldig dejt är väl inte helt fel?
– Fast det är jag som beställt resan, säger kvinnan efter ett tag och tömmer i sig hela glaset varefter hon häller upp mer.
– Hm, säger Roland.
Han vill ju inte verka som en surgubbe heller. Han vinkar till sig servitören, beställer in mer fisk och när servitören återkommer hör Roland hur kvinnan skrattar och pekar på hans fat.
– Ja, visst är det läckert, skrattar hon och dricker mera vin. Du, får jag förresten fråga, varför sitter du så långt bort?
Roland tänker sig om ett ögonblick och säger sedan sanningsenligt:
– Jag har valt det. Behöver vara ensam.
– Okej, säger kvinnan. Samma här, ha ha. Skål för ensamheten och för att få göra som man vill.
En lång stund blir det tyst innan kvinnan säger:
– Fast en oskyldig dejt är väl inte helt fel, eller?
Roland sätter ölen i halsen och hostar till. Här går det undan minsann, tänker han och funderar febrilt över hur han ska ta sig ur den här situationen på ett snyggt sätt. Han tvinnar mustaschen och funderar.
Kvinnan har uppenbarligen druckit för mycket och för fort. Han försöker skratta bort hennes invit och låtsas läsa något på sin telefon. Han skojar lite med servitören och blickar ut mot båtarna.
– Så tyst du blev, jag skrämde väl inte bort dig?
Roland vrider sig på stolen, harklar sig och säger:
– Tja, jag har ett förslag. Du ska få en gåta av mig. Löser du den så träffas vi förmodligen igen.
– Oj då, så ovanligt! Men jag beter mig inte heller som vanligt i kväll. Inte brukar jag dricka så här och fråga om en dejt. Och aldrig har jag fått någon gåta förutom av barnbarnen, fnissar hon och hickar till.
Roland som nu har tänkt ut alltihop tar fram en penna ur bröstfickan och börjar skriva på en servett. Gåtan har tre ledtrådar, skriver han, och handlar om denna ö, om Kea. Därefter börjar han rita en leende mun och en förbudsskylt med ”motortrafik förbjuden”. Slutligen skriver han ordet ”kattdjur”.
Med pyttesmå bokstäver lägger han till: ”om du klarar gåtan ses vi där vid elvatiden i övermorgon”.
Roland betalar och viskar något till servitören. Kvinnan märker inte att han går.
Lättad beger han sig därifrån till lägenhetshotellet. Han är minsann inte här för att hitta någon ny som ska styra och ställa. Men ändå, undrar vem hon är utan allt det där vinet inombords?
Hon blir förvånad när grannbordet är tomt
Bodil måste ha nickat till. Hon blir förvånad när grannbordet plötsligt är tomt. Servitören ger henne en servett.
Har hon kladdat mat i ansiktet? Servitören pekar på servetten och ler. Visst ja! Den där karln pratade ju om en gåta. Hon betraktar fundersamt det leende ansiktet som han har ritat. Så fånigt!
Hon viker ihop servetten och stoppar ner den i väskan. Betalar, blinkar åt servitören och reser sig. Det snurrar! Hon snubblar till. Bodil tar av sig skorna. Sedan följer en vinglig promenad i det grunda vattnet längs stranden innan hon ser hotellet.
Hon lyckas tassa in utan att välta något och i rummet intill verkar de ha roliga saker för sig.
Vid kaffet nästa förmiddag lovar Bodil att sitta barnvakt. Dagen tillbringas i skuggan. Senare, när barnen har somnat läser hon på servetten. Vad skrev han egentligen?
Efter teckningen med det glada ansiktet har mannen skrivit ”motortrafik förbjuden”. Och sist står ordet ”kattdjur”. Och det där han har skrivit med pyttesmå bokstäver, vad menar han med det egentligen?
Barnen sover hela natten. Det passar bra, för Bodil har nog med att söka på nätet. Hon bestämmer sig för att karln förmodligen är knäpp, men hon kan ändå inte sluta fundera. Varför inte bara släppa det?
Hon googlar vidare och försöker med olika kombinationer. Så när hon söker på ”bilfri stad Kea” får hon fram Chora. Bodil tittar på den glada minen som mustaschkillen har ritat. När hon sedan skriver “Chora skrattande” i sökfältet kommer bilder på ett leende stenlejon upp. Bingo! Så måste det vara.
Hon kan inte sluta fundera på karln
Klockan nio nästa morgon har Bodil hyrt en bil. Hon rattar sakta på serpentinvägen. Efter flera hårnålskurvor är hon äntligen framme i Chora.
Vad kommer min dotter att säga när hon hittar mitt tomma rum? tänker hon.
Vid tretiden i natt kom de hem. Fnissande. De lär säkert vara trötta när barnen vaknar.
– Nej, inte mitt ansvar, säger hon högt till sig själv.
Hon parkerar i utkanten av bergsbyn, tar matkorgen från baksätet och börjar gå. Inte en bil i sikte. Det bär brant uppför. Hon måste stanna för att vila. I en butik frågar hon efter vägen och köper iskallt vatten. Uppför breda åsnetrappor bär det av. Vid husväggarna står terrakottakrukor med hibiskus. Trapporna tar slut och en skylt visar stigen framåt. En man kommer ridande på en åsna.
– Kalimera, hälsar han på grekiska.
Bodil vilar under ett mandelträd. Oj, klockan visar kvart över tio. Måste skynda vidare nu.
Små rosa cyklamen kantar stigen. Då upptäcker hon det skrattande lejonet. Efter en skarp kurva finns en järngrind som vetter ner mot djuret. Hon öppnar men inser sin begränsning. Den svindlande trappan neråt har stup på båda sidor.
– Hallå! ropar hon, men får inget svar.
Kanske har han glömt? Bodil studerar katten på avstånd.
Den har huggits fram direkt ur klippan på 700 talet f. Kr. Hon ser sig om och får syn på ett stort fikonträd med efterlängtad skugga. Där breder hon ut ett tygstycke och slår sig ner. Härifrån har hon utsikt över både stigen och lejonets rygg.
Nu måste hon ha mat. Vindruvor, bröd och ost dukas fram ur korgen. Klockan är strax elva. Men elvatiden kan betyda allt från halv elva till halv tolv.
En man kommer rusande i kurvan. Bodil snabbar sig fram till grinden där hon nyss stått. Hon intar ett nonchalant uttryck, och sparkar förstrött i gruset.
Vem har jag äran att dejta?
– Det var som… flämtar den mustaschprydde. Inte dåligt! Jag trodde inte …
– Vadå? Det är väl bara att söka på nätet. Vem har jag äran att dejta?
– Roland, skrattar mannen och sträcker fram en näve. Och damen?
Bodil presenterar sig och pekar bortåt fikonträdet.
– Varsågod, det är serverat! Men inget vin i dag. Inte bra att bli yr på dessa höjder. Och inga friterade fiskar heller.
Roland sätter sig och dricker vatten.
– När du ätit kommer du att få en gåta, säger Bodil allvarligt. Löser du den så kan du få du bjuda på mat någonstans.
Roland tuggar och kan inte svara men visar tummen upp. Han blinkar åt damen med de grå hårslingorna.
