Hon var inte helt övertygad, men måhända hade väninnan ändå rätt. Yvonne skulle möta våren med en ny look. Och kanske var det till och med dags att gå på dejt …
Det var dags!
För enligt Lillemor var det verkligen på tiden!
– Du är i dina bästa år, Yvonne! Slösa inte bort dem på en karlslok som Göran!
Nu hade ju Lillemor inte alltid rätt, även om hon själv ansåg det. För det första var hon, Yvonne, kanske inte riktigt i sina bästa år, inte med det här artrosknäet och den dåliga synskärpan.
Inte heller var Göran en karlslok. De var fortfarande vänner, men hon gick inte och suktade efter honom, som Lillemor trodde, bara för att hon inte ville dejta hej vilt på nätet.
De satt ute på Yvonnes balkong för första gången den här våren, med kaffe och vaniljbullar, och diskuterade livet. Vilket var Lillemors omskrivning för intressanta karlar.
– Jag har redan en karl i mitt liv, log Yvonne.
– Olle är 3 år och ditt barnbarn. Det räknas inte.
Men för Yvonne räknades han definitivt. Hon hade blivit överlycklig när det nu efter alla hans förkylningar var fritt fram för dem att umgås igen.
Det hade varit en erbarmlig, barnbarnslös vinter. Som hon saknat Olle! Men i morgon skulle de äntligen ses! Två underbara ting hade hänt nästan samtidigt. Olles besök och så hade våren till slut kommit.
– Vår, det här? tyckte Lillemor misslynt.
Nåja, visserligen sken solen och en och annan tulpanknopp tittade lite misstroget upp på gården, men det låg fortfarande snö kvar och takdroppet tvekade. Men nog var det åtminstone en aning av vår.
– Drick upp kaffet nu, Yvonne. Vi har mycket att göra.
Det hade de. För Lillemor hade nyligen utsett henne till sitt nya projekt och då var det lika bra att ge med sig från början.
En stund senare marscherade Lillemor med Yvonne i släptåg in i den utvalda butiken och snart var Yvonne helt slut av allt provande.
– Du måste förnya dig, predikade Lillemor.
Det blev en hård strid som Lillemor gick segrande ur, men det fanns ju värre klänningar än de två Yvonne till slut gått med på att köpa. Den i lysande orange, med paljetter och stänk av silver och rött, skulle hon nog aldrig våga bära, men enligt Lillemor var det en perfekt första-dejt-klänning.
Nästa besök var hos hårfrisörskan. När Yvonne en timme senare kastade en blick i spegeln kände hon inte riktigt igen sig, men lite slingor i håret var ju ändå inte hela världen.
– Du borde inte ha skrikit så högt när hon tog fram hårförlängningarna, sa Lillemor. Alla har sådana i dag.
Må så vara. Men där gick gränsen. Likaså vid Lillemors förslag om lösögonfransar. Hon tänkte verkligen inte förse sitt ansikte med stora sjok av ögonhår som hindrade utsikten. Lillemor fick vara nöjd med att hon köpt det där knallorange läppstiftet.
Du har haft dina tråkiga glasögonbågar länge nog
Hon såg nu nervöst på klockan. Samtalet hon väntade på ville hon ta hemma och inte tätt intill Lillemors spetsade öron. Nu fick de snabbt klara av det sista ärendet.
Hennes nya glasögon hade kommit och Lillemor var överförtjust.
– Var det verkligen de här jag beställde? undrade Yvonne försiktigt.
– De är perfekta! Du har haft dina tråkiga glasögonbågar länge nog.
Tråkiga kunde man verkligen inte kalla hennes nya glasögonbågar, knallröda som de var och beströdda med gnistrande stenar.
– Jag ser ju ut som en snedögd katt, utbrast Yvonne när hon provade dem framför spegeln.
– Man ser sofistikerad och elegant ut när bågarna sneddas upp mot sidorna, rättade Lillemor henne. Du ser faktiskt ut som en tjusig Hollywoodstjärna!
Hon granskade belåtet Yvonne.
– Nu kan du se våren med nya ögon, log hon, nöjd över sin vitsiga formulering. Och glöm inte att tacka mig när karlarna börjar flockas omkring dig!
Väl ute på gatan måste hon lyckligtvis rusa.
– Men vi ses i övermorgon. Då ska vi välja ut lämpliga karlar åt dig på nätet!
Yvonne lyckades le och tacka väninnan. Lillemor var ju snäll som gjorde sig så mycket besvär för hennes skull. Kanske borde hon inte streta emot så när Lillemor kom med sina förslag. Nåväl, förnyat sig hade hon ju nu verkligen gjort. Så till den milda grad att hon knappt kände igen sig själv.
På vägen hem återvände hennes goda humör. Snön verkade ha gett upp redan, drog sin sista suck på gator och torg, och vårblommor började våga sig upp i planteringar. Och luften doftade ju faktiskt vår.
Han ringde prick på utsatt tid och de pratade i tre timmar.
Lasse … Tänk att han letat upp hennes telefonnummer när han flyttat tillbaka till hemstaden. Lasse som hon dejtat som tonåring, innan livet fört dem i olika riktningar.
Han hade ringt henne flera gånger. Och varje gång ville han att de skulle ses. I dag också.
– En kopp kaffe på brokaféet? Eller middag på Grändgrillen? Minns du?
Jodå, hon mindes. Och det pirrade i henne av de där minnena och hon ville egentligen säga ja, men hon skyllde på att hon var upptagen flera kvällar i rad och när han föreslog en tidig middag sa hon ändå nej tack.
För att hon var feg? Eller för att hon var nöjd med sitt liv utan karl, i motsats till Lillemor? Men det här var ju Lasse. Som hon tyckt så mycket om… Och nu när Lillemor ändå ”piffat upp” henne inför våren, som hon sagt.
Den kvällen provade hon den orangea klänningen med paljetter, silverstänk och lite rött – och upptäckte att de nya glasögonen stämde perfekt i färg. Och nu när hon ändå fått slingor i håret och hade ett trendriktigt orange läppstift i handväskan …
Hon drog ett djup andetag, tog fram mobilen och snabbt skrev hon sms:et: ”Vi ses på Grändgrillen i morgon kväll kl 5. Yvonne”.
Dagen därpå tänkte hon med ett leende att hon var väldigt lik Lillemor nu, som ibland bokade in två dejter med olika karlar samma dag. För nu skulle ju hon, Yvonne, först träffa Olle och sedan äta middag med Lasse.
Hon klädde sig för mötet med Lasse i god tid och när hon var klar började hon förväntansfull vänta på barnbarnet.När hennes dotter till slut ringde på ville hon rusa fram och krama och pussa honom, men han såg på henne under lugg och med rynkad panna.
– Så roligt att du hälsar på, Olle!
Men det tyckte inte Olle som gömde sig bakom sin mamma och vägrade, med darrande underläpp, att komma fram.
– Han är nog lite trött efter förskolan.
Yvonne svalde besvikelsen.
– Vi försöker en annan dag.
När de gått satt hon tillintetgjord i soffan en lång stund. Hade Olle glömt henne?! Allt roligt de gjort, alla skratt, pussar och kramar, allt bus, alla sagor? Betydde hon ingenting längre för honom? Till slut tog hon sig samman. Hon hade tid för en vårpromenad före restaurangbesöket.
Hon behövde gå av sig besvikelsen över det misslyckade mötet med sin mest älskade lilla karl.
Lasse satt redan på restaurangen och hon blev varm om hjärtat när hon såg honom. Det var samma Lasse som förr, bara lite tunnhårig nu och med en och annan trivsam rynka.
– Så roligt att se dig, Yvonne.
Men ingen kram. Precis som Olle. Men han var vänlig och artig, frågade vad hon ville äta, vad hon arbetade med nu för tiden och han svarade också artigt på hennes frågor. Jo, han jobbade fortfarande som snickare, och jo, hans båtintresse fanns kvar och han hade just köpt en gammal motorbåt som han höll på att vårrusta i hamnen. Han skulle nog hålla till där hela helgen.
Han var trevlig men inte alls den person som hon pratat så många timmar i telefon. Borta var skratten, samhörighet, intresset.
Allt kändes stelt och pinsamt. Och hon förstod varför. Lillemors förnyelseprojekt hade misslyckats. Hon kände sig utklädd och fel och hade ju kvar sin ålder och sina extrakilon. Hade han haft fantasibilder av henne som ung som nu gått upp i rök när han träffat henne?
Hon fick göra pinsamheten så kort som möjligt, så hon tackade nej till dessert och han gav henne pliktskyldigast en kyss på kinden när de skildes åt utanför restaurangen och snabbt skyndade iväg åt var sitt håll.
Väl hemma tog hon ett lugnande skumbad och strax därpå ringde hennes dotter.
– Sätt på barnprogrammet, mamma!
– Varför då?
– Det kommer du att förstå!
Hon svepte morgonrocken om sig, skyndade ut i vardagsrummet och satte på teven. Det var Olles favoritprogram. Men ... Hon stirrade, satte sig förbluffad ner i soffan. Hennes dotter hade rätt! Nu förstod hon!
En ny figur hade dykt upp i barnprogrammet. Trasselsuddis var en otrevlig och skräckinjagande person med sin stora, orange rock med ödlor i fickorna, orange clownmun, tovigt hår med strängar av rött och rödflammiga, kattögonliknande glasögon.
Herregud! Det var ju hon, Yvonne!
Åtminstone måste Olle ha upplevt det så! Hennes orange klänning och läppstift, håret med nya slingor och så de där nya hemska glasögonen. För nog var de hemska, uppriktigt sagt. Inte att undra på att Olle inte velat komma in och leka med mormor Trasselsuddis …
Hon ringde sin dotter som förklarade att det där tv-programmet skulle Olle inte få se på igen förrän Trasselsuddis försvunnit ur rollistan. Inte för att han heller ville det längre.
Lättnaden inom Yvonne var obeskrivlig. Med ens var det som om våren dansat in i hennes lägenhet med solsken och blomdoft.
Det som skrämt Olle var inte hon, Yvonne, utan den hon klätt ut sig till, den där sofistikerade, eleganta kvinnan som Lillemor velat förvandla henne till. Han hade inte känt igen sin mormor. Hon hade inte sett ut som hon skulle.
Och i samma ögonblick hon tänkte den tanken gick ännu ett ljus upp för henne och hon log och visste med ens precis vad hon skulle göra dagen därpå...
När jag såg dig förstod jag att du skulle bli besviken
Lasse stod i blåbyxor och flanellskjorta och skrapade bottenfärgen av den gamla motorbåten som stod uppalladi småbåtshamnen.
– Yvonne?
Hon måste le åt hans förvåning. Hon såg nog inte direkt ut som den där personen han åt middag med kvällen innan, klädd som hon nu var i en gammal overall och med håret i hästsvans. Och sina gamla glasögon på sig.
– Jag höll inte på att känna igen dig!
En stund senare satt de på en bänk strax intill med kaffe och sockerkaka.
– Jag tänkte att du kanske behövde lite hjälp med båten, log hon.
Han såg glad ut och började prata om den. Att kanske var det bättre att blästra bort färgen än skrapa och hon lyssnade utan att förstå särskilt mycket men vad gjorde det?
– Jag var nog inget trevligt sällskap i går kväll, sa han så. När jag såg dig förstod jag att du skulle bli besviken. Att du kanske trott att jag gått och blivit framgångsrik och förmögen eller något. Jag förstod ju att du inte skulle kunna vara intresserad av mig, du som var så …
– Sofistikerad och elegant?
– Precis.
Sedan log han.
– Men du klär bättre i de där glasögonen än i dem du hade i går.
– Det tycker jag också.
Sedan fyllde hon på deras kaffekoppar och tänkte att karlar kunde då bli skrämda av vad som helst. Var man inte tre år och rädd för att mormor såg ut som Trasselsuddis var man en mogen man som blev skrämd av en gammal tonårsflamma som klätt upp sig i Hollywoodstil.
Men det spelade ju ingen roll. Båda hennes karlar tyckte nog om henne precis som hon brukade vara. Och det gjorde ju hon också.
Och glasögonen – dem kanske Lillemor ville överta. Själv behövde hon ju inte se våren med nya ögon. När den snart var här på allvar såg den nog ut precis som vanligt, lika underbart grönskande och blommande.
Fast just den här våren skulle nog bli ännu mer underbar, tänkte hon och log mot mannen som satt där bredvid henne med hennes kaffekopp i näven.
