Novell: Hon fastnade i sin egen lögn – sista arbetsdagen blev inte alls som hon tänkt

Det var med både lätta och förväntansfulla steg som Agneta gick mot kontoret på morgonen. Hennes sista arbetsdag före pensionen!

Hon och hennes närmaste chef hade bokat in ett avslutningsmöte på morgonen för att reflektera och i lugn och ro ge konstruktiv kritik. Sedan skulle hon bara städa ur sitt kontor på eftermiddagen.

Lite vemodigt kändes det men hon var redo.

När klockan slog halv nio gick hon in till chefen, men han var inte på plats. Hon slog sig ner i besöksstolen för att vänta och efter några minuter ringde mobiltelefonen.

Chefen var försenad, hans bil startade inte och för att få ta sin frus bil krävde hon att han skulle skjutsa henne till hennes jobb först.

– Jag blir tyvärr alldeles för sen till mitt möte med rekryteringsfirman, sa han i beklagande ton.

– Men du och jag hade ju också ett möte nu halv nio, sa Agneta lite irriterat.

Det lät nästan som att chefen hade glömt deras möte, men han fann sig snabbt och föreslog att han skulle bjuda henne på lunch i stället.

– Det blir väl ännu trevligare? Ringer du och bokar bord på Pépito?

Agneta höll inte riktigt med om att det var trevligare, hon hade bara velat stöka undan mötet i all sin enkelhet, men en bjudlunch kanske inte var fel ändå? Hon lovade att ordna det.

– Och kan du uppehålla Barbara lite? Hon från rektyringsfirman från Kompentens Kom hit som kommer nu klockan nio? Bjud på kaffe. Sådant där fixar ju du galant!

Chefen väntade inte på svar utan vinkade bara och gick. Så var det samtalet över. Agneta suckade, letade upp numret till Pépito och bokade ett bord för två.

Hon gick bort till kaffemaskinen som chefen hade på sitt rum och gjorde sig en cappuccino med en av hans dyra kapslar. Det var en lyx hon sällan hade chans till.

Medan hon sippade på den varma drycken satte hon sig i chefens skinnklädda skrivbordsstol. Eller fåtölj var det snarare, tänkte hon medan hon sjönk ner ordentligt i stolen. Hon snurrade på den och såg ut genom fönstret över stadskärnan. Det var en maffig utsikt så här från femte våningen, synd att hon själv fått sitta med utsikt över innergården i alla år.

Agneta tog en klunk av kaffet, lutade huvudet mot nackstödet och tänkte på hur ljuvligt det var att snart inte behöva bli irriterad på chefens fasoner längre.

En lätt knackning på dörren fick henne att återvända till nuet och lika snabbt öppnades dörren. Agneta hann precis snurra stolen i rätt läge innan en elegant kvinna i femtioårsåldern stegade in.

Hon gick med bestämda steg mot skrivbordet med handen redo för att hälsa.

– Hej, ursäkta att jag är lite tidig men det är jag i ett nötskal. Det är jag som är Barbara Lagerwall.

Agneta satt som paralyserad, men till slut ställde hon ner kaffekoppen och tog Barbaras hand.

Barbara såg ner på ett papper hon hade i vänstra handen.

– Det verkar blivit fel här i mötesbokningen, det står Hannes Carlsson i mina papper. Är det kanske Hanne det ska stå?

– Jamen precis, det är Hanne Carlsson, svarade Agneta och visade med handen att Barbara kunde slå sig ner på stolen mittemot.

– Det är så lustigt när alla ens fördomar ställs på ända, skrattade Barbara och la ner papperet i sin portfölj. Jag var helt säker på att det var en manlig vd på det här företaget. Men det är ju bara positivt att överraskas på det här sättet!

Agneta pressade fram ett leende samtidigt som hon tyst överla med sitt inre om det var för sent att ställa allt till rätta, hon kunde väl fortfarande säga att hon faktiskt var den, snart, pensionerade sekreteraren?

– Vill du ha en kopp kaffe? frågade hon i stället och reste sig upp och gick mot kapselmaskinen. Här kunde hon vinna lite tid.

Barbara tackade ja och bad om det mest onyttiga som fanns att tillgå, hon muttrade något om hur onödigt det var med de små kapslarna.

Agneta skrockade medan hon la in en kapsel med karamellsmak i maskinen och startade bryggningen.

– Min sekreterare försitter aldrig en chans att berätta hur dumt det är för miljön med en sån här maskin. Men jag hävdar att det inte alls är särskilt illa om man bara återvinner allt. Det är ju ändå mycket godare än automaten i fikarummet.

Det var i alla fall inte osanning från Agnetas håll. Hon och Hannes hade helt klart olika ståndpunkt i frågan. Och hon visste också att han inte brydde sig om hur soporna sorterades.

Barbara tog emot koppen och nickade gillande när hon smakat på kaffet. Hon kastade sedan en blick på det inramade fotot som stod på skrivbordet.

– Är det din … fru?

Agneta som återigen satt i skrivbordsstolen kastade en snabb blick på Hannes fru som stod i full bröllopsmundering på bilden.

– Öh ja, precis! Det där är Eleonor, min fru sedan sjutton år tillbaka. Hon är lite yngre än jag, men kärleken har ju ingen ålder.

Agneta visste inte var alla ord kom ifrån, hon verkade inte kunna sluta prata. Kanske hade det varit bättre att säga att Eleonor var hennes dotter? Om hon inte haft en jäkla brudklänning på bilden.

– Oj, tiden går fort. Jag trodde nog inte att det varit tillåtet med samkönade äktenskap så länge. Ni måste verkligen ha varit pionjärer!

Agneta förbannade sig själv, nu trasslade hon in sig i saker hon inte hade koll på.

Barbara ställde ner kaffekoppen och såg ut att fundera för sig själv.

– Otroligt inspirerande. Jag skulle föreslå att du kommer och talar för en förening jag är med i. Det vore väldigt givande att få höra mer om din väg till den här posten, det är ju normbrytande på flera olika sätt. Särskilt inom den här branschen.

Agneta behövde inte förställa sig när hon såg besvärat på Barbara och skakade på huvudet.

– Så smickrande, men jag tror inte att jag skulle ha så mycket att säga. Det har varit ett hårt jobb helt enkelt. Och kanske blandat med lite tur emellanåt. Helt plötsligt sitter man bara här på chefsstolen.

Barbara tog fram en mapp ur sin portfölj, log och försäkrade Agneta om att hennes uppvaktning inte var över – hon nöjde sig sällan med ett nej till svar.

– Det här är hur som helst kontraktsförslaget, inga konstigheter egentligen.

Barbara räckte över mappen till Agneta samtidigt som Agnetas mobiltelefon ringde. Det var chefen Hannes. Hon svarade med ett enkelt ’hallå’.

– Har hon kommit? frågade han och det hördes att han fortfarande satt i bilen. Det är kö här nu också.

– Ja, jag sitter här med Barbara, svarade Agneta. Vi har precis tagit en kopp kaffe.

– Bra, uppehåll henne! Jag litar på dig Agneta.

Hannes lät stressad och Agneta började känna sig lika stressad. Hur skulle hon lösa det här? Hon måste ju få ut Barbara innan Hannes kom tillbaka.

– Det var min sekreterare, sa Agneta och la ner telefonen på bordet. Han är fast i en bilkö och blir lite sen i dag tydligen.

– Jo, jag tackar, sa Barbara och blinkade retsamt med ena ögat. En manlig sekreterare, det sänder precis rätt signaler! Jag ångrade mig förresten, jag skulle vilja att du föreläste för min dotters skolklass. Jag är så trött på dessa manliga chefer och deras klichéer till sekreterare. Ibland känns det som om vi inte har kommit någonstans sedan 60-talet. Vet du, jag är säker på att det fortfarande finns sekreterare som köper julklapparna som deras chef ska ge till sin familj!

Agneta kände kinderna hetta, hon var övertygad om att hon skulle kunna recitera Hannes kalender för de kommande två veckorna om hon skulle väckas mitt i natten. Och själv visste han knappt vad han hade för möten samma dag.

Men några julklappar hade hon inte inhandlat, förutom de gånger då Hannes klampat i klaveret och behövde skicka blomsterbud till Eleonor. Det var både en och tre gånger hon hade fått göra de beställningarna.

Hade hela den här situationen inträffat för bara några veckor sedan så hade Agneta förmodligen direkt rett ut missförstående och hållit tummarna för att Barbara inte misstyckt att hon provsuttit chefens stol. Det var väl den stundande pensionen som fick henne att släppa alla hämningar. Men borde hon erkänna sin lögn?

– Som sagt, sa Barbara. Vi hade en del funderingar kring kontraktet, men jag är så nöjd med vårt möte och känner verkligen att vi vill jobba med ett företag som är så här framåtsträvande.

Hon sträckte sig efter mappen och började skriva under på de blad där hennes underskrift krävdes.

– Öh, jag skulle nog vilja dra det ett varv med vår ledningsgrupp, sa Agneta och tänkte att även om hon försatt sig i en knivig sits så tänkte hon inte förvärra den genom att förfalska Hannes underskrift!

– Lyhört! sa Barbara och lät fortfarande översvallande. Jag uppskattar verkligen en chef som låter fler komma till tals och inte fattar alla beslut själv.

Barbara knäppte på pennans topp och räckte över kontraktet till Agneta och förklarade att om allt var grönt kunde de buda över det senare. Behövde något justeras så fick de ta ett nytt möte längre fram.

Agneta nickade och kände att det var dags att avsluta.

– Jag vill inte köra bort dig men jag har snart ett annat möte, jag är mentor till en tjej som läser företagsekonomi. Hon hade något hon ville dryfta.

Det var den konstigaste lögn Agneta hört men hon tyckte att den kunde passa den bild hon målat upp av sig själv. Barbara såg återigen imponerad ut när hon reste sig upp för att gå.

– Verkligen trevligt att träffa dig Hanne, jag kommer att höra av mig angående den där föreläsningen senare. Vi hörs!

Agneta sjönk ner i skrivbordsstolen igen och gömde ansiktet i sina händer. Men om det var någon dag då det var läge att göra bort sig helt på jobbet var det kanske den sista? Hellre än den första i alla fall, tänkte hon i ett försök att gaska upp sig.

Hon städade bort kaffekopparna och la kontraktet väl synligt på skrivbordet.

Tio minuter senare kom Hannes. Han tittade in på Agnetas kontor direkt:

– Var är Barbara? Säg inte att hon tröttnade på att vänta? Var det så svårt att underhålla henne en liten stund?

Han verkade redo att mörda någon, antagligen Agneta. Men som vanligt väntade han inte ens på en förklaring utan gick in på sitt kontor. Dörren smällde han igen bakom sig.

Agneta plockade bland pärmarna på en hylla. Några la hon ner i en kartong som skulle tas ner till arkivet. Hon funderade på om hon skulle ringa och avboka Pépito, hon såg inte fram emot lunchen.

Hon avbröts av en lätt knackning på dörrposten och såg upp. Hannes var tillbaka men hans ansiktsuttryck var inte längre ilsket utan han såg snarare inställsam ut.

– Det måste varit väldigt gott kaffe du ordnade till Barbara, eftersom hon skrev på menar jag. Jag hade förstått det som att de var lite tveksamma och att jag verkligen skulle få använda hela artilleriet för att övertala henne.

Agneta log tveksamt. Hon kände sig kluven. Nöjd över att ha gjort något bra, men såklart hade hon dåligt samvete gentemot Barbara som signerat kontraktet på falska premisser.

Två timmar senare satt hon och Hannes och åt en tvårätters lunch på Pépito. Hannes hade beställt in varsitt glas bubbel för att skåla för Agneta.

– Jag vet inte hur vi ska klara oss utan dig, det kommer antagligen att bli kaos, men vi får göra vad vi kan.

Hannes var oerhört fjäskig, men Agneta försökte ta åt sig och tänka att det berodde på allt hon gjort under åren. Inte bara det hon lyckats med samma förmiddag.

När hon gick för att hämta kaffe åt dem såg hon en välbekant person som stod och hällde upp kaffe framför henne. Agneta gjorde sig redo att tvärvända men just då gjorde personen framför henne samma sak.

– Nämen, är du här? Barbara såg leende på Agneta.

– Ja, jag är här på lunch med … min sekreterare, sa Agneta och nickade åt Hannes håll.

Barbara vinkade glatt åt honom och han höjde handen i en hälsning.

– Som jag var inne på tidigare, drömchef! Barbara nickade menande mot Agneta. Jag måste tillbaka till mitt sällskap. Men vi hörs!

På skakiga ben gick Agneta tillbaka till bordet och ställde ena kaffekoppen framför Hannes och den andra vid sin egen plats. Varsin assiett med chokladpaj hade serverats medan hon varit borta.

– Vem var det? frågade Hannes, mest av artighet verkade det som. Agneta trodde inte att han var särskilt intresserad av hennes bekanta.

– Det var Barbara Lagerwall, svarade Agneta innan hon hunnit fundera om det vore bättre med en lögn.

Hannes som precis tagit en sked av pajen stannade upp med den i höjd med sin mun.

– Barbara? Men … jag borde gå och hälsa på henne.

– Hannes, jag behöver berätta en sak, sa Agneta i lugn ton medan hennes hjärta bultade hårt i bröstkorgen.

Hannes såg förväntansfullt på henne medan han tuggade på pajen.

– Barbara var rätt upprörd. Precis som du sa så verkade hon inte säker på att hon skulle skriva på. Hon var tveksam till firmans jämställdhetsarbete berättade hon för mig.

Hannes min hade gått från förväntansfull till förbryllad.

– Jag gick nog över gränsen, sa Agneta och pillade lite på skeden som låg vid efterrättstallriken. Men jag sa att det är något som ledningsgruppen just nu jobbar på. Att det är ett prioriterat område. Jag tror att det var vad som övertalade henne.

Hannes satt nu och gapade. Agneta var glad att han tuggat klart på pajen och svalt den. Till slut tycktes han vakna upp ur sina funderingar och sträckte upp sin hand.

– Agneta, my man! Fan vad bra gjort!

Agneta antog att hon skulle klappa till hans hand och gjorde det med viss tvekan. Hannes såg riktigt imponerat på henne och hon andades ut av lättnad.

I morgon, när pensionen var ett faktum, skulle hon se tillbaka på den här dagen. Kanske skulle hon fråga sig om det ändå inte var en av de roligaste arbetsdagarna hon haft?