Novell: Hon kysser tomten när hon tror ingen ser – förstår först inte vem han är

Julen blev åtminstone vit i år, tänkte Saga, medan hennes sinne var svart som en vinternatt, trots att barn och barnbarn var på ingång.

Precis när marschallerna lyste upp gårdsplanen och hon hunnit sanda infarten, rullade två bilar in på gården. Snart hade Saga fyra barnbarn runt sig i en innerlig kram som närapå fick henne att tappa balansen.

Just då öppnade sig himlen, kritvita snöflingor stora som pärlor seglade ner över dem och minstingen Märta räckte ut tungan för att testa hur de smakade.

Temperaturen hade krupit ner till minus åtta grader och nu stormade alla in och fyllde hallen med jackor, kappor, mössor, stövlar och kängor. Härlig oreda, tyckte Saga. Med dem i huset blev det mer jul.

De hade kommit allihop i år, hennes första jul utan Uffe. Det var sonen Andreas med makan Malin och deras åttaåriga tvillingar. Dottern Rakel med sambon Håkan, deras sjuttonårige son och sist och absolut minst, lilla Märta som överraskat dem alla och kommit till världen förrförra julen.

Saga var tacksam över att slippa sitta ensam, men samtidigt gnagde svärtan. Hon hade hört skvallret, att Uffe varit i Evertssons guldaffär i stan och köpt ett halsband. Det var en av grannarna som varit på plats, hört och sett allt och rapporterat till henne. Ett äkta och mycket dyrt, så det måste vara en krävande ny fästmö, hade hon sagt och liksom rullat med ögonen.

Medan glöggen gjordes i ordning i köket och barnbarnen gnabbades om konfektbitarna i Aladdinasken, förmörkades Sagas sinne igen, då minnena ansatte henne.

Uffe och hon hade varit det perfekta paret. Det var i alla fall så hon upplevt deras förhållande och att berätta för barnen om separationen var något av det svåraste hon gjort. De undrade så klart, men Uffe kunde inte ens en gång förklara varför; sa bara att han behövde ha egen tid och tänkte bo i stugan ett tag.

Hon kom ihåg deras sista diskussion ord för ord och ändå hade det gått tre månader sedan Volvon backat ut från garaget. Hon hade stått där i fönstret och skakat på huvudet, vägrat begripa, ända tills bilen försvunnit runt hörnet och tystnaden tagit över. Först då bröt tårarna fram och Saga rasade ner på en stol och grät sig trött.

Nu upprepade hon deras sista samtal tyst för sig själv.

– Egentid? Men du har ju hur mycket tid som helst sedan du gick i pension.

– Jag behöver vara själv, sa han. Inte gå runt i cirklar tills det blir små hål i mattan och svara ja eller nej på alla dina frågor.

– Vilka frågor då, jag ställer väl inga tiotusenkronorsfrågor?

Han ryckte på axlarna och sa att hon ständigt tjatade, frågade om de skulle gå ut och promenera och om det verkligen var nyttigt att bälga i sig så mycket kaffe.

– Men Uffe, jag tänker på ditt höga blodtryck. Du gör inget annat nu för tiden än halvligger i soffan framför teven. Det enda som får motion är tummen din. Fjärrkontrollen får jobba hårt. Det verkar som om du inte kan se ett tv-program från början till slut. Blipp, blipp, blipp.

– Och jag är ingen baby och kan sköta mig själv, svarade han med onödigt hög röst.

Men det var den sista meningen som sved mest:

– Jag behöver tänka. Vara ifred. Jag pratar inte om skilsmässa, Saga, men jag vill få ordning på allt. Du är inte min morsa.

Uffe hade alltid haft svårt att visa känslor och vred sig som en mask om hon ville prata ut om saker och ting. Det han sagt då var ömtåligt även för henne, som då fick inse att hon inte räckte till.

En ivrig röst hördes plötsligt:

– Mormor, mormor, det kokar över.

Saga hann dra undan kastrullen innan glöggen färgade spisen julröd och bar sedan in grytan och de små kopparna i glas med tomtenissar på, till vardagsrummet.

– Visst ja, pepparkakorna, mumlade hon.

– Sitt du, morsan, sa Andreas. Jag hämtar.

Så satt de där med doftande glögg och skålade med varandra till Carolas ljuva stämma från cd:n Saga fått av Uffe några år tidigare. Barnbarnen skålade också – i julmust. Som förr, men ändå inte.

– Du har gjort så fint, mamma, sa Rakel. Jag trodde …eller tänkte …ja …alla ljusslingor och sånt…det var ju pappa som…

– Men i år var det jag, sa Saga och sträckte på sig.

Det värsta var att trassla upp slingorna eftersom Uffe, i vanlig ordning, bara slängt ner allt huller om buller i papperskassar.

Andreas skrattade och sa att av alla minnen från barndomens jular var farsans svordomar när slingorna skulle upp de allra roligaste. Rakel fnissade och sa sedan med tillgjord mörk röst:

– Vad ska den här skiten vara bra för? Små ljuspunkter varav ingen räcker till för att läsa en bok. Jävla jul och elen är svindyr, ungar. Köp inget sånt här när ni blir stora. Nu tändas tusen juleljus är en sång, inget man måste sätta upp och ta ner varenda jul.

– Ja, sa Saga och log snett. Julen är inte Uffes grej helt enkelt. Det var alltid jag som insisterade på att ha ljusslingor både ute och inne, och gärna blinkande i olika färger, det blir liksom mer jul då. Att sätta upp dem var värre än att gå till tandläkaren brukade han säga och han avskydde att vara tomte, men gjorde det ändå. För er skull.

– Schh… sa Rakel och pekade mot barnen. Some of them still believe.

– Jag har fixat en, sa Andreas. Men nu tror jag minsann att Kalle Anka startar. Kom igen ungar, så går vi till tv-rummet. Och tar Aladdinasken och knäcken med oss.

– Schas schas, sa Malin. Du med, Håkan. Det räcker om vi är tre i köket.

Skinkan hade Saga kokat och griljerat, laxen var gravad, men någon ”Uffes hovmästarsås” stod inte i skålen bredvid. Den goda såsen var hans eget hemliga recept. I år fick det duga med en köpt.

Rakel dukade, vek gröna servetter tills de såg ut som julgranar, medan hon i vanlig ordning pratade på om allt och ingenting. Malin skalade potatis, nynnade med i en melodi som hördes från teven, medan Saga mest for omkring och undrade vad de hade glömt.

När Malin började steka prinskorvar sa Rakel:

– ”Här vankas det prinskorvar, sa han Orvar”. Så brukade ju pappa rappa varje år och tugga i sig den allra första med stark senap på.

Saga suckade och satte in köttbullarna i mikron. Malin vände på korvarna och mumlade något om att nu kunde väl Andreas ta över den traditionen.

– Nej, sa Saga och knep ihop munnen. Uffes traditioner är hans lika mycket som det hemliga receptet på hovmästarsås.

– Håller ni kontakt? undrade Malin.

Saga skakade på huvudet, sa nej, men att hon hört något om en flickvän som hade dyra vanor.

– Pappa ringer regelbundet till Andreas och mig eller tittar förbi när han är i stan, sa Rakel. Han har inte nämnt någon ny fjälla. Däremot börjar han må lite bättre och går på gym varje vecka.

– Gör han?

Saga höjde på ögonbrynen.

– Jadå, och han tar fyrakilometersslingan nere vid ån ibland också.

Saga mindes hans ord: ”Du är inte min morsa”.

– Fantastiskt. Han måste ha klonat sig eller så har han äntligen tagit till sig av mitt tjat. Om det inte är den nya förstås …hon kanske är yngre dessutom.

– Eller så är det kanske terapeuten som fått honom att tänka om.

Karotten med köttbullar var nära att glida ur Sagas hand när hon hörde det sista. Gick Uffe i samtalsterapi?

Tvillingarna kom inrusande.

– När kommer tomten?

Strax efter dök resten av gänget upp och undrade om maten var klar. Andreas gick direkt till stekpannan, tog en korv och körde ”Orvargrejen” vilket var så kul att till och med Saga fnissade.

– När, farmor?

– Jag vet inte om det kommer någon tomte i år, sa hon. Han har i alla fall inte redan varit här för det ligger inga julklappar under granen.

Det första Andreas hade gjort när de kom var att samla ihop dem som Saga lagt dit i en kasse, men vart den tagit vägen visste hon inte. Tvillingarna suckade djupt innan de gick till vardagsrummet och Andreas stötte till Saga och viskade:

– Morsan, jag har ju ordnat en som kommer vid 18-tiden.

– Då var allt klart, sa Malin och man satte sig till bords och beundrade dukningen och alla karotter och skålar med mat, fast mest av allt skinkan som tronade mitt på matbordet.

Saga var överraskad över att hon kunde sitta här i lugn och ro och ha så trevligt. Trots allt. Det var bara tvillingarna som hade svårt att sitta stilla. De åt snabbt och frågade flera gånger om det skulle komma någon tomte. Saga la fram en målarbok med jultema som de lyckades roa sig med en stund innan tomtefrågorna började igen.

Strax före sex var alla samlade runt granen där glasänglar och röda julkulor trängdes med alla ljus. Barnen stod med näsorna tryckta mot glasdörrarna ut till verandan, spanade och suckade.

Så skrek de till. En ljuslykta svängde hit och dit i mörkret, närmade sig sakta och när en rödklädd och skäggig tomte syntes backade Märta rakt in i Sagas knä, medan de andra skrek av spänd förväntan.

Andreas blinkade mot Saga och bad barnen öppna när tomten knackade på.

Efter tre hårda och rytmiska knackningar vågade de hjälpas åt att vrida om låset, men sedan klämde de sig ner tätt intill Andreas i soffan.

Tomten klev in, ställde ner en jutesäck på golvet och sa:

– Ho, ho, ho, god jul stora och små. Här kommer jag med julklappar till alla.

Rösten var mörk med främmande brytning och han berättade att han parkerat sina renar nere vid stora vägen. Tomten var mycket kutryggig och hade stor mage. Skägget såg äkta ut och han hade runda svarta glasögon och en praktfull luva med stor tofs. Barnen kunde inte ta sina ögon från honom.

Saga viskade till Andreas att detta nog var den bästa tomte de haft, men inom sig sörjde hon den ”tomte” hon mist. Vissa av julklapparna hade lappar med rim på och tomten läste med stor inlevelse.

En och en öppnade de sina paket och det tog nästan en timme innan säcken var tom. De vuxna hade bestämt att endast ge en julklapp var till varandra och satt ett högsta pris, men barnen fick många och glädjen var stor.

Märta hade ledsnat på att sitta still och roade sig med allt papper som prasslade när hon sprang fram och tillbaka genom högen, men mjukisnallen som Saga gett henne höll hon hela tiden i handen.

Rakel frågade om tomten var hungrig eller törstig, men han skakade på huvudet så skägget svajade och sa att han varken hade tid att äta eller dricka en sådan här dag.

Det sista paketet överräckte tomten till Saga med orden:

”Från tomten till Saga, något som blänker, går kanske allt att laga, tomten tänker”

Sedan vinkade han till barnen och sa:

– Ho ho ho, här var det snälla barn. Adjö, nu ska tomten fara till andra stora och små. Vi syns nästa år.

Alla barnen stod vid glasdörren och vinkade då tomten avlägsnade sig. När inte ens en gång ett svagt sken från ljuslyktan syntes, sa Märta:

–Tånte snäll, tånte ingen kram.

– Jag kan ta en i stället, sa Saga och lilltösen gav henne en innerlig kram, avslutade med en puss på kinden och sa att Saga va snäll å Saga få kram, å Märta få tånte.

Hon vinkade med mjukisnallen som den kvällen verkligen fick sitt namn: Tånte. De vuxna skrattade gott och nu var det endast Saga som inte öppnat sitt sista paket; det från tomten. Hon anade att det var något av barnen som brutit mot bestämmelsen om att inte ge mer än en julklapp.

I paketet låg ett mörkblått sammetsetui. Hon vägde det i handen och kisade på Andreas och Rakel, men ingen gjorde någon notis om henne. Med varlig hand öppnade hon asken och fann ett pärlhalsband.

– Från tomten, mumlade hon och läste igenom rimmet igen.

”Från tomten till Saga, något som blänker, går kanske allt att laga, tomten tänker.”

Hjärtat dunkade och hon fick dra efter andan. Andreas böjde sig fram och viskade:

– Ja, bra som tomte har han aldrig varit, farsan. Men idag…

– Var det Uffe?

Saga tänkte på röstläget, brytningen och kroppshållningen som tomten haft. Inte hade hon kunnat ana…

– Vilket skådespeleri, mumlade hon när Andreas knäppte smycket runt hennes hals.

– Vad viskar ni om? sa Rakel.

– Uffe, det var Uffe … Visste du att det var han som var tomte?

– Va? Nej, men när han läste det där rimmet började jag fundera. Han gjorde det himla bra.

Sagas mobil ringde. Uffes nummer syntes på skärmen. Hon svarade och gick mot köket för att få vara ifred.

– Hej, det är tomten som undrar om han får komma på glögg och en skinkbit, utklädd till Uffe?

Hon behövde inte fundera, sa bara att han var välkommen, att både barn och barnbarn skulle bli glada och att det helt enkelt blev mer jul om han var med. Saga nämnde aldrig att hon också skulle bli glad, hon hann inte.

Det ringde nämligen på dörren och där stod han och log, sa att han var så lycklig över att hon släppte in honom. De gick till köket där alla karotter stod kvar och han vankade direkt fram till en med prinskorv i och sa:

– Här vankas det prinskorvar, sa han, Orvar.

Sedan strök han senap på och tuggade i sig, innan han vände sig till Saga och sa:

– Jag har varit en idiot. Det har terapeuten fått mig att förstå. Jag har varit lat och det har jag minsann tvingats inse på gymmet. Och att promenera och dra ner på kaffe är nyttigt, det har du försökt lära mig. Förlåt. Jag tror det kanske kan kallas åldersdepression. Samtalsterapi och medicin har hjälpt mig på ett bra sätt. Prata känslor är bra. Du är bra. Du är bäst.

Nog syntes det att Uffe kommit i form, det kunde man tydligt se på kroppshållningen nu när tomtedressen tagits av. Han utstrålade kraft och energi. Borta var bekymmersrynkan och han pratade känslor, det var något nytt.

Saga kände på halsen där det vackra pärlhalsbandet glänste. Mellan varje pärla fanns en knut, vilket gjorde att om halsbandet gick sönder, skulle inte alla pärlor sprida sig över golvet. En pärlemorkula kunde lätt knytas fast igen. Man skulle kunna se på ett äktenskap som ett halsband där varje pärla symboliserar olika företeelser, t.ex romantik, ekonomi, hälsa, lagarbete, barn ...

En pärla hade lossnat i Uffes och hennes halsband, hälsopärlan. Nu kunde den fästas igen, tänkte hon och sa:

– En depression är inget att be om ursäkt för. Jag finns här för dig. Det har jag alltid gjort. I fortsättningen får du lita på att jag vill ditt bästa, vårt bästa. Tillsammans kan vi lösa alla problem. Men någon morsa till dig är jag inte och vill inte heller bli.

– Nej du är min Saga, min älskade kloka Saga och tusen juleljus är inte ett enda ljus för mycket även om du är ljuset i mitt liv. Säg att jag får komma tillbaka imorgon.

– Nej, det får du inte, du får stanna redan i natt.

Andreas och Rakel hann hejda sig när de var på väg in med disken. Mitt i köket stod deras gamla föräldrar och kysste varandra. Strån av lösskägg satt kvar på Uffes axlar och några hade även hunnit lägga sig som slingor i Sagas hår.

Från radion ljöd Jag såg mamma kyssa tomten samtidigt som stora snöflingor, vita som pärlemor, återigen singlade ner och gjorde vinternatten ljus och lovande.